search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Öppet brev till vd:ar i de försäkringsbolag som har koncession att meddela trafikförsäkring i Sverige

Advokaterna Erik Reveman, Mats Wikner och Tove Rolfsdotter anser att rättssäkerheten brister för personer som skadats i trafiken,

I nätverket Skadeståndskollegiet ingår ett femtontal jurister, de flesta advokater, som har lång erfarenhet av skadeståndsrättsliga frågor inom personskadeområdet. Som talespersoner för kollegiet pekar vi nedan på en mycket olycklig förändring av försäkringsbolagens inställning till de skadades rättssäkerhet. Denna negativa utveckling har accelererat under senare år.

Den helt dominerande skadekategorin är trafikskadorna. Ersättningen till de trafikskadade betalas kort uttryckt dels från Försäkringskassan, dels från trafikförsäkringsbolagen. Det regelsystem som i dag bestämmer vilken ersättning den trafikskadade har rätt till är komplext och svåröverskådligt och hanteras vanligen på ”två ställen” – dels hos Försäkringskassan, dels hos försäkringsbolaget. Ersättningen från försäkringsbolaget bestäms enligt skadeståndsrättsliga regler. Den viktigaste ersättningsposten rör inkomstförlust. För en ung person som skadas kan det vara fråga om en ersättning på åtskilliga miljoner kronor.

DE ORGAN SOM SKA BETALA ersättning till den som skadats – Försäkringskassan och försäkringsbolagen – har tillgång till all sakkunskap inom sina respektive områden. Det säger sig självt att detta ger dem ett övertag vid tolkning och tillämpning av regelsystemet.

Försäkringskassan och försäkringsbolagen har säkert goda föresatser att behandla de skadade på ett rättvist och enhetligt sätt. De är dock motparter till den skadade – även om de själva inte anser sig vara det – och deras intressen sammanfaller inte alltid med den skadades. Det är lätt att inse att den skadade i ett sådant system har betydande svårigheter att på egen hand föra sin talan och tillvarata sina intressen på bästa sätt.

Det är kollegiets bestämda uppfattning – grundad på mångårig erfarenhet – att den trafikskadade i många fall inte har någon möjlighet att ta till vara sin rätt i detta komplexa regelsystem. Det är därför en central fråga för den enskildes rättssäkerhet att han eller hon får tillgång till juridisk hjälp vid regleringen av en trafikskada. I Sverige beräknas cirka 30 000 personer skadas i trafiken under 2009. Det är således ett stort antal personer som berörs av denna rättsäkerhetsfråga.

GENOM INFÖRANDE av allmän rättshjälp 1973 gavs den enskilde rätt till allmän rättshjälp i en ”rättslig angelägenhet”. Reformen innebar att i stort sett alla som drabbades av en personskada i trafiken fick rätt till ett juridiskt ombud i skaderegleringen. Den stora kostnaden svarade staten för och den lilla avgift som den enskilde fick betala svarade försäkringsbolagen för. Före 1973 hade försäkringsbolagen svarat för hela kostnaden.

När staten senare vill spara pengar ändrades rättshjälpslagen 1988. Ändringen innebar att rätten till allmän rättshjälp togs bort bland annat för dem som drabbats av trafikskador.

Vid överläggningar i anslutning till lagändringen mellan Justitiedepartementet och försäkringsbolagen åtog sig bolagen att fortsättningsvis svara för kostnaden för den skadades juridiska ombud i skaderegleringen. Justitieministern uppehöll sig särskilt vid denna fråga i propositionen 1987/88:73, s. 29 och 98. Denna ordning tillämpades därefter till gagn för de skadades rättssäkerhet. För ett antal år sedan började emellertid vissa försäkringsbolag att tumma på dessa regler. Från vår verksamhet vet vi att det i dag inte är ovanligt att även den som fått en allvarlig skada nekas rätt till juridiskt ombud eller medges sådan rätt endast i mycket begränsat omfattning – några timmars konsultation. Detta förhållande anser vi vara högst otillfredsställande.

Svenska Försäkringsföreningen anordnade den 28 januari 2009 en vd-debatt med företrädare för de större försäkringsbolagen i Sverige. Folksam och If hör till de försäkringsbolag som fortfarande tillämpar 1988 års åtagande att svara för den skadelidandes ombudskostnader i skaderegleringen. På frågan till övriga vd:ar om varför de inte följer åtagandet svarade en vd oförbehållsamt att han inte kände till att hans bolag inte följde åtagandet. Övriga förblev tysta eller fällde kommentarer som visade att de inte visste hur det egna bolaget förhöll sig till åtagandet.

GENOM VAD VI i vår verksamhet erfarenhetsmässigt vet och genom vad som kom fram vid vd-debatten den 28 januari 2009 uppfattar kollegiet det som klart besvärande för berörda försäkringsbolag att de på ledningsnivå inte har visat frågan om den enskilde skadelidandes rättssäkerhet något intresse. Vi vill inte tro att man på ledningsnivå har valt att medvetet strunta i de mycket tydliga förutsättningar som angavs i propositionen från 1988 och det åtagande som då gjordes i fråga om ansvaret för den skadelidandes rättssäkerhet genom tillgång till juridiskt ombud.

Ett klargörande från försäkringsbolagen i denna rättssäkerhetsfråga skulle vara välgörande. Vi emotser därför ett svar senast den 1 maj 2009 för publicering i Tidskriften Advokaten.

För Skadeståndskollegiet: Erik Reveman, advokat Stockholm, Mats Wikner, advokat Falun, Tove Rolfsdotter, advokat Göteborg