search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

En president talar ut

Med integritet, saklighet och skicklighet har Johan Hirschfeldt navigerat fram under sina elva år som president för Svea hovrätt. Nu är det dags att gå vidare och han kan berätta vad han verkligen tycker. Om värdet av prövningstillstånd, nyttan med att tillsätta kommissioner och behovet av en gemensam högsta domstol. Och inte minst om mediernas rapportering i rättsfrågorna.

Det är en klarblå eftermiddag, sista fredagen före julafton 2007. Över kullerstenen på Riddarholmen blåser en frisk vind. Solen är i nedan. Det är några grader kallt. Att kliva in genom de stora portarna till Svea hovrätt känns befriande och värmande. Det råder ett lugn eftersom domstolen är närmast tom på besökare. Vaktmästaren som visar vägen till den hiss, som för besökaren direkt till hovrättspresidentens rum, säger att han kommer att sakna Johan Hirschfeldt. ”Han visar hänsyn och respekt mot alla på domstolen”, förtydligar han.

I hovrättspresidentens ovala rum med utsikt över Riddarfjärden råder uppbrottstider. En vit plastsoptunna på svarta hjul är framrullad och är nästan till brädden fylld med papper som ska slängas. Det är städdags för Johan Hirschfeldt efter elva år som hovrättspresident. Han ser det som ett privilegium att ha fått ägna de sista åren i yrkeslivet åt att leda en stor domstol.
– Jag känner tacksamhet och glädje. Jag har fått arbeta med unga människor under deras domarutbildning. Det har varit väldigt roligt, inte minst när man börjar komma upp lite i åren. Det är en av kärnpunkterna i domararbetet, att som lite äldre i god mening få föra över ett yrkeskunnande och känsla för principer som ska bära yrket vidare till kommande generationer, säger Johan Hirschfeldt.

För ett år sedan bestämde han sig för att lämna sin befattning. Med den planeringen tycker han inte att de sista dagarna på hovrätten är alltför känsloladdade.

Vad tänker du nu?
– Att Svea hovrätt är en kraftfull institution. Domstolen präglas av en god och viktig tradition samtidigt som den har en modern och stark framtoning. Om jag har bidragit till att hålla traditionen vid liv samt även stärka inriktningen på modernisering av arbetsplatsen och stödja medarbetarnas vilja till detta och därmed öka trivseln här, då har jag gjort något som jag är tillfredsställd med, säger han sakligt.

Prövningstillstånd

De förväntningar Johan Hirschfeldt hade då han tillträdde har infriats i de delar som handlar om modernisering, teknikutveckling och ökad ändamålsenlighet hos lokalerna. Det svåraste har varit begränsningen i resurser och möjligheterna att få genomslag för domstolens behov. Han säger sig ha respekt för att statliga verksamheter ibland för att kunna utvecklas måste utsättas för sparbeting och resursbegränsningar. Men en svårighet för Svea hovrätt är att budgetperspektivet periodvis varit för kortsiktigt. Domstolen har fått arbeta i ettårsperspektiv med plötsliga sparbeting.
– Men hösten 2006 fick vi ett treårsperspektiv. Och nu sedan hösten 2007 stärktes det med ett fjärde år. Det är så man ska arbeta med domstolars budgetfrågor!

Balanserna på Svea hovrätt, som är för höga och ställer till bekymmer, är för närvarande något bättre än för ett år sedan. När Hirschfeldt tillträdde låg balanserna vid årsskiftena på cirka 3 000 mål. Men under senare år har de ökat till närmare 3 500. Nu ligger hovrätten på   3 400 mål i balans. Men det kan vara tillfälligt. Inflödet av inkommande mål under år 2007 har varit påtagligt lägre än föregående år 2006. Detta hänger i sin tur samman med att Stockholms domstolar har omorganiserats.

Men Svea hovrätt stärker samtidigt sin kapacitet. Man bygger en ny storavdelning och man rekryterar personal. Dessutom införs så småningom prövningstillstånd i allmänna tvistemål. Hirschfeldt välkomnar införandet av prövningstillstånd och skulle gärna här se en vidareutveckling:
– Det är inte fel att använda den metoden i överrätt även om man kan undra varför man hittills valt att gå fram med allmänna tvistemål men inte familjemål. Kanske skulle man också kunna utvidga metoden något för brottmålen, säger han.

Kommissioners arbete

Under sina yrkesår har Johan Hirschfeldt haft en rad olika uppdrag. Justitiekansler, rättschef under två olika regeringar (en socialdemokratisk och en borgerlig), ordförande i Katastrofkommissionen samt ordförande för den andra utredningen om tsunamibanden. Det uppdrag han tycker står ut från de andra är de fyra åren som justitiekansler.
– Det är en av de mest krävande och stimulerande uppgifter som finns i det svenska rättsväsendet. Det var väldigt viktiga år för min utveckling, summerar han.

