search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

En gemensam uppgift

För tre månader sedan flyttade jag från Kammarrätten i Stockholm till Regeringsrätten. Advokaten har bett mig skriva om hur det känns att på nytt byta jobb.

Jo tack, det känns bra! Jag hade visserligen mer än gärna stannat i Kammarrätten. Men jag kunde inte motstå erbjudandet att gå över torget och pröva något nytt.

Både Regeringsrätten och Kammarrätten finns på Riddarholmen i Stockholm, troligen en av världens mest juristtäta miljöer. Där finns ju också bland annat Svea hovrätt och JK, och Högsta domstolen ligger inte många meter bort. Vi håller alla till i vackra gamla hus. Det ger trivsel och livskvalitet!

Vår gemensamma miljö ger täta och naturliga kontakter mellan oss. Att gå över torget är som att vara på party. Det är inte bara angenämt utan också bra för verksamheten. När Johan Hirschfeldt och jag var presidentkollegor på varsin sida om Wrangelska backen byggde vi ett nära samarbete. Vi inte bara bytte erfarenheter och grät ut hos varandra i svåra stunder.

Vi samarbetade bland annat vid fiskalsrekrytering och i utbildningsfrågor. Och under en period då hovrätten hade ett kritiskt arbetsläge tjänstgjorde åtskilliga kammarrättsråd till och från i hovrätten. Det gav mervärde åt båda domstolarna och för alla inblandade. Och nu har Johan Munck och jag nära kontakter för att kunna dra nytta av varandras erfarenheter.

Det är inte en fråga bara om vanlig hjälpsamhet. Det är ett förhållningssätt som måste få fäste i alla domstolar och även mellan å ena sidan domstolarna och å den andra bland annat åklagare, advokater, Skatteverket, Försäkringskassan och Migrationsverket.

Missförstå mig inte; det är inte en fråga om att baka ihop allting till en enda tjock smet. Allas identiteter är viktiga! Men i medborgarnas ögon spelar nog arbetsfördelningen inom rättsväsendet och dess inre organisation en underordnad roll. Det viktiga är att få snabb leverans med hög kvalitet. Och det finns ingen konflikt mellan dessa krav. Tvärtom är snabbhet en del av kvaliteten.

Det finns för många oavgjorda mål i domstolarna. Parterna får inte besked från oss i rimlig tid. Sverige har till och med i några fall fällts i Strasbourgdomstolen för att leveranstiderna varit för långa. Domstolsverket gjorde under hösten fiffiga insatser för att vi ska kunna göra något åt detta. Ett viktigt steg var att analysera vårt gemensamma inneliggande lager. För det kan självfallet inte vara tomt. Med hjälp av inkorgens storlek och önskvärd omloppstid kan man uppskatta hur stor arbetsbalansen ska vara och skilja ut hur mycket som är för mycket. Det går sedan att bryta ner på enskilda domstolar. På så sätt blir problemet möjligt att överblicka och hantera.

I början av november träffades landets domstolschefer för att tala med varandra om hur vi med gemensamma krafter ska ta oss an våra överbalanser. Det var en intressant sammankomst. I stället för att tala om vad vi kunde göra med pengar vi inte har – ett vanligt fenomen i många organisationer – utbytte vi tankar om vad vi kan göra bättre med det vi redan har. Det är en betydligt närmare väg till framgång.

Insikten börjar växa om att vår situation i allmänhet och våra överbalanser i synnerhet är en gemensam angelägenhet som vi måste ta oss an tillsammans. Att ingen av oss kan vara nöjd förrän det går bra för oss alla får nu fäste. Och vår gemensamma ambition är att på något år minska vårt lager av oavgjorda mål med ungefär 35 000. Regeringsrätten svarar för en ansenlig del av denna överbalans. Många kloka tankar om hur det ska gå till fördes fram vid vårt möte.

Det var också slående vilken beredvillighet det tycktes finnas att stödja varandra, till exempel genom att låna varandra personal och avgöra varandras mål. Från överinstansernas sida bjöd vi också in till vertikala samråd. Om underinstanserna låter oss få veta till exempel var de anser det behövs prejudikat eller att många mål ligger och väntar på ett avgörande från oss, kan vi ofta ta hänsyn till sådana behov.

Men för att vi ska ha framgång i våra ansträngningar krävs mer än vår egen fiffighet och samverkan oss emellan. Regeringen ska inte bara se till att vi har de pengar vi behöver. Den måste leverera också andra verktyg. Vi behöver lyhördhet för våra önskemål och mindre söl i beslutsprocessen. Berättigade krav på regeländringar ska inte behöva dra ut på tiden. Till exempel rådde bred enighet vid vårt novembermöte om att forumreglerna måste bli mer flexibla för att vi ska kunna stödja varandra på ett ändamålsenligt sätt. Och man slås inte till marken av fartvinden kring regeringens handlag i utnämningsfrågor.

Men inte heller detta räcker. Också de som för talan i domstol måste göra sitt. I kammarrätten där vi lyckades halvera lagret på två år diskuterade vi tillsammans med bland andra Skatteverket, Försäkringskassan och frekventa ombud till exempel hur rutinerna för skriftväxling kunde göras effektivare. Sådana samråd måste fortsätta på alla nivåer i systemet. Åklagare och advokater måste vara restriktiva med att begära anstånd och vara beredda på att domstolarna blir ännu mera restriktiva. Målen ska inte ligga och växa utan avgöras.

Dessutom måste de organisera sitt arbete så att de kan komma till rätten när det behövs. Har en åklagare stämt in ett mål, och har en advokat åtagit sig ett uppdrag, måste rätten kunna sätta ut målet och kunna räkna med att parterna tar sig tid att komma och få det avgjort.

Och hur ska det gå för oss i Regeringsrätten? Det kommer att gå bra. Vår uppgift är att producera bra prejudikat och att dessutom göra det i sådan tid att de kan göra största möjliga nytta för underinstanser och parter. För att lösa den uppgiften på ett bra sätt måste vi utveckla vår förmåga att snabbt skilja stort från smått, viktigt från oviktigt och lätt från svårt. Med hjälp av de uppfattningar och idéer alla våra anställda fört fram till mig vid personliga samtal i höstas ser vi nu därför över rutiner, arbetssätt och arbetsorganisation. Tack vare det arbetet ska vi ta bort våra överbalanser. Då blir det lättare att lägga kraften där den behövs, och då blir arbetet roligare och kvaliteten ännu högre.

STEN HECKSCHER, ordförande i Regeringsrätten

Annons
Annons