search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Ekonomiska styrmedel som piska och morot

Klimatfrågan är politik på högsta nivå. Världens ledare diskuterar utsläppsnivåer och vem som ska få släppa ut hur mycket. Men när det politiska beslutet ska förverkligas krävs konkreta styrmedel. Det är i stor utsträckning dessa styrmedel som ger klimaträttsadvokaterna arbete.

FN:s Klimatkonvention antogs 1992 i Rio de Janeiro och trädde i kraft 1994. Konventionen kom till som en följd av den tilltagande diskussionen om växthuseffekten, och var en första manifestation av frågans vikt. Konventionsstaterna beslutade tillsammans att utsläppen av växthusgaser måste hållas på en nivå som inte påverkar klimatet på ett ”farligt sätt”. Konkret gav konventionen dock inte mycket att gå efter.

Med Kyotoavtalet 1997 skapades en grund för utvecklingen av klimaträtten. I avtalet, som trädde i kraft 2005, beslutades att de utvecklade länderna fram till 2012 ska minska sina utsläpp med minst 5,2 procent. Varje stat har enligt Kyotoavtalet sin kvot för utsläpp. Avtalet har ratificerats av de flesta av världens stater. Det mest uppmärksammade undantaget är USA, som undertecknat men inte ratificerat Kyotoavtalet, och därmed inte är bundet av det.

Kyotoavtalet i tre delar

I Kyotoavtalet enades man om tre flexibla mekanismer för att minska utsläppen av växthusgaser.

Den första är ett frivilligt system för handel med utsläppsrätter, alltså rätten att släppa ut växthusgaser.

Den andra är ”Clean Development Mechanism” (CDM). CDM gör det möjligt för stater i den rika delen av världen att investera i åtgärder för att minska utsläppen i fattigare länder, och tillgodoräkna sig dessa investeringar för mer utsläpp i hemlandet.

Den tredje mekanismen kallas ”Joint Implementation” (JI) och innebär att stater kan tillgodoräkna sig utsläppsrätter för investeringar som minskar utsläppen i andra länder.

Alla dessa mekanismer har också organ som kontrollerar tillämpningen av dem. Staterna rapporterar hur man uppfyller sina åtaganden. FN:s klimatsekretariat i Bonn registrerar hur de flexibla mekanismerna används.

FN har också ett fortlöpande samarbete kring klimatet, där staterna möts för att diskutera det fortsatta arbetet. Det senaste mötet hölls i Poznan i december 2008. Vid nästa möte, i Köpenhamn 2009, är målet att enas om ett nytt avtal, som en fortsättning på Kyotoavtalet.

EU: Kritiserat klimatpaket

EU-länderna tog fasta på klimatkonventionens budskap, och enades om att halvera utsläppen av växthusgaser till år 2050. EU inledde därför handel med utsläppsrätter 2005. Handeln omfattade då ungefär 12 000 anläggningar och 40 procent av utsläppen. En försöksperiod av handel avslutades 2007, och en första ordinarie handelsperioden sammanfaller med Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, 2008–2012. Under denna period tillämpar EU också de flexibla mekanismerna. I och med detta har det blivit mer intressant för företag inom EU att investera i energisparande och mindre miljöstörande teknik.

Transportsektorn omfattas inte av Kyotoavtalet eller EU:s system, men från 2012 ingår flyget i handeln med utsläppsrätter. Handeln regleras i ett direktiv.

I december 2008 möttes EU-ländernas miljöministrar i Bryssel för att enas om ett klimatpaket. Man fastslog att det tidigare uppsatta delmålet, att minska utsläppen med 20 procent till 2020, står fast. Miljöministrarna betecknade klimatpaketet som en framgång, men många kritiska röster höjdes. Kritikerna var bland annat missnöjda med att en stor del av den energiintensiva industrin ska få utsläppsrätter gratis, i stället för att tvingas köpa dem.

Sverige: sänker utsläppen

Sverige är som EU-land bundet av EU:s direktiv om handel med utsläppsrätter. Direktivet är implementerat genom lagen om handel med utsläppsrätter, och en tillhörande förordning. Regeringen beslutar om en plan för fördelning av utsläppsrätter, och Naturvårdsverket fattar beslut om tilldelningen. Systemet handläggs sedan av Energimyndigheten.

I Sverige delas utsläppsrätterna ut gratis. Styrningen består i att färre utsläppsrätter har delats ut än vad som företagen har ansökt om. Det finns vidare andra ekonomiska styrmedel för företag och privatpersoner att minska sina utsläpp. Koldioxidskatt, energiskatt, elcertifikat som stimulerar till satsning på förnybara energikällor och bidrag till klimatinvesteringsprogram är piskor och morötter för minskade utsläpp.

En ny klimatproposition planeras till början av 2009. Sverige har sänkt sina totala utsläpp av växthusgaser med nio procent sedan 1990. Transportsektorns utsläpp har dock fortsatt att öka.

Ulrika Brandberg och Tom Knutsson

Källor
Naturvårdsverkets webbplats, www.naturvardsverket.se

 Energimyndighetens webbplats, www.energimyndigheten.se

Annons
Annons