search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Det osynliga barnet i biståndsärenden

Att familjen har ont om pengar påverkar barns uppväxtvillkor. Vem ser till barnens behov i beslut om ekonomiskt bistånd? Har länsrätten i sin bedömning av överklaganden något ansvar att tillämpa principen om barnets bästa? Är barn över huvud taget synliga i beslutsprocesser om ekonomiskt bistånd? