search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Tvångsvård: Samförstånd i rätten hotar rättssäkerheten

Mål om administrativa tvångsomhändertaganden kännetecknas av en samförståndsanda, där rättssäkerheten får stryka på foten. Det menar forskare som studerat mål om tvångsvård i ett antal länsrätter. Men domare i länsrätten känner inte igen den bilden.

Att tvinga människor till vård och att ta barn ifrån sina föräldrar med tvång hör till de största ingrepp myndigheterna kan göra i människors liv. Prövningen i förvaltningsdomstol ska garantera att sådana ingrepp bara görs när det finns lagligt stöd för dem. Men rättssäkerheten brister i dessa mål, anser Anna Hollander, professor i rättsvetenskap vid Socialhögskolan.

Tillsammans med två andra forskare har Anna Hollander analyserat domstolsprövningen av tvångsvårdsmål enligt lagen om vård av unga (LVU), lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om vård av missbrukare (LVM). Enligt forskarna präglas förhandlingarna av samförstånd mellan domstolar och myndigheter, och de frågor som ställs gäller i första hand den enskilde som är föremål för tvånget, inte myndighetsföreträdarna som ansöker om tvångsvård.

– Det bildas en kultur av samförstånd, där syftet med besluten präglas av terapeutiska motiv som är svåra att ifrågasätta. I många fall innebär det att den juridiska granskningen uteblir och att domstolen litar på att socialtjänsten gör detta för individens bästa. Rättssäkerhet innebär bland annat att myndighetens makt behöver och ska granskas. Det är domstolens roll och syfte, liksom det offentliga biträdets, säger Anna Hollander, och fortsätter:

– Vi såg tydligt i vår studie att domstolen vill tona ner olika uppfattningar mellan den enskilde och myndigheten. Utredningen granskas inte och under den muntliga förhandlingen ställs frågor som snarare avser  att övertyga klienten om att det föreslagna beslutet om tvångsvård är till hans eller hennes bästa.
– Naturligtvis är det bra om myndigheter och domstolar kan samverka kring uppgiften att hjälpa individen – men det kan finnas olika uppfattningar om VAD som är det bästa för individen!

SVÅRA OMSTÄNDIGHETER
Strävan att vårda och tillgodose en utsatt människas behov kan alltså, enligt Anna Hollander, komma före kraven på rättssäkerhet och att alla fakta kommer fram.
– Domstolarna är i händerna på andra professioner här, och kan kanske inte ta ställning till de sociala bedömningar som görs i utredningen. De måste kunna granska argumenten och att de står i relation till de fakta och omständigheter som redovisas, säger Anna Hollander, som tycker att förvaltningsdomstolarna inte lever upp till officialprincipens krav på att målet är tillfredsställande utrett.

Agneta Eberhardt, chefsrådman vid länsrätten i Stockholm, känner inte igen sig i Anna Hollanders beskrivning.
– På domstolen finns en stor kunskap och erfarenhet av dessa mål. Våra domare försöker verkligen att kritiskt granska innehållet i ansökningarna och kontrollera att kriterierna för tvångsvård är uppfyllda, säger hon, och fortsätter:
– Processen i domstol inleds alltid med en skriftlig ansökan som oftast kompletteras av en muntlig förhandling. Tvångsomhändertaganden rymmer svåra mänskliga omständigheter och jag tror att domarna vinnlägger sig om att förhålla sig professionellt till varje ingripande i det enskilda fallet.

Domstolarna går oftast på myndigheternas linje när det gäller tvångsvård. Agneta Eberhardts förklaring är att den situation som skapar behovet av tvångsvård oftast gått väldigt långt innan man överväger en ansökan om LVU, LPT eller LVM.

OMÖJLIGT UPPDRAG
Forskarnas studie visar också att förhandlingarna i tvångsvårdsmål är korta och att de offentliga biträden som företräder dem som ska vårdas och i LVU-mål även föräldrarna, som regel begär ersättning för mellan en timme och en hel arbetsdag. Anna Hollander anser att de offentliga biträdena har ett näst intill omöjligt uppdrag, som på denna korta tid både ska hinna tala med klienten och granska den skriftliga underlag som dominerar i förvaltningsprocessen.
– Det är ett skäl, tycker jag, till att biträdena skulle kunna förordnas tidigare i processen, säger Anna Hollander.

