search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Brottsbekämpning till vilket/varje pris?

Från flera håll höjs för närvarande röster för att polisen i sitt brottsbekämpande arbete ska få friare tyglar. Regeringen har nyligen utsett en särskild utredare som har i uppdrag att lämna förslag till lagändringar rörande vissa polisiära arbetsmetoder såsom provokativa åtgärder.
Förutom frågan om polisen ska få provocera fram brott för att därefter ingripa har till och med röster höjts för att polisen själv ska få begå brott i syfte att bekämpa än allvarligare brottslighet. Innan man tar beslut om att ge polisen utökat spelrum kanske man ändå bör fråga sig vilka friheter polisen tar sig idag inom ramen för gällande regelverk.

En av polisens arbetsmetoder som för närvarande används benämns "interimistisk passivitet". Med detta menas att polisen avvaktar att ingripa mot en person som har begått eller kommer att begå brott i syfte att ännu allvarligare brottslighet kan utredas. Justitiekanslern har den 8 oktober 2008 i beslut gjort vissa uttalanden om denna arbetsmetod utifrån ett konkret domstolsavgörande (JK. dnr 6030-08-21).

Något förenklat var sakomständigheterna följande: I slutet av juni 2005 efterlystes J för att avtjäna ett längre fängelsestraff. Den 19 december 2005 häktades J i sin utevaro misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Som särskilda häktningsgrunder angavs bland annat flyktfara och risk för fortsatt brottslighet.

Under januari 2006 får polis kännedom om J:s adress och hans telefonnummer. Den 25 januari 2006 beställer polisen tömning av J:s telefon. Man påbörjar också spaning mot J och J iakttas vid något tillfälle.

Ungefär en och en halv månad senare, den 7 mars 2006 begär polisen domstols tillstånd att få avlyssna J:s telefon. Till tingsrätten anför man då att misstanke om grovt narkotikabrott uppkommit i samband med att tips inkommit de senaste veckorna. Den 17 mars 2006 grips J och så småningom döms han och andra personer till ansvar för grovt narkotikabrott.

Ingen av de domstolar som meddelat beslut om att J skulle häktas informerades om polis och åklagares beslut att underlåta att gripa J. Inte heller informerades den åklagare som framställt yrkandet om att J skulle häktas och slutligen informerades inte heller den målsägande som utsatts för allvarlig brottslighet och till vilkens skydd beslutet om häktning meddelats.

Polisens och åklagarens agerande väcker i vart fall följande frågor: Hur ska polisens och åklagarens beslut att inte gripa J ses i relation till det brottsoffer som utsatts för allvarlig brottslighet från J:s sida och till vilkens skydd häktningsbeslut meddelats? Vad skulle ha hänt om J under de månader polisen underlät att ingripa på nytt gjort sig skyldig till allvarligt brottslighet riktad mot denna målsägande?

Vad skulle ha hänt om J gjort sig skyldig till annan allvarlig brottslighet än den som polisen, så småningom, kom att misstänka honom för? Hur skulle polisen ha agerat om J, av misstag, blev stoppad av annan polis exempelvis i samband med trafikkontroll? Ska således slumpen spela in huruvida ett häktningsbeslut blir verkställt eller ej utifrån vilken polis som kommer att konfronteras med J?

Hur ser man från häktande domstols och häktande åklagares sida på agerandet att i det fördolda underlåta att gripa J? Hur ska man ur rättssäkerhetssynpunkt behandla frågan om J under den tid polisen underlåter att verkställa häktningsbeslut involverar andra personer i den planerade brottsliga verksamheten?

Den stora frågan är ändå om polisens uppgift inte är att verkställa de beslut som meddelas från domstols sida. Detta särskilt då beslutet är meddelat till skydd för andra medborgare och beslutet är meddelat i syfte att förebygga fortsatt brottslighet. Det torde väl vara en av polisens huvuduppgifter att förebygga brottslighet och att ingripa för att avbryta planerad brottslighet.

Den så kallade interimistiska passiviteten reser således inte bara en mängd frågetecken utan synes även innebära att polisen får förlita sig på försynen att något annat inte inträffar än just det som polisen förmodar.

Det är också förvånande att de domstolar som haft att pröva agerandet ur ett rättssäkerhetsperspektiv inte har reagerat. Detta kanske beror på att ”det gick ju väl den här gången”.

Till sist vill jag ställa ett par öppna frågor till de aktörer inom rättsväsendet som berörs av polisens interimistiska passivitet. Vad tycker domarna om att en åklagare kan sätta sig över deras beslut om häktning? Vad tycker ”den andre” åklagaren om att hans beslut inhiberas? Vad tycker företrädare för målsägarintressena om att målsägandens säkerhet offras under principen att ändamålet får helga medlen? Är slutligen lagstiftaren införstådd med att interimistisk passivitet tillämpas på detta sätt och finns det då skäl att agera?

DEBATTÖR Stefan Rosell, Advokat

 

 

Annons
Annons
Annons