search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Klockorna i Östervåla – tidsskildring och rättshistoria

I essän ”Framför en bokhylla” (Sällskap för en eremit 1941) berättar Frans G. Bengtsson att han läser så gott som allt som är mänskligt skrivet och har innehåll med ett undantag som han säger sig aldrig kunna bemästra: Han kan inte läsa juridik ”utom samlingar av valda brottmål i populär framställning”. Varför, frågar han, ”odlas den sortens litteratur inte alls i vårt land trots andra traditioner i andra kulturländer?”

Samma fråga ställer Stig Strömholm i ”Brottmål som litteratur” (Lag och lyra 1989).

Den brist som Bengtsson och Strömholm påtalar kan fortfarande inte anses avhjälpt. Svenska folket har en till synes omättlig aptit på brottsskildringar, nämligen i form av detektivromaner. Men initierade och sakliga skildringar av verkliga brottmål är fortfarande en bristvara. Strömholm recenserar någorlunda välvilligt en antologi av Hans Villius från 1963, ”Ryktbara rättegångar”, men finner att den knappast kan tävla med det stora antalet populära processreferat från framför allt England men också från andra europeiska länder. Även i USA är genren gångbar. En förklaring till skillnaden kan enligt Strömholm vara vår ”kavajklädda odramatiska och ganska formfria process, vår ännu föga utvecklade processteknik och vårt ganska unga advokatskrå”.

Nu har ju både vår process och vårt advokatskrå utvecklats i en riktning som borde uppmuntra till den litteratur som Bengtsson och Strömholm efterlyser, men någon sådan utveckling har knappast skett.

I brist på nyare brottmålsskildringar tar jag från bokhyllan ner en verklig klassiker, ”Klockorna i Östervåla”, författad av Eliel Löfgren utgiven 1934 på Bonniers.

Eliel Löfgren (1872–1940) var prästson från Bjurholm i Västerbotten. Han blev jur kand i Uppsala, satt ting i Västmanlands östra domsaga och blev sedan delägare i Settervalls Advokatbyrå, till en början brottmålsadvokat men senare affärsjurist, sjörättsspecialist. Löfgren kom under två perioder att bli delaktig i händelserna kring det så kallade Östervåla-mordet, nämligen som tingsnotarie under den första rannsakningen 1896 och sedan som försvarsadvokat i den andra åtta år senare.

Gärningen

Den 20 februari 1896 återfanns postföreståndaren och klockaren Johan Åkerlund i Östermåla Kyrkby mördad i sitt tjänsterum, ihjälslagen, sannolikt med en yxa.
Det antogs allmänt att det var fråga om ett rånmord. För antagandet talade att en del så kallade postmedel saknades, i och för sig ganska obetydliga belopp. Östervåla Kyrkby ligger vid sjön Tämnaren mellan Sala och Gävle.

Förundersökning och rättegång, akt 1

Misstankar riktades tidigt mot en ”hästbytare” Eriksson kallad Börstil. Förundersökningen leddes av länsmannen Gråberg som fick Börstil häktad på indicier även om rånmordsteorin ansågs svag enär Börstil efter dådet ”visat sig lika utblottad på livets goda som förut”. Han hade emellertid iakttagits på skogsvägar i närheten av mordplatsen och hade svårt att redovisa sina förehavanden vid tiden för dådet. Rannsakningen pågick nästan ett år – detta var vid de ständiga uppskovens tid – Eriksson friades. Som en kuriositet betecknande för dåtidens rättsordning förpliktades Eriksson att ersätta Kronan för åklagarens utgifter för vittnesbevisning! Detta i våra ögon otroliga beslut ville Eriksson inte finna sig i varför han vandrade till fots till Stockholm för att söka biträde av ingen mindre än Karl Staaff som just hade öppnat advokatbyrå. Det hjälpte tyvärr inte Eriksson men goda grannar och vänner samlade in så mycket pengar att det räckte inte bara till Kronans fordran utan också till att rusta upp Erikssons förfallna stuga. (Karl Staaff blev som den historieintresserade erinrar sig senare liberalernas ledare och statsminister).

Akt 2

Efter Erikssons frikännande skulle man kunna tro att lugnet lägrade sig i Östervåla. Ingalunda. I stället började ryktet löpa att den mördade Åkerlunds närmaste granne, skolläraren Blomberg var gärningsmannen. Blomberg var nämligen den siste som hade lämnat postexpeditionen före dådet. En av de ivrigaste ryktesspridarna var för övrigt självaste kyrkoherden på orten.

