search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Europadomstolens problem

Advokaterna Ulf Brunfelter och Hans-Christian Löth diskuterar Europadomstolens problem och skisserar en tänkbar lösning.

1. Kan Europadomstolen räddas?
I tidningen Advokaten nr 8 2008 finns en artikel av Elisabet Fura Sandström. Som enda svensk domare i Europadomstolen (ED) har hon betitlat artikeln som en fråga:”Vem kan rädda Europadomstolen?” Frågan är berättigad, eftersom ED aldrig varit avsedd att ta hand om klagomål från medborgare i 47 länder. Sedan Ryssland blev medlem i Europarådet, belastar Ryssland och andra öststater ED med en oproportionerlig andel klagomål. Belastningen uppgår för närvarande till 100 000 klagomål, varav Ryssland ensamt svarar för 25 procent.

Det är tydligt, att ED inte var tänkt att klara av en sådan anstormning av klagomål. Fura Sandström anser, att det finns en gräns för hur många domar en domstol kan meddela per år utan att ”trovärdigheten (med rätta) blir ifrågasatt.” Fura Sandström anser, att det redan existerar klagomål på att ED:s praxis som hon uttrycker det ”spretar”.

Det är tydligt att Europakonventionens tillkomst 1950 under medverkan från bland annat Winston Churchill och Paul-Henry Spaak hade till syfte att skydda västeuropeisk rättskultur från Sovjets ambitioner att behärska Europa efter Pragkuppen.
ED tillkom först 1959 för att full-göra rollen som slutlig europeisk uttolkare av konventionens artiklar. Ursprungligen var således ED:s uppgifter helt annorlunda än i dag.

Europakonventionen har betytt åtskilligt för utvecklingen av rättighets-kapitlet i vår egen RF, senast genom tillkomsten av ett bättre egendoms-skydd efter 1995 års grundlagsreform. Europakonventionen finns numera angiven som rättskälla till ledning för rättighetskapitlets uttolkning, både genom föreskriften i RF 2:23 och särskild författning i form av SFS 1994:1419.

2. Den ryska sjukan
Sedan 1998 har den ”ryska sjukan” medfört stora förändringar i tidigare ordning med en europakommission som prövade det berättigade i alla klagomål, innan ED tog vid. Detta har sedan 1998 ersatts med en ordning där domstolen arbetar på flera avdelningar, innan en fråga förs vidare till ED.
Först sker en förprövning genom en förprövningsavdelning, bestående av tre domare. Förprövningsavdelningen prövar om klagomålen är tillräckligt berättigade, innan målen förs vidare till ED med i normalfallet fem domare.

Den nya ordningen har till skillnad från tidigare medfört att handläggningen i huvudsak är skriftlig. Förprövningsinstanserna fullgör sin uppgift på ett sätt som påminner om ett prövningstillståndsförfarande i Sverige.

Belastningen med östeuropeiska klagomål medför bland annat risker att tillvänjning sker till mer extrema former av kränkningar av medborgerliga rättigheter inom ED – till exempel ouppklarade mord etcetera i spåren av Tjetjenien-krisen. På så sätt finns det kanske inte utrymme för prövning av mer invecklade spörsmål om till exempel civila rättigheter. Faran är med andra ord att balansproblemen prioriteras på bekostnad av en strikt konventionstillämpning.

Den före 1998 tillämpade omedelbarhetsprincipen med ett obligatoriskt muntligt förfarande har som framgått nu ersatts med ett administrativt förfarande i skriftliga former. Denna nyordning har avsevärt försämrat advokaters möjligheter att få klagomål effektivt behandlade från konventionssynpunkt. Att förprövningsavdelningarna inte heller behöver motivera sina domslut innebär vidare att kritik mot förprövnings-avdelningarnas hantering av klagomål inte kan få nämnvärt utrymme. Klagande kan på så sätt inte heller få ett tydligt besked om varför ett klagomål ogillats. Detta medför också att andra klagande med likartade rättsliga problem inte heller kan få någon vägledning genom förprövnings-avdelningarnas avgöranden.

Sammanfattningsvis, har ED:s kris till följd av den ”ryska sjukan” redan tagit sådana proportioner, att det alltmer framstår som en ödesfråga för europeisk rättsutveckling, att det nuvarande ryska inflytandet över Europakonventionens tillämpning bringas att upphöra. Den ryska påverkan på domstolen försätter ED i en tilltagande kris som trovärdig internationell domstol.

3. Det nya EU-fördraget kan rädda Europakonventionen
Ett lämpligt tillfälle att genomföra en nyordning uppstår i praktiken genom EU:s reviderade grundfördrag, som också innebär att Europakonventionen kommer att ingå i gemenskapsrätten som en viktig del av det blivande nya grundfördraget.

I anslutning till denna reform av EU:s grundfördrag kan det bli möjligt att anlita EU-domstolen, som återgår till en enhetlig tillämpning med motiverade beslut i omstridda konventionsfrågor efter en noggrann prövning av klagomålen genom en muntlig förhandling.

Genom Europakonventionens införlivning med EU:s grundfördrag kan också det försteg för nationell rätt upphöra, som ryms i ED:s praxis att medge en ”margin of appreciation” till förmån för nationell rätt. EU-domstolens praxis syftar i motsats till ED:s prövning tvärtom till en harmonisering av EU:s rättssystem. Överensstämmande med detta harmoniseringssyfte har gemenskapsrätten således företräde framför avvikande nationell rätt. Därigenom stärks Europakonventionens tillämpning efter konventionens införlivning med gemenskapsrätten.

Med den skisserade ordningen blir det möjligt att låta EU-medborgares klagomål på avvikelser från Europakonventionen hanteras av EU-domstolen. Därmed kan inflytandet från Östeuropa, främst Ryssland, bringas att upphöra till förmån för en striktare tillämpning av Europakonventionen på ett för framtida rätts-tillämpning avgörande sätt.

Det kan också bli möjligt att undgå kostnadsansvar för den enskilde i händelse klagomålen ogillas, om EU-domstolen ändrar praxis att utdöma rättegångskostnader, när klagomålen hänför sig till tillämpning av Europakonventionen enbart, så att det inte finns några kopplingar till gemenskapsrätten i övrigt.

4. EU-domstolen prövar klagomål från EU-medborgare
Den nuvarande situationen med ett arbete på flera förprövningsavdelningar inom ED kan därmed bringas att upphöra till förmån för en mer ambitiös och striktare tillämpning av Europakonventionen genom EU-domstolens försorg.

Förhoppningarna att Ryssland med diplomatiska metoder skall förmås acceptera ett rättsstatligt system är för överskådlig tid dömda att misslyckas. Den nuvarande regimens ovilja att acceptera demokratiska och rättsstatliga principer är väl känd och dokumenterad.

Möjligen kan den östeuropeiska varianten av ED på sikt komma att i ökande utsträckning ansluta sig till EU-domstolens praxis. Därmed kan måhända strävandena mot ett rättsstatligt system på sikt kanske förverkligas också i Östeuropa (läs Ryssland).

Ulf Brunfelter och Hans-Christian Löth

Annons
Annons