search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Den mediala dramaturgin runt Quick kan skada rättsväsendet

Förra året avslutades med en intensiv och delvis känsloladdad debatt i medierna om tillståndet i rättssamhället Sverige. Intresset orsakades av två program i SVT om Thomas Quick.

Temat i SVT:s program var att Quick var oskyldigt dömd för de mord han erkänt och att polis, åklagare, domare samt försvarsadvokaten medverkat till detta rättsövergrepp. Det var allvarliga anklagelser som riktades mot rättsväsendet och Quicks försvarsadvokat. Debatten reser viktiga frågor om försvararrollen.

Det är för mig såväl omöjligt som olämpligt att ha en uppfattning om huruvida Quick är skyldig eller oskyldig till de åtta mord han erkänt och dömts för av fem domstolar. Det är likaså omöjligt för mig att ha någon som helst uppfattning om huruvida det har förekommit felaktigheter eller slarv under förundersökningarna eller efterföljande domstolsprövningar. Jag har varken läst domarna eller förundersökningarna och inte heller varit närvarande vid någon av domstolsförhandlingarna. Jag misstänker dessvärre att många debattörer delar denna okunskap med mig, vilket inte hindrar dem från att ha mycket bestämda åsikter i ansvarsfrågan.

Många förefaller på ibland oklara grunder vara övertygade om inte bara Quicks oskuld utan också att polis, åklagare, domstolar och Quicks försvarsadvokat varit försumliga eller, till och med, medvetet handlat i syfte att få Quick felaktigt dömd. De som, rätt eller fel, tror på Quicks oskuld antyder att rättsröta råder och att vi står inför århundradets största rättsskandal.

Låt mig med anledning av Quick-debatten gör några allmänna observationer. Det räcker inte att en tilltalad visar sig ha ljugit när han erkänt de brott han dömts till ansvar för, för att hävda att den tilltalade blivit felaktigt dömd. Han kan mycket väl vara rätt, om än oskyldigt, dömd. En annan sak är att den dömde i efterhand kan ha goda skäl att ansöka om resning. Om så är fallet beträffande Quick har jag givetvis ingen uppfattning om.

Det har framförts olika ståndpunkter om hur Quicks försvarsadvokat skulle ha agerat och vilka skyldigheter en försvarsadvokat i allmänhet har i de fall där den misstänkte erkänt ett brott. Försvarsadvokaten har en mycket svår roll. Jag har inte underlag för att bedöma hur Claes Borgström skötte sina försvararuppdrag. Det ankommer heller inte på mig att i detta sammanhang recensera hans försvararinsats. Men det finns anledning att i denna kontext göra några generella påpekanden om advokatrollen och försvararuppdraget.

Advokaten har, inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar, en absolut lojalitetsplikt i förhållande till sin klient. Det betyder att det är klientens intresse som skall tillgodoses. Som huvudregel gäller också att advokaten skall följa klientens instruktioner. Advokatens uppgift är inte att positivt verka för att sanningen skall komma fram. Det tillkommer inte advokaten att uppträda som åklagare eller domare. Dessa roller innehas av andra.

Försvarsadvokatens huvuduppgift är i stället att granska åklagarens bevisning och se till att allt som talar till den misstänktes förmån kommer fram, att identifiera alternativa hypoteser, att om möjligt verka för att förundersökningen läggs ned och åtal inte väcks, samt att i förekommande fall argumentera i påföljdsfrågan. Detta är den normala situationen i brottmål där klienten förnekar brott.

Advokaten har i allmänhet inte någon undersökningsplikt. Han kan normalt ta uppgifter som klienten lämnar för goda, såvida inte särskilda skäl föranleder det. Advokaten får således i varje enskilt ärende bedöma om det kan finnas särskild anledning att kontrollera uppgifter lämnade av klienten. Detta kan vara fallet när det gäller utpekande av annan som brottsling eller när det är fråga om uppseendeväckande uppgifter. Enligt min mening skulle en sådan skyldighet kunna åvila försvarsadvokaten om det till exempel som i Quick-fallet är fråga om erkännande av ett stort antal mord. 

Denna regel måste ses i ljuset av advokatens så kallade negativa sanningsplikt. Den innebär att advokaten inte får ljuga. Han får inte heller framlägga bevisning som han vet är falsk eller på annat sätt undertrycka eller förvanska bevisning. Advokaten får inte åberopa ett vittne som han vet kommer att begå mened. Han får likaså inte lämna en uppgift som han vet är osann och inte heller bestrida en uppgift som han vet är sann. 

