search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Samiskt ägande oviktigt för HD?

HD:s beslut att inte medge saklig prövning av skattelandsmålen är anmärkningsvärda. HD har nämligen tidigare i 1981 års skattelandsmål ägnat en ingående prövning i sak av de så kallade sameparternas anspråk på kollektiv äganderätt till skattelandsmark. Det skriver advokaterna Ulf Brunfelter och Hans-Christian Löth, som företrätt samer och markägare i Nordmaling.

HD har tidigare prövat de så kallade sameparternas begäran om kollektiv äganderätt till marker i Jämtlands län – det så kallade skattefjällsmålet – NJA 1981:1. Sameparterna sökte i detta mål förgäves göra gällande, att den 1886 tillkomna kollektiviseringen av lappmarksnäringarna var en historiskt sett ursprunglig företeelse. Sameparterna bortsåg således både från skattelandens jordeboksförda ordning alltsedan 1695 och kameral praxis sedan dess fram till 1873.

HD fann i 1981 års dom det anmärkningsvärt, att det i målet endast framkommit yrkanden om kollektiv äganderätt för samer, och att några enskilda äganderättsanspråk inte gjorts gällande i målet.

Enskilda äganderättsanspråk har framställts mot svenska staten och flera mål har instämts till Norrländska domstolar med yrkande om att skattelandens jordeboksföring skall rättsligt respekteras. Kärandena i målen har yrkat, att markerna skall återställas till nutida arvsberättigade efter de skattemän, som betalat föreskriven jordskatt för sitt enskilda landsinnehav.

Käromålen stödjer sig på skattelandens jordeboksföring alltsedan skatte- och jordeboksförordningen den 8 juli 1695 samt kameral praxis alltsedan dess.

Sådan jordebokspraxis bestod i vissa fall intakt ända till 1873 i Västerbottens län.

Skattelängder finns således i offentliga arkiv, som styrker, att skattelanden varit jordeboksförda ”under enskild disposition”.

Sådana marktillgångar är enligt förordning den 21 februari 1789 av Gustav den III likställda med adelns markinnehav. Sådan skattemannarätt finns i nutid redovisad som enskild fast egendom i nutida fastighetsregister – med ett undantag, nämligen de jordeboksförda skattelanden.

Underinstanserna har avvisat samtliga instämda käromål och hävdat att kärandena inte visat tillräckliga skäl för sin saklegitimation samt att skattelanden inte finns registrerade som fast egendom i nutida fastighetsregister.

Det är besynnerliga undanflykter för att inte genomföra en saklig prövning. Normal rättsvård med bouppteckningar och arvskiften har ju blivit obehövliga alltsedan kollektiviseringen i 1886 års renbeteslag. Med denna lagstiftning infördes en kollektiv brukningsrätt för jordlösa så kallade nomader utan någon äganderätt, som behöver lagfaras.

Lappkommittén 1882–1883 har inte korrekt redovisat skattelandens jordebokföring och därmed vilselett riksdagen att bortse från lappskattelandens jordeboksstatus. Kommittén har på så sätt bidragit till lappmarksnäringarnas kollektivisering med 1886 års renbeteslag.

När avvittringen slutfördes på 1890-talet försvann skattelanden också som enskilt tillhöriga fastighetsobjekt. Skattelanden omvandlades då huvudsakligen till statligt förvaltade marker i form av kronoparker och kronoöverloppsmarker. Skattelanden försvann därmed som privata fastighetsobjekt ur jordregistret och nutida fastighetsregister.

Men enligt 1981 års dom från HD skall enskilda markanspråk rättsligt respekteras från och med 1789 års förordning, som jämställde skattemannarätt med adelns rätt till egendom. Denna förordning lade således som framgått grunden för uppkomsten av nutida rätt till fast egendom, vilket HD också konstaterat i 1981 års dom.

Underinstansernas avvisningsbeslut blir mot denna bakgrund egendomliga, därför att man bortser från skattelandens jorderättsliga status ända till 1800-talets senare del. Därmed tillerkänns utvecklingen efter 1886 vitsord utan någon saklig prövning överhuvudtaget.

I realiteten är statens äganderättsanspråk på skattelandsmark till och med halvofficiellt ovissa. Riksdagens jordbruksutskott betonade nämligen uttryckligen 1971, att riksdagen inte tog ställning till statens ägaranspråk på markerna, då den nuvarande rennäringslagen infördes 1971 (JoU 1971:37 sid. 36). Även lagrådet intog samma ståndpunkt, då rennäringslagen reviderades 1993 (jfr prop 1992/93 sid. 300).

