search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Tiden som värdemätare

Det är dags att släppa timdebiteringen för advokattjänster, anser debattören, advokat Johan Wiklund.

Skall en marknad fungera på sikt måste köpare och säljare anse att det är balans mellan varans eller tjänstens pris och dess upplevda värde. Om så ej är fallet kommer köpare och/eller säljare att förändra sitt beteende tills denna balans uppstår.

Under industrins och handelns utveckling har fokus legat på att ta betalt för produkter. När hantverkarna anställde arbetare och industrialismen växte fram kom tidsstudiemännen. Arbetsmomenten vid det löpande bandet var ensartade och kunde oftast utföras av vem som helst efter någon dags introduktion. Arbetsmomenten bröts ned på sekundnivå och stämpelur infördes – allt för att få en så effektiv produktion som möjligt.

Detta synsätt har spritt sig till att även omfatta tjänsteföretag och i dag tillämpar de flesta tjänsteföretag tidsredovisning. Digitaliseringen av våra kontor har gjort det möjligt att i detalj övervaka hur mycket tid varje medarbetare lägger ned på varje åtgärd. I branscher där tjänsterna är likartade från den ena kunden till den andra och där olika medarbetare utför tjänsten på ett mer eller mindre standardiserat sätt, lämpar sig tidsbaserad debitering väl.

Emellertid har fokuseringen på använd tid spritt sig till branscher där detta sätt att mäta effektivitet är direkt vilseledande både för kunden och för den som utför tjänsten. Tänk på forskaren som får en ”flash of genious” under en bråkdel av en sekund eller konstnären som under ett par minuter gör några streck på sin duk och skapar konsthistoria. Ingen skulle väl komma på tanken att prissätta en Picassomålning efter den tid som gått åt att måla. Mängden nedlagd tid är fullkomligt ointressant – det är resultatet som räknas. I vissa branscher, exempelvis bland advokater och på privata läkarmottagningar, förekommer i viss mån tjänster som utförs på i stort sett samma sätt av vilken person som helst med adekvat utbildning. Emellertid förekommer också många moment där graden av artisteri och kreativitet har avgörande betydelse för tjänstens värde. Ett skickligt förhandlingsutspel kan göra en oändlig skillnad i utfallet. Kunskapen om hur samma sak lösts på annat håll kan vara unik och mycket värdefull. Samtidigt kan dagar av funderande utmynna i intet. Att använda tiden som värdemätare i sådana fall premierar den som arbetar långsamt och straffar den som arbetar smart och kreativt.

Ytterligare en aspekt är att intellektuellt arbete inte bara utförs på arbetstid. Kreativa problemlösningar uppstår nog oftare i motionsspåret än på kontoret. Hur mäter vi sådan tid?

Varför envisas vi då med att använda tiden som värdemätare? Svaret på frågan är nog att det är det enda som är mätbart. Andra moment är subjektiva.

Inom vissa yrkesgrupper, exempelvis advokater och läkare, är det vanligt förekommande att andra än den som åtnjutit tjänsten svarar för bedömningen av skäligheten och betalningen. I dessa fall har den utomstående bedömaren endast en vag uppfattning om de subjektiva komponenternas värde samtidigt som denne upplever att någon sorts absolut rättvisa uppnåtts så snart antalet tidsenheter blivit känt. Nästan undantagslöst tillämpas dessutom en enhetlig prissättning per tidsenhet vilket medför att en nyutexaminerad person erhåller samma ersättning per tidsenhet som en person med trettio års erfarenhet. Det säger sig självt att resultatet av sådan prissättning blir mer fel än rätt.

I dag tenderar kvalificerade yrkesgrupper alltmer att lämna tiden som debiteringsnorm. Mängder med andra metoder har introducerats. Fasta priser blir allt vanligare liksom olika varianter av vinstdelningsavtal. I exempelvis Tyskland är det vanligt att advokater betingar sig arvode motsvarande en kvotdel av det omtvistade beloppet. Om målet förloras ersätts de med hälften av kvotdelen. Det finns givetvis nackdelar även med sådana system. Det finns inga färdiga standardförslag som löser problematiken med prissättningen av kvalificerade intellektuella tjänster. Att använda använd tid som enda mått på värdet är emellertid direkt oriktigt både mot tjänsteutövaren och kunden och nedvärderar värdet av kvalificerat intellektuellt arbete till en dussintjänst. Det är tjänstens resultat, svårighetsgrad och ekonomiska värde som skall styra prissättningen. Vid en samlad bedömning av prisets skälighet väger antalet använda timmar mycket lätt.

Johan Wiklund, advokat

Annons
Annons