search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Skäliga rättegångskostnader bör ersättas enligt HD, inte verkliga

Jur. kand Doris Singh skriver om en dom från HD, som överraskat henne.

Den 29 juni i år meddelade Högsta domstolen sitt beslut i ett mål (Ö 3573-07) som berörde frågan om verkliga eller skäliga rättegångskostnader skall ersättas när det handlar om ersättning för arbete som ett försäkringsbolags egna jurister har utfört och som ska ersättas såsom rättegångskostnader av dess motpart (se undertecknads artikel i Advokaten nr 4/2008). I målet menade försäkringsbolaget att dess egna juristers arbete kostade 1 800 kronor per timme medan motparten menade att kostnaden uppgick till 470 kronor per timme enligt beräkningar baserade på bland annat Juseks lönestatistik. Försäkringsbolaget vann i underinstanserna, varför motparten överklagade till HD.

HD lämnade, till undertecknads ganska stora förvåning, överklagandet utan bifall. Domstolen sa att det vid bestämmande av ersättning för rättegångskostnad är, enligt en allmän utgångspunkt, den verkliga kostnaden som skall ersättas. Samtidigt sa HD att det är mycket svårt att fastställa den exakta kostnaden och att de beräkningar och bedömningar som skulle krävas dels skulle vara ganska osäkra, dels skulle tynga rättegången. HD diskuterade om det eventuellt vore möjligt att utgå ifrån den timkostnadsnorm som gäller enligt Rättshjälpslagen och sneglade på ett HD-fall om brottmålstaxan (NJA 1993 s. 114), men menade att den normen hade ett annat syfte. Därför kom HD fram till att man ska utgå ifrån vad en måttlig kostnad för ett externt ombud skulle ha uppgått till samt att ett sådant belopp får presumeras motsvara den verkliga kostnaden och att ersättning skall utgå med det beloppet om det är skäligt. Eftersom försäkringsbolagets motpart inte hade gjort några exakta beräkningar av kostnaden för försäkringsbolagets jurister i det aktuella målet så utgick HD från vad en måttlig kostnad skulle ha uppgått till. Eftersom HD inte fann skäl att ifrågasätta timkostnaden på 1 800 kronor per timme och eftersom parterna inte tvistade om antalet timmar för arbete, tidsspillan samt ersättning för utlägg så ansågs försäkringsbolagets rättegångskostnader skäligen påkallade för tillvaratagande av försäkringsbolagets rätt. Det fanns dock ett justitieråd som tyckte annorlunda; han som var skiljaktig ansåg att man visst kunde utgå ifrån rättshjälpstaxan. Han menade att eftersom försäkringsbolaget inte hade lämnat några uppgifter till ledning för den faktiska kostnaden så kunde denna inte antas uppgå till ett högre belopp än vad som motsvarar timkostnadsnormen.

Detta beslut är intressant eftersom det kan tolkas som att HD menar att timkostnadsnormen inte täcker kostnaden och man kan ju i så fall undra varför timkostnadsnormen skulle ha ett annat syfte än att täcka kostnaden för ett juridiskt ombud. Beslutet kan ses som ett hån mot rättshjälpstaxan om man tolkar HD:s beslut på nyssnämnda sätt, särskilt då endast ett av justitieråden ansåg att rättshjälpstaxan kunde användas i det aktuella målet. Undertecknad har läst NJA 1993 s. 114 och förstår att det rättsfallet handlar om en offentlig försvarare och om andra omständigheter, men har ändå lite svårt att förstå hur timkostnadsnormen skulle ha ett annat syfte än att täcka kostnaden för ett juridiskt ombud. Att HD inte har angett varför just de yrkade 1 800 kronor per timme, som ligger en bra bit över rättshjälpstaxan, är en måttlig timkostnad är för övrigt lite förvånande, även om det faktum att HD valt att lägga sig på den högre nivån medför att själva beslutet kan bli ett bra argument i kampen för att höja rättshjälpstaxan.

Trots att det enligt lagen är den verkliga kostnaden som ska ersättas, vilket HD är väl medveten om och nämner i sitt beslut, så handlar det uppenbarligen om skillnaden mellan juridik i teori och i praktik. Det som fungerar i teorin, fungerar inte alltid i praktiken. Det är självklart svårt att fastställa den exakta kostnaden för ett juridiskt ombud utan att göra avancerade och detaljerade beräkningar. Det är lika självklart att sådana beräkningar skulle vara svåra att utföra och tynga rättegången. I värsta fall skulle ju juristerna kunna lägga ned mer tid på beräkningarna än på själva sakfrågorna, vilket inte skulle vara bra rent rättsekonomiskt. Om man tänker på vad lagen säger så borde HD inte ha lämnat överklagandet utan bifall, men om man tänker på hur det hela skall lösas rent praktiskt så är HD:s beslut egentligen inte särskilt förvånande. Det ovannämnda bekräftar ju något som alla, inte minst vi jurister, vet; teori och praktik är två helt olika saker och att ha rätt är en sak, men att få rätt är en annan.

Doris Singh, jur. kand. och biträdande jurist

Annons
Annons