search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

JK gör en egen rättsanalys och agerar utifrån den

Replik på "JK undergräver åtgärder mot långsam handläggning", Advokaten nr 6 2008.

Clarence Crafoord har skickat ungefär samma artikel till många tidningar och tidskrifter, nu till Advokaten (nr 6 s. 40). I artikeln angriper han JK för att vi inte delar ut så höga skadestånd för långsam handläggning i domstol som Crafoord vill ha.

Enligt Clarence Crafoord är de skadeståndsbelopp som JK betalar ut ibland bara en tiondel av vad de borde vara. Hans huvudargument är att ”JK borde känna till att det inte går att urholka HD:s praxis så att enskilda får ett sämre utfall genom att hänvisa till Europadomstolens praxis”.

Den praxis av HD som Crafoord syftar på är domen i NJA 2005 s. 462. Den person som stämde staten hade fått leva i sju år med allvarliga brottsmisstankar riktade mot sig innan han frikändes av tingsrätten. Han fick 100 000 kronor i kränkningsersättning. När HD fastställde beloppet utgick man från en dom i Europadomstolen som inte blev slutlig där (Zullo I) utan ersattes av en plenidom med ett annat beräkningssätt (Zullo II). I praktiken betyder Zullo II att Europadomstolen har klarlagt att ersättningen inte bestäms utifrån någon allmängiltig ”taxa” och att beloppen genomgående blir betydligt lägre än enligt Zullo I. Det gäller särskilt i stater som tillhandahåller ett effektivt rättsmedel för dessa skadeståndskrav, vilket Sverige numera gör.

Clarence Crafoord säger alltså att JK ”urholkar HD:s praxis” genom att utgå från Zullo II. Det är naturligtvis inte riktigt. Det finns inget som helst skäl att tro att HD menar att skadestånden i Sverige ska vara högre än enligt Europadomstolens praxis. Och självfallet ska vi i svensk rätt ta hänsyn till att Sverige numera inte bryter mot artikel 13 om krav på effektivt rättsmedel. Detta minskar skadestånden.

Det är kränkningen i det enskilda fallet som ska avgöra beloppet. Och i NJA 2007 s. 584 uttalade HD att det kan räcka med ett symboliskt skadestånd eller inget skadestånd alls om överträdelsen är obetydlig. I de tre beslut som Crafoord särskilt kritiserar bestämde JK skadestånden till 10 000, 5 000 resp. 5 000 kr. Kränkningen i dessa mål bestod i att det hade tagit mer än två år för Regeringsrätten att besluta 1) att polismyndigheten inte skulle få prövningstillstånd i ett mål om innehav av vapen som filmrekvisita (bifall i underinstanserna), 2) att klaganden inte skulle få prövningstillstånd i ett mål om införande av bin till Sverige (avslag), och 3) att klaganden inte skulle få prövningstillstånd i ett mål om byggnadslov för ett garage (avslag). Var och en kan se att kränkningen var avsevärt mindre än den som hade drabbat personen i NJA 2005 s. 462. I NJA 2007 s. 584 understryker HD också att ersättningen för ideell skada vid konventionskränkningar inte bör fjärmas alltför mycket från de ersättningsnivåer som gäller när kränkningsersättning döms ut enligt skadeståndslagen i jämförbara fall.

Clarence Crafoord borde förstå att JK ska göra en egen analys av rättsläget och agera utifrån den. När domstolarna så småningom har prövat målen får vi se vem som har haft mest rätt.

I påståendet att JK genom sin praxis undergräver åtgärder mot långsam handläggning torde ligga att skadestånden måste vara höga för att domstolarna ska skärpa sig och bli snabbare. Säkert har skadestånden betydelse som incitament, och kanske blir incitamentet större ju högre skadestånden är. Men detta kan inte gärna användas som argument för att beloppen ska vara högre än enligt gällande rätt.

Clarence Crafoords påstående att JK har ”konsekvent motarbetat enskildas rätt till skadestånd” avstår jag den här gången från att bemöta. Han vet själv mycket väl att påståendet är grovt vilseledande. Han borde inte ägna sig åt sådant.

Göran Lambertz, Justitiekansler

Annons
Annons