search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Svenska lagar måste anpassas efter folkrätt och internationell straffrätt

Sverige har en skyldighet att aktivt bekämpa straffriheten för grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det skriver Lise Bergh, generalsekreterare för Amnesty Internationals svenska sektion.

Amnesty International arbetar aktivt för att förebygga, förhindra och protestera mot grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Kränkningar som är brott mot folkrätten och den humanitära rätten. En viktig del av vårt arbete är att ställa krav på rättvisa genom att brotten utreds och att – om det finns tillräcklig bevisning – de ansvariga ställs inför rätta och döms. Trots att det, världen över, begås kränkningar av mänskliga rättigheter, är det endast ett fåtal av de ansvariga som ställs inför rätta och döms.

Just nu arbetar Amnesty bland annat för att rättvisa ska skipas för Maina Sunuwar och hennes anhöriga i Nepal. I februari 2004 greps den 15-åriga Maina Sunuwar i sitt hem av medlemmar ur den nepalesiska armén. Hon torterades till döds i ett närliggande militärläger och begravdes i hemlighet. I mer än fem år har hennes mor kämpat för att de som torterade och dödade henne ska ställas inför rätta.

Det är Amnestys uppfattning att alla världens länder har en skyldighet att bekämpa straffriheten för grova människorättskränkningar genom att se till att den nationella lagstiftningen gör det möjligt att utreda och lagföra brotten på nationell nivå och i nationella domstolar.

I många länder – till exempel i Sverige – är lagstiftningen bristfällig vilket kan leda till att förövare går fria och offer inte får upprättelse. För att detta inte ska ske anser Amnesty att personer som har gjort sig skyldiga till grova människorättskränkningar ska kunna åtalas och dömas varhelst i världen de befinner sig, oavsett var brottet begicks och oavsett vilka medborgarskap förövaren och brottsoffren hade. Amnesty har därför länge krävt att världens stater ska förändra sin nationella lagstiftning genom att införa universell jurisdiktion. Men det räcker inte med det. Staterna måste också bekämpa grova människorättskränkningar genom att kriminalisera grova internationella brott såsom folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och tortyr.

Om ett land inte kan eller vill utreda brott eller ställa personer inför rätta för grova kränkningar av mänskliga rättigheter måste utredning och lagföring kunna ske på internationell nivå, och Amnesty har länge engagerat sig för upprättandet av internationella domstolar där de som begår grova internationella brott kan ställas inför rätta. Amnesty stöder därför till exempel den internationella brottmålsdomstolen (ICC). 

För närvarande pågår en utlämningsprocess i Sverige mot en rwandisk medborgare som är misstänkt för delaktighet i folkmordet år 1994. Amnesty anser att rättssäkerheten i Rwanda har stora brister, bland annat därför att möjligheten för den åtalade att kalla egna vittnen är mycket liten eftersom de riskerar trakasserier, misshandel och till och med kan hotas till livet. Av den anledningen har Amnesty motsatt sig att mannen utlämnas till Rwanda och anser i stället att mannen ska ställas inför rätta i Sverige. I juli fattade regeringen beslut om att mannen skulle utlämnas till Rwanda. Utlämningen har dock inte verkställts eftersom mannen har anmält regeringens beslut till Europadomstolen, som i sin tur har begärt inhibition i avvaktan på att ärendet utreds vidare.

Ett parallellfall är nu aktuellt i Finland. Det finländska justitiedepartementet kom dock till en annan slutsats än den svenska regeringen. Finland avvisade Rwandas begäran om utlämning av en folkmordsmisstänkt man. I stället åtalades mannen vid en finländsk domstol. Även Rwandatribunalen och stater som Frankrike och Storbritannien har sagt nej till utlämning av ungefär samma skäl som Amnesty har anfört.

Självklart anser Amnesty att rättegångar, om möjligt, ska genomföras i det land där brottet har begåtts, men inte till vilket pris som helst. Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande mänsklig rättighet. Den gäller alla – även folkmordsmisstänkta.

Som ett led i arbetet med att bekämpa straffriheten för grova människorättskränkningar, gör Amnesty nu en genomgång och en kritisk granskning av olika länders lagstiftning på området och tillämpningen av denna. En serie rapporter på temat ”No Safe Haven” (”Ingen fristad”) kommer att publiceras under de närmaste åren. Syftet med rapporterna är att verka för att inga länder ska vara fristäder för dem som har gjort sig skyldiga till grova internationella brott. Rapporterna ska kunna användas bland annat av domare, åklagare, advokater och andra jurister, poliser samt brottsoffer och deras familjer, för att ta reda på vilka länder som aktivt motarbetar straffrihet, det vill säga var det är möjligt att lagföra personer som har gjort sig skyldiga till grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

I februari i år publicerades den svenska rapporten. Amnesty anser att det finns brister i den svenska lagstiftningen när det gäller möjligheterna att lagföra personer som har gjort sig skyldiga till grova internationella brott. Bland annat kritiserar Amnesty det faktum att flera internationella brott inte är explicit kriminaliserade i svensk rätt och att vissa av reglerna om straffansvar och ansvarsfrihet inte överensstämmer med folkrätten. Vi kritiserar även regler om preskription vid lagföring i dessa fall och att politisk inblandning tillåts ske vid till exempel vissa åtalsbeslut och beslut om utlämning. I rapporten kräver Amnesty att dessa brister åtgärdas. Vi kräver vidare att Sverige ratificerar samtliga internationella konventioner rörande internationell straffrätt.

Sverige har – i synnerhet i internationella fora – under lång tid tagit en aktiv roll i arbetet med att bekämpa straffrihet för grova människorättskränkningar och att upprätta internationella domstolar där brotten kan utredas och de skyldiga ställas inför rätta.

Snart åtta år efter det att Sverige ratificerade Romstadgan för ICC och snart sju år efter det att betänkandet och lagförslaget om internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98) publicerades, har regeringen fortfarande inte presenterat en lagrådsremiss med tillhörande lagförslag där den svenska straff- och processlagstiftningen anpassas efter bland annat Romstadgan. Att detta lagstiftningsarbete tar så lång tid är något som Amnesty vid upprepade tillfällen har kritiserat. Det är hög tid att regeringen – efter alla dessa år – presenterar en lagrådsremiss!

Sverige har inrättat en speciell nationell polisenhet – Rikskriminalpolisens Krigsbrottskommission – för att spåra och utreda folkrättsbrott. Det finns inga tillförlitliga uppgifter om antalet krigsförbrytare i vårt land men i november 2008 hade Rikskriminalpolisens Krigsbrottskommission fått in 50 anmälningar mot personer misstänkta för brott mot folkrätten. Om Sverige inte lagför dessa, kan ICC under vissa omständigheter begära att de överflyttas till Haag. I värsta fall kan de förbli ostraffade.

Sverige har en skyldighet att aktivt bekämpa straffriheten för grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är mycket viktigt att Sverige är ett föredöme internationellt, också genom att visa att man tar straffriheten på allvar även på nationell nivå genom att se till att den svenska lagstiftningen anpassas efter de krav som folkrätten och den internationella straffrätten uppställer. Om så inte sker riskerar Sverige, som i så hög utsträckning arbetat för att få ett fungerande internationellt rättssystem på plats, att förlora sitt anseende och dessutom bli en fristad för människorättsförbrytare.

Lise Bergh är generalsekreterare för Amnesty Internationals svenska sektion

Annons
Annons