search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

”Vårt samhälle är väldigt åldersfixerat”

Den nya DO Katri Linna ser en framtid där advokatkåren har en viktig roll i arbetet mot diskriminering. En ombudsman ska inte driva varje enskilt ärende, menar hon.

Mellan Norra Bantorget och tågspåren intill Centralstationen i Stockholm har den nya myndigheten flyttat in i ett kvarter som inte fanns för något år sedan. Utanför står byggnadsarbetarnas baracker staplade på varann, som flyttkartongerna i korridorerna på fjärde våningen. Allt är nytt, och det är mycket som ska komma i ordning.

Fyra ombudsmannamyndigheter har blivit en. Nu ska arbetet struktureras efter sektorer, efter var i samhället den anmälda diskrimineringen har inträffat – till skillnad från tidigare då de olika ombudsmännen var indelade efter de olika diskrimineringslagarna. I den nya myndigheten finns tre sektorer: arbetslivsenheten, utbildningsenheten, samhällsenheten samt den fjärde, processenheten, som går in parallellt med de övriga om och när ett ärende når processtatus.

– Det gäller att sätta allt på plats, att vara visionär samtidigt som man säkerställer att alla hittar sina roller och att rutiner sätts. Då krävs det att jag är en god kommunikatör, men framför allt – ledare, säger Katri Linna.

Katri Linna deltog i det utredningsarbete som ledde fram till sammanslagningen av de olika ombudsmännen. Hon är medveten om att det kommer att ta tid innan förbättringarna blir synliga utåt, men är övertygad om att det nya systemet är bättre.

– Tidigare har många haft en bild av att DO och de andra ombudsmännen sysslat med nischade små grupper för konstiga särintressen. Nu kanske det blir tydligare att det handlar om grundläggande principer i rättssamhället, om allas lika rätt och värde.

I var och en av de fyra sektorerna finns personal med kunskaper från de gamla myndighetsområdena. Katri Linna tror att den nya supermyndigheten kommer att göra det effektivare för de som söker stöd, då de får tillgång till hela kompetensen och varje ärende kan bli belyst utifrån flera perspektiv.

Myndigheten möter intersektionaliteten som den oftast ser ut i verkligheten – en diskriminerad rom kan också vara utsatt för könsrelaterad diskriminering och så vidare. En funktionshindrad kvinna kan få ett helt annat bemötande när hon söker stöd hos de sociala myndigheterna, än en man, till exempel. Är hon troende muslim eller rom kan hon falla än längre ner i de sociala hierarkierna, och så vidare. Intersektionaliteten skär genom könsmaktsordningen, de etniska och sociala hierarkierna.

– Dessutom kommer det att bli effektivare för dem vi granskar, att en samlad myndighet ser över alla diskrimineringsområden. Och så är det ju praktiskt med en gemensam reception, tillägger hon.

Redan före sammanslagningen hade tre av de gamla myndigheterna ökande antal ärenden. Den gamla DO drogs med stora överbalanser. Samtidigt har det tillkommit två nya diskrimineringsområden sedan årsskiftet. Hur ska den nya myndigheten klara balansen?

– Det har varit problematiskt. Men vi fokuserar nu på att få ordning på ärendena och sätta nya rutiner. På sikt kommer vi att behöva mer resurser, eller så blir det så att vi inte utreder alla ärenden, konstaterar hon.

För att komma till rätta med överbalansen kommer den nya myndigheten att låta den typ av tillsyn som har hand om granskningar och aktiva åtgärder (som jämställdhetsplaner på olika arbetsplatser) att ligga nere till att börja med. Då ska man med samlade krafter i stället  kunna fokusera på att få undan gamla ärenden. Men i framtiden kommer DO att fokusera på att driva ärenden av mer prejudicerande karaktär, tror hon.

– Samtidigt finns så pass lite praxis på området, framför allt på de nya områdena, så det är nog välmotiverat att ta upp allting som finns, än så länge.

Sedan hoppas hon att arbetsrättsadvokater och andra jurister kan stiga in och ta över.

Hon pekar på Storbritannien, där DO:s motsvarighet kanaliserar ekonomiska medel till lokalt verksamma jurister, för att driva enskilda fall. Det har bland annat den fördelen att tröskeln för den som vill anmäla diskriminering blir lägre.

– Det är ju alltid lättare att smita in på ett kontor på orten än att ta kontakt med en rikstäckande myndighet i huvudstaden. Det måste inte gå till som i Storbritannien, men jag tror att man förr eller senare kommer fram till att det finns ett behov av lokal tillsyn också här, hur man nu väljer att hantera lagstödet till anmälningar.

Från och med nyåret 2009 kommer inte DO att söka skadestånd längre, utan ”diskrimineringsersättning”. Den ändringen gjordes för att komma tillrätta med att skadestånden i diskrimineringsärenden aldrig lyckades nå upp i sådana summor att de fick den reparativa och allmänt protektiva funktion de syftade till.

– Jag vet inte hur mycket effekt en ordvrängning kan få, men jag hoppas att det blir bättre, säger hon och tillägger:

– Det finns också en stor oförståelse för vilka skador en diskrimineringsupplevelse lämnar efter sig, såväl i domstol som i samhället i stort.