Advokat UllaBella af Klercker arbetar ungefär halva sin tid som offentligt biträde i LVU-, LPT- och LVM-mål. Hon tycker generellt att det går att få ersättning för sitt arbete i tvångsvårdsmålen, bara man motiverar sin begäran. Det finns dock skillnader mellan olika länsrätter.

UllaBella af Klercker känner till viss del igen beskrivningen av en samförståndskultur i domstolen, där socionomernas och läkarnas bedömningar får stort utrymme. Men hon upplever inte att domstolen är rädd för konflikt. Snarare förväntar sig rätten att hon ska granska och ha invändningar och uppskattar hennes ifrågasättande, säger af Klercker, i synnerhet när hon företräder barn.

Men det största problemet som hon ser det är kvaliteten på de utredningar som ligger till grund för besluten.
– Det blir väldigt lätt slentrianmässigt, läkaren lämnar in ungefär samma ansökan var sjätte månad, ändrar datumet bara snarare än att lägga fram nya uppgifter, säger hon om LPT-målen, där vården omprövas regelbundet.

Även utredningar från socialtjänsten om LVU och LVM har stora brister.
– Det blir väldigt mycket tyckande och kännande och egna slutsatser som blandas i ett hopkok med objektiva fakta, säger hon, och konstaterar att de som skriver utredningarna, socialsekreterarna, ofta är så inne i målet att de har svårt att skilja på fakta och slutsatser.

Brister i utredningen gör också arbetet som offentligt biträde svårt.
– När man företräder en förälder och får en sådan här utredning kan det ta lång tid att nyansera bilden och få fram ett annat perspektiv. Socialtjänsten har stort försprång, de har suttit i fyra veckor med materialet och skrivit en utredning, medan jag får den några dagar före förhandlingen. Då blir det en skev process, för föräldrarna får ju inte mer utrymme än vad socialtjänsten får, konstaterar UllaBella af Klercker.
– Jag kan känna en oerhörd frustration ibland. Att myndigheten går över gränsen utan att väga in alla fakta, man missbrukar sin makt mot en enskild person. Det frustrerande, säger hon.

BRIST PÅ PRAXIS
Ett annat problem i tvångsvårdsmålen, som bland andra Advokatsamfundets ordförande Tomas Nilsson pekar på i boken Regeringsrätten 100 år, är bristen på praxis. UllaBella af Klercker instämmer i att det saknas tydliga prejudikat på området. Men det har sin förklaring i målens karaktär.
– I och med att det här är ganska korta mål är det svårt att få upp mål i överinstans. Många tycker inte ens att det lönar sig att klaga, eftersom det på något sätt är färskvara, säger hon.

I exempelvis ett LVM-mål gäller beslutet vård i sex månader. Till skillnad från i brottmål ska domen verkställas omedelbart. Tar det då fyra månader innan målet kommer upp i kammarrätten tycker många att det är meningslöst att överklaga. 
– Det händer att jag känner att det är en viktig rättsfråga som behöver prövas. Då ska jag övertala personen. Men många vill då bara gå vidare och när det gått några månader kan omständigheterna i livet helt ha förändrats, säger UllaBella af Klercker.

Anna Hollanders punkter för ökad rättssäkerhet

  • Det behövs en ny, mer vetenskaplig utredningskultur inom de utredande myndigheterna, förankrad i kunskap om barn och lagens förutsättningar om tvångsvård.
  • Det är inte rimligt att domstolen både förordnar och betalar de offentliga biträdena. Risken finns att domstolen föredrar biträden som inte granskar målen ingående. För rättssäkerheten är det viktigt att inte ha olika lojaliteter inbyggda i systemet.
  • Domstolen behöver vara mer aktiv, och granska utredningen, fakta och omständigheter som framstår som motsägelsefulla under den muntliga förhandlingen.
Ulrika Brandberg, Per Johansson, Tom Knutson