Som ordförande i Katastrofkommissionen samt ordförande för den andra utredningen om tsunamibanden, utsattes Hirschfeldt för ett starkt arbetstryck i kontakt med allmänheten och medierna.
– Det var besvärligt under den första arbetsfasen, men den var intet jämfört med den andra. Utgångspunkten för det andra uppdraget var att det man skulle undersöka var något okänt som hittats och som först hade rapporterats i SvD. Kravet på offentlig insyn stod knivskarpt mot anställdas personliga integritet och den intresseavvägningen måste hanteras i utredningsarbetet. Allt detta skapade en alldeles särskild dramatik, kommenterar han.

Enligt Johan Hirschfeldt går det att dra flera lärdomar från arbetet med kommissionen. Den viktigaste är att man i framtiden bör vara varsam och återhållsam med att tillsätta nya kommissioner. Så långt som det är möjligt bör statsmakterna anlita de reguljära utredningsformerna och de vanliga tillsynsformerna. Därmed använder man organ med tydliga rättsliga befogenheter. Under 1990- och 2000-talen tillsattes en rad olika kommissioner. En del har arbetat med mer historiska förhållanden som till exempel Steriliseringskommissionen. Här är kommissionsformen ofta mycket lyckad.
–Ett inte ovanligt problem för kommissionerna är att direktiven ofta tillkommit i stor hast. Man har inte alltid tänkt till botten för uppdragets formulering. Där kan man göra mer, säger han kritiskt.

Advokatkåren

Johan Hirschfeldt beskrivs ofta som något av en advokatvän. Och han säger själv att han tilltalas av en sådan beskrivning. Han ser betydelsen av en fri advokatkår. Från åren som JK har han fått stor respekt för Advokatsamfundets vilja att själv ta ansvar för det disciplinära systemet.
– Jag tyckte att det svenska självsaneringssystemet höll en god nivå. Nu har jag inte följt saken närmare på senare år. Jag tycker det är viktigt att Advokatsamfundet hela tiden slår vakt om det och ser till att det håller en riktigt hög kvalitet eftersom det är en av de väsentligaste pusselbitarna för att upprätthålla det oberoende som en advokatkår ska ha, slår han fast.

Under tingstjänstgöringen vid Stockholms tingsrätt såg han flera av den tidens stora advokatprofiler i rätten, som till exempel Ragnar Gottfarb och Valborg Lundgren.
– Dessa framstående brottmålsadvokater gjorde ett väldigt positivt intryck. Och jag fick respekt för vad en brottmålsadvokat kan åstadkomma, säger han.

Mediernas och domarnas roll

Under sin tid som hovrättspresident har Johan Hirschfeldt följt hur mediernas intresse för rättsväsendet ökat och att både åklagare och advokater blivit allt flitigare att medverka i medier. Domarna har däremot varit mer återhållsamma.
– Det har hörts som ett mantra att ”domarna måste delta i samhällsdebatten”. Det är ett budskap som låter väldigt bra men som jag tycker måste problematiseras litet innan det drivs som enda tes. Domarnas huvudsakliga bidrag i samhällsdebatten ska vara de välmotiverade domar de skriver och inget annat, säger han bestämt och trummar med fingrarna i bordet. Men domare har förstås också, som alla andra, sin yttrandefrihet.

Johan Hirschfeldt pekar på att mediernas rapportering om rättsväsendet är starkt nyhetsorienterat mot de spektakulära målen.
– I längden är det farligt att allting dramatiseras. Medierna personifierar och känsloladdar det som vi domare måste närma oss sakligt och avgöra med kylig objektivitet utan sidoblickar. Detta kräver rättssäkerheten för medborgarna. Domstolens krav på robust bevisning är ju också det som ytterst håller uppe polisutredningarnas kvalitet. Hur ska de värdena förmedlas till allmänheten?

Johan Hirschfeldt menar att alla rättens aktörer har ett ansvar för att upplysa om hur det juridiska systemet fungerar.
– Varje gång man själv avkrävs svar eller ombeds kommentera någonting ska man passa på att så ett frö som ökar förståelsen för vad vi ägnar oss åt i rättsväsendet, säger han. Efter Hans Gunnar Axbergers viktiga rapport ”Felaktigt dömda” följde en omfattande bra diskussion, inte utan kritiska inslag. Rapporten och debatten ledde till en mer nyanserad och allsidig rapportering i media om grova brottmål. Även ledarsidornas behandling av dessa frågor har påverkats positivt.  Jag tycker det känns som att en ljusning faktiskt har inträtt och att den förhoppningsvis håller i sig.