Advokaten får emellertid inte mot klientens instruktioner erkänna viss handling eller medge viss omständighet. Advokaten är heller inte skyldig att lämna uppgift eller tillhandahålla bevis som talar till klientens nackdel om det inte finns en laglig skyldighet att göra det. Sådan skyldighet föreligger aldrig för en försvarsadvokat. Denne kan därför aldrig höras som vittne enligt reglerna om frågeförbud i rättegångsbalken. Bakgrunden är att reglerna i rättegångsbalken om parts sanningsplikt inte är tillämpliga på part i brottmål. Det leder till att försvarsadvokatens ställning i viss mån skiljer sig från målsägandebiträdets eller ombudets i ett tvistemål. Rättsordningen accepterar att klienten får ljuga. Men, advokaten får dock inte stödja sin klients talan på en uppgift som han vet är osann. Om klienten till exempel hävdar att han är skyldig men till advokaten uppger att han kommer vidhålla sitt förnekande är advokaten i princip skyldig att frånträda uppdraget eller i vart fall vara helt passiv i skuldfrågan. Detsamma gäller om klienten har erkänt brottet men för advokaten avslöjar att han är oskyldig. Det var någon annan, som han av olika skäl skyddar, som utfört gärningen.

Om klienten väljer att göra sina avslöjanden till advokaten i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen uppkommer ett moraliskt dilemma för advokaten. Advokaten är ju som huvudregel skyldig att frånträda uppdraget. Om han avsäger sig uppdraget i detta läge riskerar han dock att skada klientens sak och göra sig skyldig till brott mot lojalitetsplikten. Han kan heller inte ange skälet till att han begär sitt entledigande. Det skulle dessutom strida mot tystnadsplikten. Samtidigt får han inte åberopa omständigheter som han vet är falska. 

Det kräver därför hög integritet och gott omdöme för att hantera denna typ av etiska dilemman, som advokater inte sällan ställs inför. Erfarenheterna visar emellertid att det är mycket sällsynt att klienten efter att ha avslöjat sanningen inför advokaten inte gör sammaledes inför domstolen. 

När det gäller att argumentera i påföljdsfrågan kan försvarsadvokaten också ställas inför svåra etiska överväganden. Enligt min mening är advokaten också här hänvisad till klientens instruktioner. Jag har svårt att se hur en advokat med bibehållen lojalitetsplikt skulle kunna argumentera för sluten psykiatrisk vård om klienten motsätter sig detta och förordar fängelse eller tvärtom. Advokaten är likaså bunden av klientens anvisningar när det gäller överklagande.

Att, som framförts under debatten, kräva att försvarsadvokaten i strid med den tilltalades instruktioner skulle ha argumenterat för dennes oskuld och efter fällande domar ha överklagat till hovrätten kan inte anses vara i överensstämmelse med advokatetiken. Om, som jag av rapporteringen i medierna förstått, advokaten i detta fall dessutom trott på klientens skuld vore det enligt min mening inte försvarbart om denne mot klientens vilja överklagade.

Om advokaten på goda grunder däremot varit av uppfattningen att förundersökningen var felaktig, domstolarna usla och klienten galen, men oskyldig, skulle advokaten istället vara hänvisad till att begära sitt entledigande. Detsamma skulle vara fallet om advokaten finner omständigheter som övertygande talar för klientens oskuld och som skulle leda till att klienten skulle kunna frikännas om dessa omständigheter kom till domstolens kännedom. I det läget synes mig advokatens enda handlingsalternativ vara att frånträda uppdraget. Samtidigt måste man komma ihåg att också försvarsadvokaten kan missta sig. Försvararen måste därför vara mycket återhållsam med att försöka få klienten att erkänna.

En annan sak är att advokaten skall råda sin klient att tala sanning.  Försvararuppdraget bygger på förtroende. Det förutsätter att den tilltalade kan lita på att försvararen behandlar de uppgifter han får av klienten förtroligt. Annars skulle ju en tilltalad riskera att få ett sämre försvar med en advokat vid sin sida än om han inte hade någon försvarsadvokat alls.

Den mediala dramaturgin riskerar att skada tilltron till rättsväsendet och advokatkåren. Frågor om beviskrav och bevisprövning är centrala ur ett rättssäkerhetsperspektiv.  Frågan om hur beviskravet ”att det skall vara ställt utom rimligt tvivel” skall tolkas och praktiskt tillämpas förtjänar analys och debatt. Justitiekanslern har inbjudit till ett seminarium i ämnet. Det tycker jag är bra. Rättsväsendet och advokatkåren måste ta ansvar och aktivt medverka i detta arbete. Det skall inte överlämnas till rubriksättare av löpsedlar i tidningar och tv.

Anne Ramberg, generalsekreterare

Annons
Annons