search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Stockholmsprogrammet i korthet

Stockholmsprogrammet antogs av EU:s stats- och regeringschefer den 10–11 december 2009. Programmet anger ramar och inriktning för EU:s arbete inom områdena polis- och tullsamarbete, räddningstjänst, straffrättsligt och civilrättsligt samarbete samt asyl-, migrations- och viseringspolitik för åren 2010–2014.

Stockholmsprogrammet är det tredje programmet i ordningen för EU:s rättssamarbete. Det första, Tammerforsprogrammet, togs fram under det finska ordförandeskapet 1999. Det följdes av Haagprogrammet som antogs 2004, och som präglades mycket av rädslan för terrorism efter terrorattentaten i New York, London och Madrid.

Stockholmsprogrammet behandlar på 82 sidor hur EU:s arbete på det rättsliga området ska se ut under de kommande åren. Det lämnar en lång rad rekommendationer till EG-kommissionen och till medlemsstaterna. När programmet nu antagits är det upp till kommissionen att forma den konkreta politiken i form av bindande instrument. Programmet är alltså inte bindande i sig.

De övergripande prioriteringarna, var och en utvecklad i ett kapitel av programmet, för det rättsliga samarbetet kommande fem år är enligt EU-rådet:

Främja medborgarskap och grundläggande rättigheter, bland annat genom att EU snarast ska ansluta sig till Europakonventionen, som därmed blir bindande för EU:s institutioner när de lagstiftar.

Fortsatt rättslig integration och ökad rättstillgänglighet för EU-medborgarna, bland annat genom utvidgat erkännande av domar och juridiska dokument, avskaffande av exekvaturförfarandet och ökad användning av informationsteknologin (så kallad e-rättvisa) samt utökat ömsesidigt förtroende mellan medlemsländerna. För att uppnå detta behövs enligt programmet bland annat gemensamma utbildningsinsatser för rättsväsendets aktörer.

En gemensam säkerhetsstrategi för att bekämpa och förbygga brottslighet och terrorism, bland annat fortsatt informationsutbyte och myndighetssamarbete.

Utökad gemensam gränsövervakning och viseringspolitik, bland annat genom en stärkt roll för EU-myndigheten Frontex.

En gemensam migrations- och asylpolitik. Här hänvisar rådet till tidigare beslut och betonar att arbetet för att uppnå en gemensam asyl- och migrationspolitik måste fortsätta. Programmet betonar också vikten av ett fortsatt samarbete mot illegal invandring och program för att återsända illegala migranter.

Utökat samarbete med övriga världen (den externa dimensionen). Med Lissabonfördraget blir EU en juridisk person och kan på ett annat sätt förhandla och sluta avtal med organisationer och enskilda länder.

Ulrika Brandberg och Tom Knutson

Annons
Annons
Annons