search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Felaktiga föreställningar om falska våldtäktsanmälningar gör att de mest utsatta kvinnorna sviks

Christian Diesen och Eva Diesen menar att den felaktiga föreställningen om att många våldtäktsanmälningar är falska gör att de svagaste kvinnorna sviks. Situationen förvärras av att dagens våldtäktslag, som utgår från att våldtäkt bevisas genom skada, leder till en bortsortering av svaga anmälningar samt ett dåligt bemötande av alla kvinnor som anmäler våldtäkter utan skador.
När det gäller våldtäkter finns det en föreställning om att många anmälningar är falska, att kvinnor anmäler män för våldtäkt efter att ha ångrat det frivilliga sexuella umgänget. I den allmänna debatten utgår man gärna ifrån föreställningen att en man kan hamna i fängelse för våldtäkt bara för att en kvinna bestämt sig för att hämnas på honom. Hon följer med honom hem från krogen, de har sex, men det fungerar dåligt för kvinnan, mannen kör ut henne, hon känner sig utnyttjad, ångrar sig och vill hämnas, går till polisen och säger att hon blev våldtagen och några månader senare sitter mannen på anstalt och skakar galler. Är det ett möjligt scenario?

Svaret på den frågan är nej. För att det ska finnas en sådan risk krävs att mannen helt saknar trovärdighet – och exempelvis nekar till att ha haft sex med kvinnan, men blir överbevisad genom exempelvis DNA - medan målsägandeutsagan är stark och underbyggs av viss stödbevisning. De flesta kvinnor (och män) i Sverige torde vara medvetna om att det finns små utsikter att få någon fälld för våldtäkt. Det betyder i sin tur att ett offer drar sig för att anmäla en våldtäkt. Om anmälan ändå sker är kvinnan också i regel högst medveten om vilket stort steg det innebär: Hon kommer att ifrågasättas och misstros, hon kommer att få exponera sitt sexualliv och sina känslor offentligt – hon kommer att få genomgå en skärseld om ärendet går till domstol. När anmälan blir känd kommer hon dessutom att etiketteras som ”våldtäktsoffer”, vilket innebär en social stigmatisering, åtminstone på så sätt att omgivningen kommer att behandla henne annorlunda än tidigare. Dessutom innebär anmälan att kvinnan personligen ska ta fullt ansvar för att en man blir utpekad och eventuellt dömd som brottslig.  Man ska därför inte inbilla sig att en våldtäktsanmälan sker lättvindigt och det är absurt som advokat Ulf Lundman uttalar sig i Advokaten 8/07: ”Ibland är det sanningen som är skälet för en anmälan. Men ofta är det verkliga skälet pengar, prestige eller publicitet. Och det är endast när alla i rättsväsendet utgår ifrån att det är något av dessa tre skäl som ligger bakom anmälan, till dess annat bevisats, som vi kan skyddas från att dömas oskyldiga”.

Nej, tvärtom måste den korrekta utgångspunkten, för sexualbrott likaväl som för brott i allmänhet, vara att en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande. Att man i vissa fall kan ha misstagit sig, exempelvis för att man trodde att ”övertalningssex” var brottsligt, förändrar inte alls den utgångspunkten. Dessutom torde motsatsen vara oändligt mycket vanligare, det vill säga att en full tjej som inte kunnat värja sig blir utnyttjad, men då alla – även hon själv – reagerar med att hon får skylla sig själv blir det ingen anmälan.

Frågan är alltså vad det finns för täckning för påståendet att det är vanligt med falska våldtäktsanmälningar. Efter att ha gått igenom samtliga våldtäktsanmälningar i Stockholms län under 2004 och 2006, vågar vi påstå att fördomen om falska våldtäktsanmälningar också förekommer frekvent hos vissa poliser och åklagare. I många ärenden framgick det tydligt, främst genom tjänsteanteckningar eller kommunikation mellan åklagare och utredare, att utredarna hos polisen misstänkte anmälan vara falsk. Att man så öppet vädrade sin misstro gav oss anledning att utföra en särskild undersökning av förekomsten misstänkta falskanmälningar vid våldtäkt, den första utredningen i sitt slag i Sverige.

För 2004 gjordes undersökningen i form av ett examensarbete på juristlinjen av Therese Aspegren, och undersökningsmaterialet bestod av samtliga våldtäktsanmälningar i 5 olika polisdistrikt, totalt 239 ärenden. I 12 procent av ärendena förekom anteckningar i akten som visade att polis och/eller åklagare uttryckligen misstänkte att anmälan var falsk. Inte i något fall hänvisades till bristande trovärdighet i sig. I stället tycks det vara andra omständigheter som ger upphov till misstanken. Förutom (1) fördröjd anmälan och (2) brist på skador är det följande faktorer som ger dessa utredare ”falsksignaler”: (3) orimlig berättelse, (4) psykisk sjukdom eller psyko-sociala problem, (5) tidigare anmälan och (6)  ovilja att medverka till fortsatt utredning. I de fall där polis eller åklagare antecknat sin misstanke om ”falsk” anmälan förekom minst tre av dessa komponenter. Men minst tre komponenter förelåg också i ytterligare 17 procent av ärendena. Detta betyder att antingen är vissa utredare mer misstrogna än andra – eller åtminstone mer öppna med sin misstro – eller också bör alltså 29 procent av alla våldtäktsanmälningar betraktas med skepsis.

