search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

En hyllning till ordningsmakten

”Samarbete och entusiasm inför kollegers framgång är inte bara en framgångsfaktor inom polisen. Sådant skulle med all säkerhet på sikt också gagna advokatyrket.”

Man kan välja att tillbringa lucianatten på olika sätt. Jag hade förmånen att få välja att tillbringa den med Stockholmspolisen. Jag är ledamot i Rikspolisstyrelsens etiska råd. Och mot bakgrund av alla de polisfrågor som Advokatsamfundet på olika sätt är engagerat i har jag länge tyckt att det vore värdefullt att också se en del av den polisiära verkligheten. Jag gick på mitt pass klockan halv nio på kvällen och återvände hem vid sextiden på morgonen. Nattens erfarenheter gjorde intryck på mig i flera hänseenden. Det gällde såväl Stockholmspolisen och dess arbetsmetoder, som den del av allmänheten som polisen dagligen möter. Tankarna gick osökt till Spanarna på Hill Street.

Den så kallade utsättningen var en strukturerad och fokuserad inledning inför nattens uppgifter med praktiska och strategiska överväganden. Ett gott exempel på tydligt och lugnt ledarskap. Jag blev glatt överraskad av den stora kännedom som polisen har om vilka personer som rör sig på stan, vad som hänt föregående kväll och vilka oroshärdar som kan tänkas uppkomma. Det var också intressant att följa samarbetet med poliserna från ungdomsroteln och krogsektionen. Insatsledaren, som intet ont anande hade åtagit sig att ta hand om mig, var en imponerande gestalt med stor auktoritet. Han och hans kollega förmedlade en känsla av trygghet.

Väl ute i polisbilen slås man av den omedelbara tanken att motboken borde återinföras. De fullständigt oproportionerligt stora resurser som krävs för att kunna upprätthålla ordningen och förhindra brott en helg i Stockholms city lämnar ingen oberörd. Fylla, fylla och åter fylla. Att åka runt i Stockholm en hel natt förändrar ens syn på drogproblemet. Det är tydligt att något måste göras.

Tankarna går till andra länder i vår närhet där superiet negativt påverkat generationer av människor. Social misär, sjukdomar, våld och för tidig död hör till bilden. De sociala förhållandena kan ofta göra missbruket begripligt. Men allvarligt ungdomsfylleri förekommer även bland ungdomar med goda sociala förhållanden. Att stora delar av en hel ungdomsgeneration i välfärdens Sverige är fullständigt redlöst berusade är obegripligt och tänkvärt. De förvandlas till såväl förövare som offer. En kväll på Medborgarplatsen och runt Stureplan med avbrott för utflykter till arrestlokaler och akutsjukhus påminner om ett jättestort dagis eller möjligen, som en läkare lär ha uttryckt det, ett Skansen för tvåbenta djur. Till gatuvåldet kommer allt våld i hemmet, bränder och självmordsförsök.

I dessa miljöer skall unga välutbildade poliser, män och kvinnor, utföra sitt ibland mycket farliga arbete. I denna miljö skall de helg efter helg ta hand om förövare och offer. Måtte de ha förmågan att behålla en värdig människosyn som inte främst präglas av cynism. Om alla poliser är som dem jag hade glädjen att träffa denna lucianatt känner jag stor tillförsikt.

Polisen förtjänar vår beundran och respekt för det enastående tålamod och den stora uthållighet som de visar. Men denna respekt bör visas på olika sätt. Det gäller inte minst arbetsvillkoren. Polisens arbetsmiljö förtjänar särskild uppmärksamhet. Skall vi behålla en lojal, hårt arbetande poliskår måste samhället visa sin uppskattning och respekt. Där finns för polisens vidkommande rätt mycket att önska.

Jag har alltid tyckt att rättsväsendets aktörer och advokater har en hel del att lära av polisväsendet. Mina kontakter med allt från rikspolischefer, länspolismästare till poliser på gatan har alltid präglats av föredömlig öppenhet och prestigelöshet. Bland rättsväsendets övriga aktörer hör man sällan ett kritiskt ifrågasättande av de egna arbetsformerna. Visst gör enskilda poliser fel, ibland till och med allvarliga fel. Men samtidigt är man enligt min erfarenhet föredömligt snabb att kritisera och försöka komma till rätta med sina egna tillkortakommanden.

Tänk om domare, åklagare eller advokater skulle utstå en bråkdel av de förödmjukelser och hot som enskilda polismän dagligen tvingas motta. Det är sorgligt att höra överförfriskade unga framhålla att de eller deras föräldrar minsann betalar polisernas löner. Det krävs ett stort mått av professionalism att hantera bemötanden av detta slag. Såvitt jag kan förstå klarar den moderne polismannen detta på ett utmärkt sätt.

En annan iakttagelse är denna. Polisen utför ett lagarbete som förutsätter att man kan lita på varandra. Polisen har våldsmonopol. Den enskilde polismannen riskerar sitt liv och är helt beroende av samverkan med sina kolleger. Det kräver förtroende och öppenhet. Inte snarstuckenhet och bristande generositet. Det innebär också att man bejakar kollegers framgångar. På dessa områden synes mig polisen mycket bättre än vi andra, advokater, domare, och ämbetsmän. Delvis kan detta förklaras av aktörernas olika roller. Men attityderna hos ett gäng poliser som arbetat hela natten och som på morgonen återvände till stationen för att skriva rapporter var mycket generös och sympatisk. Samarbete och entusiasm inför kollegers framgång är inte bara en framgångsfaktor inom polisen. Sådant skulle med all säkerhet på sikt också gagna advokatyrket.

Advokater och poliser representerar inte sällan olika synsätt när det gäller tvångsmedel och repressiva ingrepp i allmänhet. Det är helt naturligt att polisen vill ha effektiva verktyg till sitt förfogande i syfte att fullgöra sin uppgift att förhindra och lösa brott. På senare tid har repressionen förvisso vunnit insteg i samhället. Det är därför viktigt att Advokatsamfundet upprätthåller sitt arbete för värnandet av rättssäkerhet. Detta kan ibland komma att stå i motsats till polisens intressen. Hur avvägningen skall ske är ofta vanskligt att avgöra.

Ett exempel som illustrerar detta är den lagändring som möjliggör för polisen att numera, utan att rekvisiten för husrannsakan och kroppsvisitation är uppfyllda, få öppna bakluckan på ett fordon för att undersöka vad som finns där. Som en direkt följd härav har enligt polisen mängden vapen ute på krogar och i city mycket påtagligt reducerats. Totalt sett har dock antalet vapen inte sjunkit. Till skillnad från tidigare förvaras de dock inte längre, likt troféer att skryta med, i bakluckan på bilen. Detta medför att den omedelbara risken för att vapen kommer till användning minskas. När förslaget kom var Advokatsamfundet negativt. Vi avstyrkte det på vad vi då tyckte vara och alltjämt tycker är goda grunder. Det förelåg brister i analysen om behovet, effektiviteten och proportionaliteten. Men frågan är om detta var rätt, trots brister och risk för missbruk. Med hänsyn till den tydligtvis goda effekten är frågan om denna regeländring trots allt inte måste anses ha varit lämplig, nödvändig och proportionell i ett demokratiskt samhälle och därför en godtagbar inskränkning i enskildas integritet. Efter min utflykt i Stockholmsnatten är jag nästan böjd att tro det.

Anne Ramberg

anne.ramberg@advokatsamfundet.se

Annons
Annons
Annons