Förundersökning mot Blomberg började i mars 1904. Som ny åklagare inträdde landsfiskalen CF Köhler, kallad ”Riksåklagaren” enär han var flitigt anlitad av olika länsstyrelser för att utreda och åtala grova brott – med andra ord en sorts resande åklagare som kunde anlitas där han bäst behövdes. (Ett organiserat åklagarväsende existerade ännu inte). Köhler var känd för sina hårda metoder med långa pressande förhör, spaning under förklädnad och annat i den stilen. Hans metoder ledde ofta till tvivelaktiga erkännanden. Hur som helst lyckades han få Blomberg häktad.

Ett av åklagarens problem var att finna ett motiv för Blomberg att utföra det hemska dådet. Slutligen åberopades att Blomberg fikade efter Åkerlunds syssla för att dryga ut sin magra lärarlön.

Men nu var det 1904 och helt nya förhållanden präglade rannsakningen. Blomberg biträddes nämligen av just Eliel Löfgren som nu hade blivit delägare i Settervalls och börjat ägna sig åt brottmål. Löfgren skötte sitt uppdrag på ett sätt som vi i dag skulle godkänna: Korrekta men effektiva förhör med vittnen och rättsmedicinskt sakkunniga, följda av en övertygande och vältalig plädering. (Pläderingen finns med i boken). Resultatet för Blombergs del blev det väntade; han frikändes.

Beträffande Köhler kan kort noteras att hans bana nu var all. Löfgren skriver om honom att han ”övergav fädernejorden för att sona sina fel och minnas sina bragder under ett hårt liv i Amerika”.

Så här långt kan man tro att det är fråga om en ganska banal brottmålshistoria. Men Löfgrens bok är så mycket mer än detta.

Under utredningarnas och rannsakningarnas gång fick Löfgren upp ögonen för de svåra bristerna i dåtidens svenska process, av vilka de flesta för övrigt inte avhjälptes förrän med 1948 års rättegångsbalk. Rättegångsbiträden för häktade infördes visserligen några decennier efter Östervåla men den fullständiga rätten till offentlig försvarare kom som bekant mycket senare, och exempelvis de groteska reglerna om ersättning till Kronan för åklagarens bevisning med mera försvann också med tiden. Systemet Köhler avskaffades i och med hans försvinnande från landet liksom många andra missförhållanden som Löfgren pekar på.

Vid sidan om de juridiska inslagen är klockorna i Östervåla en mycket läsvärd tids- och personskildring. Samtidigt är det en charmfull berättelse om en ung jurists utveckling och karriär för 100 år sedan. Jag illustrerar detta bäst med några av rubrikerna:
”Tidsmiljön”,
”De agerande personerna”,
”Domaren själv”,
”De gamla ställena berättar”,
”Åklagaren”,
”En ung stockholmsadvokat”,
”Den stora rannsakningen” et cetera
Ett avsnitt har rubriken ”Klockorna i Våla”.

Läsaren frågar sig vilka klockor som avses. Varken i brottsreferaten eller i domarna talas om några klockor.

Epilog

I januari 1927 önskade förre artilleristen Karl Karlgren-Bäck anförtro sig åt länsmannen Gråberg – för övrigt son till åklagaren i det första målet. Vid detta tillfälle liksom på sin dödsbädd senare samma år bekände Bäck att han förövat mordet i Östervåla. Psykiatrisk expertis ansåg visserligen att man inte kunde utesluta att hans berättelse saknade all grund. En stadsfogde som förhört Bäck ansåg däremot att ”det med till visshet gränsande sannolikhet kunde fastslås att Bäck förövat eller varit delaktig i mordet”.

Beträffande Karlgren-Bäck skriver Löfgren: ”Det tillkommer inte oss att döma i det mellanhavande som Karlgren-Bäck har att uppgöra inför ett högre forum”.
Själv gjorde Löfgren en lysande karriär som riksdagsman, partiledare, justitie- och utrikesminister. ”Klockorna” är såvitt bekant hans enda verk utanför juridiken. Med den har han emellertid skapat sig ett bestående mästerverk.

Göran Luterkort, Advokat 

Annons
Annons
Annons