search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Stärkt asylrätt kräver gemensamt engagemang

Gästkrönikör: Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson

Nu har det gått drygt tre år sedan införandet av den nya instans- och processordningen. Det var en stor förändring inom migrationsområdet men också inom domstolsväsendet. Syftet var att uppnå en ökad öppenhet och rättssäkerhet i asylprocessen. Har reformen fått önskad effekt? Den frågan håller den förre hovrättspresidenten Bertil Hübinette på att utreda på uppdrag av regeringen. Senast den 30 juni ska utredningen vara klar. Det ska bli intressant att ta del av hans slutsatser, synpunkter och förslag.

Vi som jobbar i systemet har gjort ett antal reflektioner under de här tre åren. Tveklöst har rättssäkerheten på asylområdet främjats av reformen. I dag finns ingen hemlig landinformation, processen i domstol präglas av ett traditionellt tvåpartsförfarande och asylsökande har möjlighet till muntlig förhandling. Det är några av flera viktiga förändringar som bör ha ökat förtroendet för asylsystemet.

Jag tycker att Migrationsverket, de offentliga biträdena och domstolarna har anpassat sig väl till den nya ordningen. Samtidigt finns det utrymme för  ytterligare förbättringar.

En central fråga är hur den nya utlänningslagen tolkas och hur praxis utvecklas. Inför reformen fanns det kritiker. Till dem hörde Lagrådet som avstyrkte reformens genomförande. Skälet var bland annat att utlänningsrätten på asylområdet är väldigt allmänt hållen. Lagrådet ansåg inte att de materiella bestämmelserna var tillräckligt anpassade till prövning i domstol. Liknande kritik framfördes också av andra remissinstanser. Trots denna invändning genomfördes reformen. Var kritiken berättigad?

Min uppfattning är både ja och nej. Jag tycker att Migrationsöverdomstolen har kommit långt i arbetet med att konkretisera innebörden av utlänningslagen. Sakta men säkert växer den nya utlänningsrätten fram. 

Samtidigt har reformen inneburit att det politiska systemet överlåtit till de rättsliga instanserna att i hög grad bestämma utlänningsrättens närmare innehåll. Det saknas i många avseenden närmare precisering av bestämmelser, vilket lämnar stort utrymme för tolkning. De vägledande beslut som fattas av högsta instans är därför av mycket stor betydelse för hur rättstillämpningen på området utvecklas. Det är ett förhållande som alla var väl införstådda med när reformen i bred parlamentarisk enighet antogs av riksdagen.

En av poängerna var just att den politiska makten inte längre skulle kunna bestämma över juridiska beslut. Ändå har många i den politiska sfären haft svårt att acceptera denna konsekvens. Det förekommer ganska ofta att politiska företrädare ifrågasätter Migrationsverkets och domstolarnas förmåga att tolka utlänningsrätten på ”rätt sätt”, inte minst i samband med att enskilda beslut väcker uppmärksamhet i massmedia. Självklart ska politiker delta i den offentliga diskussionen om tillämpningen av utlänningsrätten – det hör till deras uppgift att driva opinion. Men det vore klädsamt om fler tog ansvar för systemet och visade vilja att utnyttja det verktyg som står dem till buds, nämligen att ändra eller förtydliga bestämmelser om de inte anser att utfallet ligger i linje med lagstiftarens vilja. Om lagstiftaren anser att Migrationsverket och domstolarna navigerar fel i principiellt viktiga frågor, exempelvis beträffande definitionen av inre väpnad konflikt eller begreppet synnerligen ömmande omständigheter, så måste de rättsliga instanserna få mer precisa instrument att arbeta med än det nuvarande regelverket. Det ska samtidigt sägas att det inte går att lagstifta om varje tänkbar situation. Därför ställs det med rätta höga krav på Migrationsverkets och domstolarnas förmåga att göra väl avvägda bedömningar i enskilda ärenden i enlighet med lagens övergripande syfte.

Kraven har också ökat på den sökande och dennes offentliga biträde. För den sökande gäller det att redan i ett tidigt skede lägga fram allt som är av betydelse i ärendet. Här har det offentliga biträdet en nyckelroll. Om ansökan avslås får den sökande möjlighet att argumentera för sin sak i domstol. Den möjligheten har stärkt den sökandes ställning men också här vilar ett stort ansvar på biträdet att föra den sökandes talan. Biträdets ansvar är också stort om det blir aktuellt att söka prövningstillstånd i högsta instans.

Det har genom åren riktats kritik mot att Migrationsverket förordnar offentliga biträden som inte håller tillräckligt god kvalitet. Detta påpekades i den proposition som låg till grund för reformens genomförande. Därför bestämdes att en utvärdering borde ske snarast. En rapport kom förra sommaren och där konstateras att det både finns för- och nackdelar med att Migrationsverket utser biträden. Utredarens slutsats blev att det avgörande är att verket kan säkra att endast tillräckligt skickliga och i övrigt lämpliga biträden utses. Verket har mot den bakgrunden sett över rutiner och riktlinjer. Om den sökande inte föreslår en viss person, förordnar verket i första hand advokater och biträdande jurister på advokatbyrå. Det görs dessutom numera alltid en lämplighetsbedömning i varje ärende.

Jag tror inte att Migrationsverkets och Advokatsamfundets uppfattning om vilka krav som ska ställas på ett offentligt biträde skiljer sig åt. Det har dock väckt en del uppmärksamhet att verket som ett led i kvalitetsarbetet har upprättat en förteckning över biträden som på något sätt har misskött sitt uppdrag och därför inte kan komma ifråga för nya förordnanden. Det kan även gälla tillkortakommanden som inte faller inom ramen för vad som kan föranleda Advokatsamfundet att besluta om disciplinära påföljder. Jag ser det som självklart att verket inte kan förordna någon som inte har utfört uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt har åsidosatt sina plikter som biträde. Något annat skulle skada det allmänna förtroendet för systemet.

Jag är övertygad om att de flesta biträden som är verksamma inom asylområdet utför sitt uppdrag med stor yrkesskicklighet. Men det finns naturligtvis också de som gör mindre bra ifrån sig. Detsamma gäller anställda vid Migrationsverket. Men trots att båda parter generellt gör ett bra jobb, finns ibland ömsesidiga fördomar om slarv, okunskap eller bristande engagemang. Här skulle vi behöva bygga upp ett större förtroende, kanske genom att lära oss mer om varandras arbetsvillkor.

Jag vet att Advokatsamfundet på flera sätt arbetar för att säkra kvaliteten i kåren. Vi på Migrationsverket arbetar också kontinuerligt för att höja vår förmåga, bland annat genom kompetensutveckling. Vad kan vi tillsammans göra för att ytterligare främja kvaliteten? En viktig fråga är till exempel hur vi kan öka intresset för asylrätt som arbetsområde.

En aktuell gemensam angelägenhet är den reform av asylprocessen som Migrationsverket genomför i syfte att korta väntetiderna och öka rättssäkerheten. Ett pilotprojekt pågår under våren där företrädare för Advokatsamfundet ingår i en referensgrupp för att bidra med idéer och synpunkter. 

Jag skulle gärna se att vi fann fler former för samverkan. Jag hoppas på ett fortsatt öppet samarbete där vi kan diskutera de många svåra och viktiga frågor som finns inom området. Det är min övertygelse att vi i samverkan utifrån våra respektive roller kan bidra till ytterligare förbättrad rättssäkerhet för de asylsökande i Sverige.

Dan Eliasson är generaldirektör på Migrationsverket

Annons
Annons