search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Vem kan rädda Europadomstolen?

Elisabet Fura Sandström är domare i Europadomstolen och före detta advokat.
Den 18 september 2008 meddelade Europadomstolen (hädanefter Domstolen) sin tiotusende dom, Takhayeva med flera mot Ryssland (no 23286/04). Domstolen fann att svarandestaten kränkt artiklarna 2 (rätt till liv), 3 (förbud mot tortyr), 5 (rätt till frihet och säkerhet) och 13 (rätt till ett effektivt rättsmedel) på talan av klagandena som hävdat att deras släkting försvunnit efter att ha rövats bort av rysk militär från deras by i Tjetjenien. Domen erbjuder sorglig läsning då den beskriver grova kränkningar av fundamentala mänskliga rättigheter och ett stort mänskligt lidande.

Domstolen, som fyller 50 år nästa år, meddelade sin första dom 1961. Man kan konstatera att det är mycket som hänt under dessa år, kanske framför allt efter den

1 november 1998 då Domstolen i den form vi nu känner den etablerades och möjligheten för individer att klaga direkt öppnades. Domstolen har bidragit till en mycket positiv utveckling vad gäller rättighetsskyddet i samtliga 47 signatärstater. Såväl lagstiftning som praxis har blivit bättre och medvetenheten hos allmänheten har ökat. Detta gäller för såväl nya som gamla stater. Även om det är omöjligt att isolera Domstolen och dess inverkan på det allmänna klimatet tror jag att många skulle hålla med om att utvecklingen i många forna Sovjetrepubliker från enpartistater till demokratiska rättsstater har gått fortare än om Domstolen inte skulle ha bidragit. Även på hemmaplan och i vårt närområde kan vi se denna positiva utveckling. De nordiska länderna liksom Storbritannien, Tyskland och Frankrike har blivit bättre på att respektera Europakonventionen vilket lett till att betydligt färre klagar mot dessa stater i Strasbourg idag än vad som var fallet bara för fem år sedan.

Så kan man beskriva de 50 åren som gått i positiva termer, men det finns även en mörkare sida. Klagomålen strömmar numera in i en alltmer frenetisk takt och balansen uppgår snart till svindlande 100 000 klagomål. Det är ett fåtal länder som står för en stor del av dessa klagomål och Ryssland ensamt svarar för 25 procent. Domstolen har av vissa beskrivits som ett offer för sin egen succé och av andra som resultatet av signatärstaternas misslyckande. Jag skulle nog föredra den senare beskrivningen, inte för att den är negativ utan därför att den fokuserar på problemet; nämligen att det brister i respekten för de mänskliga rättigheterna på hemmaplan. Domstolen i Strasbourg var aldrig tänkt att ta hand om alla klagomål från individer i 47 stater som påstår sig kränkta utan endast som en yttersta kontrollstation och garant för att staterna håller en lägsta godtagbar nivå vad gäller skyddet för mänskliga rättigheter. Trots att Domstolen meddelade 1 503 domar bara under 2007 så ökar balansen med 1900 klagomål i månaden. Det kan inte fortsätta länge till.

I tillägg till sin primära uppgift, nämligen att öka rättssäkerheten för alla människor i de fördragsslutande staterna och utveckla och förstärka skyddet för de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna i takt med att samhället förändras har Domstolen fått andra uppgifter. Den har kommit att bli en extradomstol, eller kanske den enda domstolen, för människor i länder där rättsväsendet inte håller en rimlig nivå. Och vad värre är, även i de länder där rättsväsendet fungerar hyggligt så genereras en mängd klagomål vad gäller rätten till en rättslig prövning inom skälig tid. I alltför många av dessa fall är det helt tydligt att roten till det onda står att finna i bristande resurser. Staten ifråga har inte avsatt tillräckligt med medel till rättsväsendet, och den drabbade finner ingen annan utväg än att vända sig till Strasbourg. Det kan stå den felande staten dyrt men det är inte heller någon bra lösning för den kränkta individen. Ett skadestånd efter många år av ovisst processande läker kanske några sår, men det kan aldrig ersätta en snabb och rättssäker prövning ”vid källan”.

