search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Vi måste få rätsida på arvodesfrågorna

Debattören, advokat Björn Hurtig, befarar att humanjuristerna snart kommer att vara ett minne blott om man inte snart får tydliga och rimliga regler för advokaternas arvoden

Enligt 21:6 2 st. RB får en offentlig försvarare inte utan rättens tillstånd sätta annan i sitt ställe. Samtidigt stadgar 23:4 2 st. RB att förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medgiver. Enligt Advokatsamfundets etiska regler gäller att en advokat skall tillvarata sin klients intressen så långt det går.

Ovan angivna regler skall givetvis följas. Problemet är bara att det understundom kan komma att bli en konflikt mellan reglerna.

Under våren 2008 blev jag begärd av en person som satt anhållen och sedermera häktades såsom misstänkt för grovt narkotikabrott. Örebro tingsrätt förordnade mig som mannens offentlige försvarare och under häktningstiden hölls ett antal polisförhör. Vid ett tillfälle ringde polisen och ville hålla ett förhör dagen därpå. Eftersom jag har mitt fasta driftsställe i Stockholm och eftersom jag var upptagen i förhandling nästföljande dag sa jag till polismannen att jag inte kunde närvara vid den tid som man ville hålla förhöret. På grund därav bad jag polisen om att förhöret skulle skjutas fram någon dag. Detta ville inte polismannen gå med på, utan han ansåg att förhöret kunde hållas utan att jag var närvarande. Efter en stund återkom polismannen och sade att min klient vägrade uttala sig utan att jag var närvarande. Senare på eftermiddagen ringde jag min klient och frågade om han accepterade att jag skickade en biträdande jurist att närvara vid förhöret i mitt ställe. Anledningen till detta var att jag ville få förundersökningen att fortskrida så att min klient (och de andra medmisstänkta) slapp sitta längre tid i häkte än vad som var nödvändigt samt att hjälpa staten så att förundersökningen kunde bedrivas skyndsamt. Klienten accepterade mitt förslag, varefter förhöret kunde hållas på den tid som polisen ville. Vare sig polis eller åklagare hade någon invändning mot mitt agerande. Tvärtom uttryckte de stor tacksamhet.

Efter genomförd förhandling vid Örebro tingsrätt lämnade jag i vanlig ordning in min kostnadsräkning. I räkningen ingick en post för det arbete som min biträdande jurist utfört i samband med ovan angivet förhör.

Örebro tingsrätt, som för övrigt frikände min klient, tillerkände mig inte ersättning för det arbete som den biträdande juristen utfört. Som rättslig grund anfördes 21:6 2 st. RB, det vill säga att jag inte begärt och fått rättens tillstånd att sätta den biträdande juristen i mitt ställe i samband med förhöret.

Vår byrå har i mångt och mycket gått emot strömmen vad gäller advokatbyråer som sysslar med humanjuridik. Vi har en grundtanke som bygger på att vi skall anställa biträdande jurister som specialutbildas i processteknik. Som en del av den utbildningen ingår att de biträdande juristerna vid behov får biträda advokaternas klienter vid polisförhör med mera. Detta är också en service som vi erbjuder såväl klienterna som polis och åklagare, eftersom vi snart sagt alltid kan ställa upp på förhör. Därigenom tillgodoses kravet på en skyndsam handläggning av förundersökningen samt vet våra klienter att de aldrig behöver vara ensamma i samband med förhör.

Efter Örebro tingsrätts beslut fick jag kalla fötter och meddelade polisens utredare och åklagarna i mina pågående mål att jag inte längre kunde skicka biträdande jurister på förhör utan att i varje enskilt fall ha fått tillstånd därtill av domstolen. Därefter började jag kontakta domstolarna och begära att få sätta annan i mitt ställe då jag inte själv kunde närvara vid förhör eller dylikt. Detta föranledde givetvis problem och från Stockholms tingsrätt fick jag beskedet att jag inte behövde begära tillstånd, så länge jag angav i min kostnadsräkning att annan än jag själv närvarat vid polisförhör. Personligen tycker jag att det är en ganska praktisk lösning. Det skall även uppmärksammas att jag i min räkning till Örebro tingsrätt uppgav att jag satt annan i mitt ställe under angivet förhör.

Givetvis överklagade jag Örebro tingsrätts beslut till Göta hovrätt, som fastställde tingsrättens beslut. Hovrättens beslut kan inte överklagas.

De beslut som tagits av Örebro tingsrätt och Göta hovrätt är vid en bokstavstolkning av 21:6 2 st. RB möjligen korrekta. Konsekvenserna av besluten är dock märkliga. Mitt enda syfte var att dels hjälpa staten att infria skyndsamhetskravet som anges i 23:4 2 st. RB, dels att se till att biträda min klient fullt ut. Genom att agera på det sätt som jag gjorde fick jag nu betala för min biträdande jurists arbete och tidsspillan liksom hennes resekostnader. Jag har alltså betalat staten för att utföra ett arbete som har bidragit till att staten kunnat fullfölja sina plikter.

Jag vägrar tro att tingsrättens och hovrättens beslut beror på elakhet eller bottnar i att någon domare av avundsamhet tog chansen att plocka lite pengar av en försvarare. Emellertid kan jag inte annat än förundras över att de som dömt inte förmått sätta sig över paragrafrytteriet och i stället se till nyttan av det arbete som utförts samt kostnaden som jag vidkänts.

Frågan om vad som ligger bakom besluten får lämnas öppen, men jag kan konstatera att när det gäller arvodesfrågor var jag i min egenskap av försvarsadvokat åter en stor förlorare. Får vi ingen rätsida på arvodesfrågorna är jag rädd för att humanjuristerna snart är ett minne blott.

Berättelsen är hämtad ur en praktikers vardag. Vi som arbetar på verkstadsgolvet ställs dagligen inför dessa frågor, och jag tycker uppriktigt att det samfund som vi årligen betalar höga medlemsavgifter till debatterar frågan alldeles för dåligt. Problemet finns dock och som jag nyss anfört måste samfundet ta krafttag för att säkra humanjuridikens framtid.

Björn Hurtig, advokat

Annons
Annons