De första skattelandsmålen har nu avgjorts av HD. HD har i beslut den 10 oktober 2006 – registreringsnummer Ö 2660-06 – vägrat prövningstillstånd och därmed godkänt underinstansernas avvisningsbeslut. HD har på nytt upprepat samma ståndpunkt den 22 januari 2008 – diarienummer Ö 1344-07.

HD:s beslut att inte medge saklig prövning av skattelandsmålen är anmärkningsvärda. HD har nämligen tidigare i 1981 års skattelandsmål ägnat en ingående prövning i sak av de så kallade sameparternas anspråk på kollektiv äganderätt till skattelandsmark. HD efterlyste till och med i NJA 1981:1 uttryckligen enskilt grundade anspråk på dessa marker. HD intar på så sätt helt olikartade ställningstaganden. Saklig prövning befinns nödvändig i fråga om kollektiva anspråk, medan enskilda anspråk på skattelandsmark blir avvisade. Detta trots att HD tidigare har efterlyst just sådana enskilda anspråk.

Grundlagsreformen 1995 syftade till att klagomål på bristande egendomsskydd i Sverige skulle kunna hanteras av svenska domstolar. Därmed skulle omvägen med klagomål utomlands inför Europadomstolen kunna bli obehövlig.

Det finns anledning för den sittande grundlagsutredningen att beakta detta och begära åtgärder för en mer effektiv anpassning av svensk rätt till Europakonventionen.

HD:s beslut att vägra prövningstillstånd i skattelandsmålen innebär vidare att HD inte längre nöjaktigt fullgör sin viktigaste funktion från rättslig synpunkt, nämligen att svara för prejudikatsbildning i omstridda rättsfrågor. Skattelandsfrågan har avgörande betydelse att få rättsligt besvarad för tusentals sakägare i Mellersta och Övre Norrland.

Den rättsliga oreda och oklarhet som lappkommittén från 1882–1883 gett upphov till med 1886 års renbeteslag är angeläget få utredd inte bara för samiska intressen utan också för mängder av jord- och skogsägare i Norrland med marker utanför 1751 års lappmarksgräns – jfr härtill hovrätten i Umeås deldom den 20 april 2007, diarienummer T 4497-06 och HD:s beslut den 20 april 2007, diarienummer T 4497-06 samt hovrättens slutliga avgörande i mål T 155-06, det så kallade Nordmalingsmålet, den 19 september 2007. HD:s skyldighet att sörja för angelägen prejudikatsbildning utgör därför ytterligare en mycket central uppgift för den sittande grundlagsutredningen att ta ställning till.

Lagprövning av grundlagsstridig lagstiftning regleras i RF 11:14. Kriterierna för lagprövning ger statsmakterna utrymme att åsidosätta grundlag, så länge som avstegen inte är uppenbara.
Allmänheten har rätt kräva, att våra beslutsfattare på riksnivå har tillräcklig kompetens att utforma lagar, som tydligt uppfyller RF:s föreskrifter.

Tveksamheter och gråzoner underminerar RF:s betydelse. Det finns därför all anledning för grundlagsutredningen att begrunda det så kallade uppenbarhetsrekvisitet i nuvarande RF 11:14, så att det blir avskaffat.

Flera klagomål har inlämnats till Europadomstolen. Klagandena hävdar att Sverige inte fullgör sina traktatfästa skyldigheter enligt Europakonventionen.

I klagomålen åberopas bland annat procedurgarantierna i artikel 6, som förutsätter att staterna skall sörja för att civila rättigheter och skyldigheter – som till exempel anspråk på jordeboksförd egendom – skall kunna få en rättvis rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol.

Klagandena hänvisar vidare till staternas skyldighet att iaktta likabehandling av sina medborgare enligt artikel 14. All jordeboksförd egendom i Sverige finns som framgått tidigare införd i nutida fastighetsregister med ett undantag – nämligen de jordeboksförda skattelanden.

Klagandena påpekar också, att EG-domstolen i praxis funnit staterna skyldiga iaktta likabehandlingsprincipen inom EU:s gemenskapsrättsliga ordning.

Advokaterna Ulf Brunfelter och Hans-Christian Löth
Artikelförfattarna har dels företrätt enskilda samer i flera mål, dels ett antal markägare i det uppmärksammade målet i Nordmaling. De har alltså närmat sig dessa frågor från två olika håll, men med samma utgångspunkt: frågan om äganderätten till den omtvistade marken.

Annons
Annons