search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Yttrande- och tryckfriheten måste finna former utan att enskilda kränks

Generalsekreterare Anne Ramberg om formerna för tryck- och yttrandefriheten.

Den gamla devisen ”Tala är silver och tiga är guld” är en alltmer sällan hyllad handlingsregel.

I en internetbaserad värld och ett utpräglat mediesamhälle där information sprids blixtsnabbt är det inte alltid som det skrivna och talade ordet används med den omsorg som man kanske skulle önska. Orsakerna är många. Det kan bero på slarv, lust för demagogi, otur eller helt enkelt dålig smak. Att ”missbruka” det fria ordet kan få stora konsekvenser och vara förödande inte bara för den som utsätts, utan även för det öppna samtalet. Att, å andra sidan, av rädsla eller bekvämlighet avstå från att delta i debatten eller att utrycka sin ståndpunkt i viktiga frågor är något som på sikt likaså riskerar att underminera det öppna samtalet och därmed demokratin. Det är i detta spänningsfält som gränserna för vår yttrande- och tryckfrihet kan ses.

Frågan om var balansen skall ligga i konflikten mellan skyddet för den personliga integriteten och pressfriheten är inte lätt. Den är nog i det närmaste olöslig på det generella planet.  Statens maktutövning måste regleras och begränsas i syfte att ge skydd åt enskilda. Till stöd härför åtnjuter pressen och dess källor en rad privilegier i form av meddelarskydd och ensamansvar, en särskild rättegångsform, samt en mycket restriktiv rättstillämpning vad gäller förtalsbrott. Det är, i huvudsak, bra. Dessa fördelar för medierna är också alldeles nödvändiga för att upprätthålla öppenheten och demokratin. Men, det är inte bara statens maktutövning som kan missbrukas och leda till skada för den enskilde. Också mediernas makt kan missbrukas. Därför måste medierna regleras.

På samma sätt som när det gäller den svåra avvägningen mellan brottsbekämpning och integritet, måste en motsvarande avvägning äga rum när det gäller skyddet för yttrande- och tryckfriheten i förhållande till den personliga integriteten. Normalt brukar denna avvägning göras på ett omdömesgillt och insiktsfullt sätt på landets många medieredaktioner. Ibland sker dock övertramp och även allvarliga sådana. Dessa föranleder i undantagsfall en fällande dom i en förtalsprocess, men desto oftare ingripande från Pressombudsmannen (PO) och fällande utslag i Pressens opinionsnämnd  (PON). Mediernas starka önskan att undvika lagstiftning har genom de pressetiska reglerna, PO och PON på ett effektivt sätt bidragit till en i huvudsak god självsanering. I vårt land är självregleringen fundamentet för mediernas oberoende.

Men som så ofta finns det de som inte alls har för avsikt att genom sin journalistiska gärning bedriva seriös journalistik. Upplysning, analys och granskning av makten får stå tillbaka för andra mer ytliga och pekuniära intressen. Men också dålig journalistik är förtjänt av skydd. Ramarna kan aldrig sättas utifrån etikettshänsyn. Också mindre begåvade, ointressanta och obekväma åsikter måste få framföras.

Under mellankrigstiden fanns en tidning som hette Fäderneslandet. Denna tidning ägnade sig enligt dåtidens uppfattning åt populistisk skandaljournalistik. Den angrep makthavare, men också pressen. Dagspressen ansåg detta skadligt och verkade för att tidningen bojkottades. Publicistklubben agerade också för att tidningen skulle upphöra med sin utgivning under åberopande av självsanering. Branschen tillsåg att Fäderneslandet inte kunde köpas hos tobakshandlarna. Tidningen uteslöts också från distribution och annat branschsamarbete och tvingades så småningom att upphöra. Historien leder till eftertanke. Jag är i ljuset härav tacksam att denna tidskrift inte är beroende av de traditionella distributionskanalerna.

Den alldeles övervägande delen av journalistkåren och publicisterna i Sverige har stor integritet och utför ett värdefullt journalistiskt arbete. Principen att förmedla korrekta nyheter, skyldigheten att vara generös med bemötanden, upprätthållandet av respekten för den personliga integriteten, varsamhet med bilder, att höra båda sidor samt skyldigheten att avstå från namnpublicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver motsatsen är de grundnormer som pressetiken vilar på. Det är därför sorgligt att se en utveckling där dessa vedertagna journalistiska principer allt oftare överges också i Sverige.