Nästa fråga blir vilken grund som finns för denna skepticism och för att rutinmässigt lägga ned dessa utredningar. Som en uppföljning av inventeringen 2004 gjordes en undersökning av våldtäktsanmälningarna i 6 (delvis andra) polisdistrikt 2006. Därigenom kom det sammantagna undersökningsmaterialet att bestå av sammanlagt 616 anmälningar. Antalet (genom överbevisning och/eller erkännande) konstaterat falska anmälningar var totalt 9 stycken, det vill säga 1,5 procent av anmälningarna. Till detta antal kommer 34 fall, där orimliga och/eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till som måls-äganden beskrivit den, vilket ger totalt cirka 7 procent falska och felaktiga våldtäktsanmälningar. Detta är ett problem som inte bör underskattas, men att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska är problematiskt.

För det första kan man konstatera att endast 1 fall av de 43 ledde till åtal (och fällande dom) för falsk angivelse. Att det inte blev några efterräkningar i övriga fall, inte ens för dem som erkänt grundlös anmälan, berodde i de flesta fall på att ingen misstänkt gärningsman pekades ut.

För det andra är det typiskt just för de anmälningar som misstänks vara falska att de avser överfallsvåldtäkter av okända förövare. Även om man på goda grunder kommer fram till slutsatsen att den anmälda våldtäkten inte kan ha gått till på det sätt som anmälaren påstår, utesluter inte det att målsäganden kan ha blivit utsatt för övergrepp på något annat sätt, men inte vill/vågar peka ut gärningsmannen. Den typiska ”falskanmälan” är gjord av en tonårstjej, som påstår sig ha blivit våldtagen av en eller flera gärningsmän på offentlig plats, men där uppgifterna om hur våldtäkten gått till kan motbevisas genom utredning, och där signalementen är så märkliga eller vaga att det inte går att hitta någon förövare. Bara ett fåtal av de svaga anmälningarna handlar om våldtäkter inom en relation och inte i något fall i vår undersökning blev någon man ens delgiven misstanke. Om måls-ägandena inom gruppen som vållar skepsis kan vidare sägas att mer än en tredjedel av dem hade psyko-sociala problem, exempelvis i form missbruk av alkohol eller droger, hemlöshet, diagnosticerad psykisk sjukdom eller självdestruktiva tendenser.

För det tredje är det märkligt att bortsållningen av ”misstänkta” anmälningar inte bygger på bättre förankrade slutsatser. Å ena sidan är man skeptisk, antingen till anmälan eller till möjligheterna att bevisa något, i bortåt en tredjedel av fallen, å andra sidan kan man bara bevisa sin misstro i 1,5 procent av fallen – det är ett oerhört glapp. Vad som händer med nästan alla utredningar som betraktas som svaga är att utredningen läggs ned innan man vet vare sig det ena eller andra om grunden. Efter någon enstaka kontrollåtgärd, sedan det gått en viss tid och målsäganden blivit passiv, avskrivs ärendet med motiveringen ”ej spaningsresultat” (vid överfall) eller ”brott kan ej styrkas” (övriga).

Problemet med denna obenägenhet att gå till botten med ”tvivelaktiga” våldtäktsanmälningar leder till en ömsesidig misstro mellan anmälare och utredare. I stället för att närmare undersöka vad som kan ligga bakom anmälan läggs ärendet ned i ovisshet. Denna ovisshet fungerar i sin tur som en ständig bekräftelse av att man gör rätt som sorterar bort svaga anmälningar. Det blir då en rutin att anmälan uppfattas som grundlös eller hopplös om kvinnan som anmäler tillhör en viss kategori (narkoman, hemlös, psykiskt sjuk), eller om hon inte verkar angelägen att ”driva sitt ärende”. I praktiken betyder detta att särskilt svaga och utsatta offer inte har rättsordningens skydd. Och vad beträffar förfarandet att tolka passivitet eller undandragande som tecken på att någon våldtäkt inte skett, kan det ju mycket väl förhålla sig så att det är bristande respons som skapar denna ovilja att gå vidare. Känsla av att inte bli trodd – eller budskapet att det i vart fall inte kommer att gå att få fast någon förövare – kan mycket väl vara orsaken till uppgivenheten. Konsekvenserna blir mycket negativa: Först och främst sviker man de svagaste kvinnorna; tonårstjejerna och de särskilt utsatta. Sedan spär man på fördomar om att många våldtäktsanmälningar är falska, vilket i sin tur återspeglas i en misstro mot alla offer som inte kan uppvisa skador. Tillsammans med en våldtäktslag som utgår från just detta, att våldtäkt bevisas genom skada, leder denna bortsortering av svaga anmälningar till ett dåligt bemötande av alla kvinnor som anmäler våldtäkter utan skador.

Christian Diesen
Eva Lokatt Diesen
Forskare i Brottsoffermyndighetens projekt ”Den rättsliga hanteringen av övergrepp mot kvinnor och barn”.
Annons
Annons