Tämligen tidigt stod det klart att Johan ville satsa på en yrkesbana i det offentligas tjänst. Som de egna rättsliga favoritområdena har han konstitutionell rätt och förvaltningsrätt. Han ser sig mer som generalist än specialist. Det är inte så konstigt eftersom han ägnat sig åt flera olika områden av juridiken i domstolarna under åren, inklusive skattejuridik och arbetsrätt. Samtidigt konstaterar Johan att under hans elva år på hovrätten har strukturerna för juridiken förändrats. Tidigare fanns det en tydligare uppdelning mellan olika områden. Men så är det inte längre. Gränserna mellan privaträtt och offentlig rätt suddas ut. Inte minst är det en följd av EG-rättens intåg.

Vilken är din styrka som jurist?
– Ja, det är inte det logiska utan snarare något slags intuitiv metod att hitta fram till rimliga avvägningar och ställningstaganden som är hyggligt omdömesgilla, säger han och berättar, att allra bäst trivs han när han får ta ställning till rättsliga problem tillsammans med kollegor där man har olika kompetens och alla kan tillföra olika bitar. Det blir väldigt stimulerande och kan ge mycket goda och viktiga resultat.
– Då blir det en ansvarsfull och strukturerad dialog som också är starkt resultatorienterad. Det är på en spets och allt ska formuleras, säger han entusiastiskt och tillägger:
– Vi som arbetar inom rättsväsendet måste vara medvetna om att vi utövar makt. Men det betyder inte att vi strävar efter mer makt utan att vi vill förvalta ett system så gott det går. I det ingår att försvara rättsordningen och våra uppgifter i den även när det blåser kalla vindar eller då det uppstår lösliga opinioner. Då är det särskilt viktigt att vi stöttar varandra med våra olika aktörsroller.

Vilka är de viktigaste domaregenskaperna?
– Dels att man är fördomsfri, eller snarare att man känner sina fördomar och aktivt försöker bearbeta dem. Dels att man är beslutskapabel. Man ägnar ju ett yrkesliv åt att fatta en rad beslut i frågor man får sig förelagda och är tvungen att skriva om. Det är en väldig utmaning. Samtidigt är den en kärnpunkt i yrket.

Hur ser du på en gemensam högsta domstol?
– Eftersom privat rätt och offentlig rätt börjat glida ihop och rättighetsfrågorna får allt större betydelse är jag inte säker på att jag i längden tror på ett tvåhövdat system. Jag tycker att Högsta domstolen och Regeringsrätten borde få närma sig varandra, både personellt och organisatoriskt genom att avgöra en del mål i gemensam sammansättning. På sikt kanske det kan leda till att svenska domstolar får ett gemensamt huvud. Och ska man ha en sammansmältning ska den börja uppifrån och inte nedifrån. Det är min bestämda uppfattning, säger han.

Framtiden

Det kommande året ska Johan Hirschfeldt ägna sig åt Grundlagsutredningens arbete som ledamot av utredningen. Han ska även försöka finna en ny balans mellan arbete och avkoppling. Det finns också några skrivuppdrag som väntar. Han berättar att han är särskilt intresserad av rättens historia. Nu ska han skriva en uppsats om skapandet av den svenska tryckfrihetslagstiftningen åren 1766 och 1809–1810. Grunden till dagens reglering och till offentlighetsprincipen lades redan då.

Det blir även mer tid för litteratur som är ett av Hirschfeldts stora intressen. Han är ordförande i Hjalmar Bergman Samfundet. Men han har även andra favoritförfattare som Eyvind Johnson, Kerstin Ekman och Tomas Tranströmer. Johan ser även fram mot att kunna tillbringa mer tid i familjens torp på Kinnekulle.
Tänk att få vara där i maj när körsbärsträden blommar. Skogarna fulla av körsbärsträd så det blir som vita skogar. Det vill jag gärna vara med om, säger han och blickar ut mot Riddarfjärden där solen dyker bakom Södermalms taggiga taksiluett.

Tom Knutsson

Fakta/JOHAN HIRSCHFELDT
Familj: Fru Inger Beckman Hirschfeldt, bibliotekschef. Två vuxna barn, Måns Hirschfeldt, kulturjournalist samt dottern Elin som är gymnasiebibliotekarie. Samt två barnbarn.
Bor: Stocksund strax norr om Stockholm.

 

Annons
Annons