Den senaste tiden har medierna under uppseendeväckande former bland annat rapporterat om ett mordförsök på ett par i Gamla stan. Den rapporteringen har enligt min mening från vissa håll varit anmärkningsvärt usel. Särskilt kan, i konkurrens med delar av tabloidpressen, här nämnas nätsajten Realtid.se med löst prat och sensationer som huvudtema. Denna sajt besöks inte sällan av affärsadvokater och biträdande jurister. Skälet till detta intresse får förmodas ligga i att sajten ifråga nästan dagligen skriver om advokatbranschen och därvid förmedlar skvaller och inte sällan helt missvisande sådant. Realtid.se har gjort namnpublicering till sitt adelsmärke. Människor pekas med namn och bild ut som grova brottslingar. Det kan gälla mord eller skattebrott. Någon uppdiktad skandal kan likaså få krigsrubriker. Inte så noga vilka. Brottsoffer identifieras med samma smaklöshet med namn och bild. Hänsynslösa spekulationer om människors djupt tragiska privata förhållanden exploateras på ett sätt som närmast kan liknas vid gladiatorspel. De utpekade, oavsett om det är som offer eller som förövare, saknar i likhet med dem som under romarrikets glansdagar utsattes för svårt underhållningsvåld, varje chans att freda sig. De är för alltid dömda i läsarens ögon. De saknar möjlighet att få sin sak prövad i PON och de har sällan råd eller kraft att inleda ett  tryckfrihetsmål med allt vad det för med sig i form av kostnader, ytterligare publicitet, personlig anspänning och osäker utgång.

En vanlig teknik som inte sällan tillämpas när lögnaktiga eller påhittade uppgifter publiceras är att utgå från någon enstaka korrekt uppgift. Därefter kan okontrollerade, påhittade eller överdrivna uppgifter läggas till, samtidigt som kritisk information utelämnas. Om sedan anonyma sagesmän tillåts att fritt spekulera och ge egna personliga värderingar är det svårt att genomskåda vad som är sant och vad som bara är fria fantasier. Men som framgår av en av de pressetiska grundpelarna hjälper det inte om uppgiften är sann. Också korrekt information skall man undvika att publicera om det kan skada den enskilde. Till detta kommer den princip som förefaller obekant för Realtid.se, nämligen att den som är misstänkt för ett brott är oskyldig intill dess en dom föreligger. Att direkt utpeka enskilda icke offentliga personer med namn och bild som misstänkta för brott är oacceptabelt. Detsamma gäller givetvis i lika hög grad indirekta utpekanden som innebär att personen ändå lätt kan identifieras. Till detta kommer risken för spekulationer och att ”fel” personer blir föremål för ryktesspridning. Den person som av Realtid.se först indirekt utpekades som skyldig till mordförsök, men som snart avfördes från utredningen, har givetvis lidit en mycket stor publicitetsskada. Realtid.se:s publiceringar innebar därtill, oaktat att den seriösa pressen behandlade frågan pressetiskt korrekt, att ett antal personer redan var utpekade. Tankarna går i detta sammanhang lätt till de två minderåriga skolbarn, vars ena förälder sitter häktad för stämpling till mord på deras far, samtidigt som fadern enligt medieuppgifter är allvarligt skadad efter mordförsöket. Den bristande känsla på etik och moral som visats i samband med denna rapportering borde få rättsliga efterföljder.

Tyvärr har människor en överdriven tilltro till vad som sägs i medierna. Detta gäller i särskilt hög grad det som presenteras i tryckt skrift eller i tv och radio. Ett skäl till detta är nog att vi har haft en i huvudsak seriös press. Detta gör att många lögner uppfattas som sanna. Också sådana kommentarer som dagligen okontrollerat framförs på Realtid.se:s chattsida kan av mindre insiktsfulla uppfattas som relevanta. Skandaljournalistiken röner framgångar, i vart fall kortsiktiga, på bekostnad av den seriösa journalistiken.

Oberoende förutsätter självreglering. Självreglering är också den viktigaste grundvalen för att oberoendet kan upprätthållas och att lagstiftaren inte i onödan lägger sig i. Det är lätt att dra paralleller till den världsomspännande ekonomiska kris som råder. Avreglerade finansmarknader och stor frihet har varit av central betydelse för finanskrisen. Det står redan klart att lagstiftaren kommer att vidta ingripande åtgärder för att återta kontrollen med åtföljande ökad reglering. Detta kommer drabba alla aktörer, även de som har varit ansvarsfulla och inte av profitintressen utnyttjat friheten i systemet.

På samma sätt befarar jag att vår generösa tryck- och yttrandefrihetslagstiftning riskerar att påverkas i negativ riktning. Det är en uppenbar risk att de avarter som faktiskt förekommer, dessvärre inte bara på Realtid.se, utan på Internet i sin helhet, kan komma att leda till inskränkningar och ökad statlig reglering.
Mediebranschen står tillsammans med lagstiftaren inför svåra uppgifter. De måste gemensamt utan att inskränka censurförbudet finna former som på sikt garanterar yttrande- och tryckfriheten utan att enskilda personer kränks. Jag avundas inte justitiekansler Göran Lambertz som har regeringens uppdrag att finna en teknikneutral tryck- och yttrandefrihetsgrundlag som uppfyller alla de anspråk som i dag tillgodoses, men samtidigt värnar skyddet för den enskilde. Må han lyckas i detta svåra värv.

Anne Ramberg
Generalsekreterare

Annons
Annons