search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

För att stärka integriteten behövs en sinnesförändring

Viktigare än grundlagsregler är inställningen hos medborgare och beslutsfattare. Utan verkligt engagemang - ingen stärkt integritet, skriver före detta chefredaktören Olof Kleberg i sin gästkrönika.

Integriteten får för första gången i Sverige ett ansikte, sade Integritetsskyddskommitténs ordförande Olle Abrahamsson då han presenterade kommitténs slutbetänkande Skyddet för den personliga integriteten.

Betänkandet är tydligt: den privata integriteten måste få bättre skydd. Men blir det ”ett levande ansikte” eller bara en ansiktsmask? Det beror på om beslutsfattarna vill gå från ord till handling.

Personlig integritet har högt värde i många EU-länder. I Europakonventionen om mänskliga rättigheter har respekten för privatlivet en jämbördig ställning med andra fri- och rättigheter.

I Sverige däremot har varje människas rätt till en privat sfär en svag ställning.

Man skulle därför kunna se Integritetsskyddskommitténs tankar som ett utflöde av en påverkan genom EU-medlemskapet. Men så är det knappast.

Snarare tror jag att man ska se Integritetsskyddskommittén, tillsatt 2004, som ett svar på den ökande debatten om statens kontroll över medborgarna.

Den ingående analys av rättsläget som kommittén kom med i ett delbetänkande i våras tydde på det. Där riktades bestämd kritik mot att inte minst de senaste årens våg av kontrollagstiftning nästan helt har saknat motvikter om nackdelarna för den personliga integriteten.

Nu föreslår alltså en enig parlamentarisk kommitté, med alla sju riksdagspartier, en väsentlig stärkning av integritetsskyddet. En utvidgad grundlagsföreskrift (i RF 2 kap 6 §) ska generellt skydda medborgarna mot övervakning och kartläggning i hemlighet eller utan samtycke, inte bara som nu i fråga om bruk av tvångsmedel. Därmed omfattas till exempel alla register i det allmännas, hälsovårdens eller forskningens tjänst.

Eftersom det är fråga om en grundlagsändring kan denna regel börja gälla först efter 2010 års val.

Men om nu alla är ense, varför inte i praktiken inta en mer restriktiv hållning redan under åren 2008-2010?

Frågan ställs på sin spets i vår. En följd av kommitténs enighet borde vara att riksdagen avslår förslaget att FRA ska få spana i kabel efter alla svenskars teletrafik (många har eller sänder till servrar utomlands och trafik över gränserna får FRA avlyssna). Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet framtvang ett års uppskov.

Tar de fyra regeringspartierna sina representanter i kommittén på allvar, måste de rösta nej. Orkar de med en omprövning? Chansen är liten.

Hittills har en skiftande majoritet i riksdagen godtagit en rad integritetskränkande lagar med tvångsmedel (till exempel buggning och preventiv avlyssning). Och då hänvisat till RF 2 kap 12 §, som medger inskränkningar av fri- och rättigheterna så länge de inte hotar den fria åsiktsbildningen.

Inskränkningarna har alltså reducerats till en politisk bedömningsfråga. Det är detta som får mig att tro att integriteten bara får en ansiktsmask, vacker men påklistrad.

När Al Gore nyligen tog emot Göteborgspriset för hållbar utveckling sade han med en träffsäker formulering: Viktigare än teknik är hur vi tänker.

Överfört till integritetsområdet: Viktigare än grundlagsregler är inställningen hos medborgare och beslutsfattare. Utan verkligt engagemang - ingen stärkt integritet.

Om väsentliga värden ska skyddas och utvecklas måste de vara djupt förankrade i det allmänna medvetandet. Som tryckfriheten.

Den är grundlagsfäst sedan 1766, visserligen upphävd då och då av auktoritära kungar och ibland naggad i kanten. Men den står så stark att de flesta försök till ingrepp kan slås tillbaka, till exempel när det kommit förslag om lagstiftning mot dålig etik. Det borde också ske med det nya förslaget om en lag mot könsdiskriminerande reklam. Någon gång bryts motståndet igenom, som när innehav av barnpornografi kriminaliserades. Ett känslomässigt beslut men helt verkningslöst.

Det är slående, konstaterar kommittén, att de skydd för den personliga integriteten som ändå finns i grundlag (mot husrannsakan, hemlig avlyssning med mera) motiveras med att de ska skydda den fria åsiktsbildningen. Integriteten har inget eget värde.

Man skulle nu ha kunnat frukta att Integritetsskyddskommittén skulle föreslå begränsningar av tryckfrihet och offentlighetsprincip för att stärka den privata sfären. Inspirerad av Europadomstolens olycksaliga Caroline-dom som gav prinsessan Caroline av Monaco rätt, när hon hävdade att medier kränkt hennes privatliv då hon fotograferats utan tillstånd på allmän plats.

Men kommittén avvisar sådana inskränkningar principiellt. Varje medborgares rätt att få ut allmänna handlingar ska bestå. Likaså mediernas rätt att under ansvar publicera uppgifter som kan vara känsliga för den enskilde.

Tryckfrihetsprincipens styrka visas när kommittén diskuterar missbruket att fotografera och sprida bilder från mycket privata sammanhang. I praktiken gäller det mest hur barn och unga flickor hängs ut på nätet.

Den värsta skadan är själva spridningen till många. En del skulle nog tycka att den borde kriminaliseras. Men kommittén inser att detta strider mot den grundläggande yttrandefriheten och föreslår, som en kompromiss, att det ska vara förbjudet att olovligen fotografera personer på platser ”dit allmänheten inte har insyn”.

Regeln blir sannolikt ganska verkningslös eftersom spridning är tillåten. Dessutom medför den en rad gränsdragningsproblem för medierna: där fotografering är försvarlig ska den vara tillåten. När blir fotografering ”försvarlig” i riksdagen eller Rosenbad, dit allmänheten inte har tillträde?

Här borde öppenhetsintresset väga över integritetsintresset. Avarterna får bekämpas i allmän debatt och i konkreta fall.

Det stora värdet med Integritetsskyddskommitténs två digra betänkanden är att den lyft fram ett försummat värde i svensk debatt. Den föreslår bra uppstramningar. Inskränkningar ska ske genom lag, inte förordningar. Regler för register ska skärpas. Riksdagen ska få årliga rapporter. 

Svagheten är att medborgarna och särskilt flertalet partier är ganska omedvetna om behovet av att människor kan skydda sin privata sfär. Ska integriteten få ett värde behövs en sinnesändring och en tyngdpunktsförskjutning i samhället och i politiken.

Olof Kleberg, Tidigare chefredaktör på Västerbottens-Kuriren

Annons
Annons