Betraktar man frågan i ett fågelperspektiv och höjer sig över det enskilda fallet så blir det ännu tydligare att mängden av befogade, repetitiva klagomål till exempel vad avser långsam handläggning i domstolarna effektivt blockerar Domstolen från att hantera de allvarliga, ibland pågående kränkningar som döljer sig i den enorma balansen. I det vällovliga syftet att visa på god produktivitet (många meddelade domar och beslut per år) kan finnas en lockelse att koncentrera sig på enklare ärenden till men för de mera komplexa och ibland politiskt känsliga. Domstolens ledamöter är medvetna om detta och har vidtagit åtgärder för att motverka dessa tendenser och rent allmänt modernisera och effektivisera handläggningen men frågan är om det är tillräckligt. Den i huvudsak skriftliga handläggningen har strömlinjeformats, regler om prioritering har utvecklats, domskälen har bantats ned till det minsta möjliga, och så kallade pilotprocesser har utvecklats för att på ett effektivt sätt ta hand om klagomål som har sin orsak i systemfel på nationell nivå. Flera juristhandläggare har anställts (Domstolen räknar för närvarande drygt 625 anställda), men nu handlar det inte längre om att sätta av mer resurser för att producera ännu fler domar och beslut. Det finns en gräns för hur många domar en domstol kan meddela per år utan att trovärdigheten (med rätta) blir ifrågasatt.

Kanske det behövs mycket mer radikala grepp som att helt sonika lägga alla repetitiva, enkla klagomål åt sidan under en period för att koncentrera all kraft på de komplicerade målen? Men vilken signal skulle det sända till de notoriska syndarna, de stater som inte brytt sig om att vidta de åtgärder som krävs för att ett systematiskt fel skall undanröjas? Och vad skulle de klagande säga som får vänta ännu längre på ett svar från Strasbourg?

Den enda hållbara lösningen, som jag ser det, är att samtliga fördragsslutande stater radikalt uppgraderar sin kunskap om och sin beredvillighet att följa Europakonventionen så som den uttolkats i Domstolens praxis. Staterna har ett gemensamt och solidariskt ansvar. Det är inget litet åtagande men helt nödvändigt för Domstolens överlevnad. Först när detta skett skulle Domstolen kunna ägna sig åt sin kärnverksamhet och bli en konstitutionell domstol för mänskliga rättigheter i Europa.

Sker inte detta så kan vi snart glömma Domstolen som en vägledande institution för skyddet av grundläggande rättigheter på europeisk nivå. Redan nu klagar vissa på att Domstolens praxis ”spretar”. Det har blivit svårare att utifrån Domstolens avgöranden utläsa bärande principer och därmed tolka vad som gäller, hävdar dessa kritiker. Redan nu är Domstolen på väg att drunkna i masshanteringen av befogade klagomål.

I ärende efter ärende finner Domstolen kränkningar och det verkar som om inget sker på nationell nivå för att komma tillrätta med de brister i lagstiftning och/eller praxis som är orsaken till problemet. De klart obefogade målen är också många till antalet (cirka 95 procent av inkomna klagomål prövas aldrig i sak) men det är ett mindre problem eftersom det i regel är lättare att besluta om avskrivning än att skriva en fällande dom. 

Rättssäkerhet är en kulturfråga. Den bygger på en värdegemenskap och respekten för mänskliga rättigheter kräver kunskap. Kunskap är inget som kommer automatiskt, som vi alla vet, utan den måste sökas aktivt och kontinuerligt. Det är en process som tar tid och den blir aldrig avslutad. Det räcker inte att studera de domar som gäller Sverige. Domar avseende andra länder är också relevanta för Sverige och respekten för mänskliga rättigheter kräver att eventuella brister och tillkortakommanden skall hanteras så fort de blir kända. Det duger inte att vänta på en fällande dom från Strasbourg mot den egna staten för att agera.

Varför inte börja med att införa en författningsdomstol med individuell klagorätt av tysk eller spansk modell? Då skulle uppkommande problem kunna hanteras vid källan av svenska jurister och mycket lidande sparas.

Kanske är frågan vi bör ställa oss inte vem som kan rädda Europadomstolen utan snarare vem som vill rädda Domstolen.

Strasbourg i oktober 2008
(Alla åsikter är mina egna och binder inte Domstolen.)


Elisabet Fura-Sandström, domare i Europadomstolen
Annons
Annons
Annons