search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Den oberoende domaren

”Jag tror inte att den svenske domaren influeras av politisk påverkan. I själva verket är jag övertygad om motsatsen. Men jag är lika övertygad om att det är minst lika viktigt att allmänheten också förstår att vi har domare som inte låter sig påverkas i sin dömande verksamhet.”

Den republikanske senatorn och advokaten Scott Brown profilerade sig under valkampanjen i Massachusetts, USA med tuffa ord om terrorism och säkerhet. I sitt segertal förklarade han att ”när det gäller terrorister ska våra skattepengar gå till vapen som stoppar dem, inte till advokater som försvarar dem”. Även om vi i Sverige har valt att krympa vårt försvar, har sedan lång tid och oberoende av politisk färg politikernas åtgärder inneburit att man i ökande omfattning valt att begränsa den enskildes rätt till advokat. Det sker främst genom kostnadsbesparingar på rättshjälpens område. Samtidigt har man tillfört vissa delar av rättsväsendet ansenliga anslagsökningar. Mot bakgrund av den omfattande och i vissa hänseenden uppenbart rättsosäkra och integritetskränkande lagstiftning som terroristbekämpningen på initiativ särskilt från USA föranlett, inger Browns uttalande stor olust.

Denna olust förstärktes när två synnerligen intressanta och viktiga skrifter häromdagen hamnade på mitt skrivbord. Den ena var en skrift från Datainspektionen med titeln ”Integritetsåret 2009”. Den andra var en skrift med titeln ”Manifesto Criminal Policy” utgiven av The European Criminal Policy Initiative (ECPI). Den består av bidrag från 14 framstående akademiker från tio av EU:s medlemsstater, däribland den utomordentligt kloke straffrättsprofessorn från Uppsala, Petter Asp. Båda skrifterna berör lagstiftning och belyser företeelser som dessvärre bekräftar de farhågor som Advokatsamfundet tillsammans med några andra remissinstanser hyst inför den tilltagande övervakning och repression kombinerad med aningslöshet som kännetecknar såväl  nationell som internationell lagstiftning efter den 11 september 2001.

Samma vecka som dessa två tankeväckande skrifter distribuerades hade jag nöjet att vara inbjuden till invigningen av den nyetablerade Försvarsunderrättelsedomstolen. Denna har tillkommit som en följd av debaclet med FRA-lagstiftningen. Det vällovliga syftet är att öka rättssäkerheten vid signalspaning. Att detta behövs är rätt uppenbart.
Den förträfflige domstolschefen Runar Wiksten visade oss runt i den superhemliga ”specialdomstolen” med dess rösade förhandlingssal, där inte ens signalspaning ska kunna uppfånga vad som sägs. Där måste man vid inträde lämna ifrån sig mobiltelefonen. Försvarsministern sken på goda grunder som en sol och uttryckte stolthet och glädje över inrättandet av denna specialdomstol. I all välmening överräcktes gåvor från försvarsministern och självaste signalspaningsmyndigheten. Det är lyckosamt att den nye domstolschefen gjort sig känd för sin höga integritet. Jag är förvissad att han, liksom hans ersättare och kanslichef, kommer att utföra sitt uppdrag på ett oförvitligt sätt, trots välmenande ord på vägen, till dels sådana som den känslige kunde finna aningslösa.

Några dagar tidigare invigde Kammarrätten sina nya mycket vackra lokaler i gamla Riksdagshuset på Riddarholmen. Såväl justitieministern som migrationsministern inledningstalade och önskade Kammarrätten lycka till, dock utan några synliga gåvor, vilket så här i efterhand kändes bra. Dessa utflykter på olika vernissager inom rättsväsendet leder mig till några tankar om domarens oberoende.

En grundval i en demokratisk rättstat är att domaren vid fullgörandet av sina uppgifter skall iaktta oberoende gentemot staten och andra yttre påverkansfaktorer. För en domare innebär oberoendet att han ska stå fri från ovidkommande hänsyn när han handlägger de mål och ärenden som anförtros honom. Redan Olaus Petri domarregler uppställde krav på oberoende. Huvudtanken var tydlig. Oberoendet skulle skydda enskilda från godtycke och oproportionerlig repression i rättstillämpningen. Oskyldiga skulle skyddas från att dömas för brott som de inte hade begått. Det är intressant att konstatera att regeringsformens bestämmelser i flera centrala hänseenden anknyter till domarreglerna. Därtill stadgar regeringsformen att ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i visst fall. Det åligger domaren att hålla den dömande verksamheten fri från påverkan från andra offentliga maktutövare.

I detta sammanhang kan det finnas anledning att särskilt uppmärksamma påverkan från det allmännas sida. Sådan kan ske genom politiska direktiv, ekonomiska medel eller administrativ styrning. Men, det kan också ske mer indirekt. Politiker tenderar ibland att ge sig ut i debatten om enskilda domar, vilket sällan är bra. All politisk påverkan på domstolarna är förstås inte otillbörlig. Men utgångspunkten måste vara att politisk påverkan av domstolsväsendet skall kanaliseras genom lagstiftning.

En klassisk bild av den nordiska ämbetsmannens/domarens självständighet gentemot statsmakten finner vi som bekant i Fänrik Ståls sägner. I dikten Landshövdingen. Och den tid har flytt då landets utrikesminister Christian Günther skulle kunna ringa upp rådmannen Cervin i Göteborgs rådhusrätt med önskemål att denne skulle fatta beslut om att upphäva en kvarstad avseende norska handelsfartyg som under andra världskrigets hetaste dagar, i strid med tyska intressen, hållits kvar i Göteborgs hamn på begäran av fartygens rätta norska ägare. Propån lär ha besvarats av rådmannen med frågan: ”Är det utrikesministern eller jag som är rådman i Göteborgs rådhusrätt?”

Jag tror inte att den svenske domaren influeras av politisk påverkan. I själva verket är jag övertygad om motsatsen. Men jag är lika övertygad om att det är minst lika viktigt att allmänheten också förstår att vi har domare som inte låter sig påverkas i sin dömande verksamhet. Reglerna om domarjäv i rättegångsbalken bygger på en av grundpelarna i domaretiken, nämligen att domaren inte bara skall vara opartisk. Därtill krävs att inget får förekomma som kan vara ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet. Detta handlar inte om det faktiska jävet utan om det skenbara. Jag är rädd att politiker som Scott Brown i sin iver att verka handlingskraftig är beredd att utvidga sin tes ”när det gäller terrorister ska våra skattepengar gå till vapen som stoppar dem, inte till advokater som försvarar dem” till att omfatta också oberoende och opartiska domare.

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se

Annons
Annons