Två nya diskrimineringsområden har införts sedan årsskiftet, diskriminering på grund av ålder och diskriminering på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck. Det förra kommer att bli en stor fråga för nya DO, tror Katri Linna, som redan fått in anmälningar enligt den nya diskrimineringsgrunden.

– Vårt samhälle är väldigt åldersfixerat. Det är vanligt att peka ut en eftersökt åldersgrupp i jobbannonser. Man tycker sig ha rätt att styra hur åldersgruppen ska se ut, man ska bilda ”team” som ska passa ihop. Men nu måste man verkligen argumentera för att få ett undantag från åldersdiskrimineringslagen.

Det är en stor befolkningsgrupp som når pensionsåldern nu, när nästan alla 40-talisterna har fyllt 60. Amelia Adamos generation är en stark och vältalig grupp som kommer att låta höra av sig, konstaterar Katri Linna.

– Förhoppningsvis kan det föra med sig en större förståelse för diskrimineringsfrågorna i stort. Ålder drabbar ju även de finare rummen, säger hon och tillägger: Men åldersdiskriminering kan även gälla ungdomslöner etcetera.

Det andra nya området för DO är diskriminering på grund av könsöverskridande identitet eller uttryck. Det gäller framför allt transpersoner, en grupp som tidigare lite felaktigt hamnade under Jämo via könsdiskrimineringslagen.

– Det är ofta inte könet utan själva normbrytandet som gör transpersoner till en så utsatt grupp. De tillhör inte den grupp som är bäst på att lämna in anmälningar om diskriminering, men det är en nog så utsatt grupp som ofta drabbas av våld.

Det är ett rättssamhälles absoluta ansvar att värna om allas lika rätt och värde, även de minoriteter som inte hörs så väl i debatten. Sverige är inte särskilt bra på mänskliga rättigheter, anser Katri Linna. Hon säger att vi ofta talar om mänskliga rättigheter som något att exportera till andra länder, men att frågorna på hemmaplan har en ganska låg status.

– I dag följer vi EU-standard, men vi har länge legat efter internationellt och en hel del lagstiftning har kommit till efter påtryckning utifrån, säger hon och tillägger med emfas: Jag menar att det verkligen finns ett behov, och jag hoppas att mänskliga rättigheter som arbetsfält får högre status och fler intresserade, och att vi får bättre, djupare utbildning på området på juristlinjerna.

För det är en ganska torftig utbildning som i dag ges inom mänskliga rättigheter på juristprogrammen runtom landet, tycker hon. Och det är något som lämnar spår i hela rättsväsendet – ända upp i domstolarna saknas insikt:

– Många domare tror att de är ”immuna” mot att diskriminera. Men så är det tyvärr inte. Var och en måste inse att ”jag är en del av det här”. Alla kan diskriminera. Är man inte medveten om det bevakar man inte sig själv, det måste man. Och det behöver komma tidigt i utbildningen, för det går inte att kommendera en domare med tjugo års erfarenhet till en kurs hos DO. Det leder ingenstans, konstaterar hon.

Advokatsamfundet har lyft frågan om mänskliga rättigheter i samhällsdebatten, det tycker Katri Linna är bra och beundransvärt, men också enskilda advokater kunde bli mer aktiva på området, menar hon.

– Jag tror att många arbetsrättsadvokater inte har upptäckt diskriminering som arbetsfält än. Men det finns många som behöver hjälp. Man kan också beakta det perspektivet i andra arbetsrättsmål, LVU-ärenden, vårdnadstvister med mera.

Katri Linna fick ofta just LVU-ärenden på sin lott när hon själv arbetade på Allmänna advokatbyrån i Västerås, i början av sin karriär.

– Jag tyckte mycket om ombudsrollen.

Efter att det föräldravikariat hon anställts för gick ut erbjöds hon fast anställning på byrån, men då hade hon redan bestämt sig för att resa och se världen.

– Jag tror att man måste följa sina drömmar. Annars blir det inget bra liv.

Färden gick via Östeuropa till Egypten, Indien och Pakistan. När hon kom tillbaka till Sverige hamnade hon i Stockholm, och rättsskyddsavdelningen på LO. Därefter blev hon ställföreträdande DO i fyra år, men hade inte fått nog av arbetsrätten. Hon hann med en kort sejour på SIF innan hon fick frågan om att bli DO ”på riktigt”. Det var ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till.

– Jag tror inte att man ska tänka för mycket på vart man ska med sin karriär. Då riskerar man att missa möjligheter, andra vägar som kan ta en vidare. Så klart ska man vara målmedveten, men intresset måste alltid komma i första rummet.

Fyra blev en
Diskrimineringsombudsmannen bildades den 1 januari 2009 genom att de fyra dåvarande ombudsmännen mot diskriminering slogs ihop:
1. Jämställdhetsombudsmannen (JämO)
2. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet (DO)
3. Handikappombudsmannen (HO)
4. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO)
 

Gabriella Westberg

Annons
Annons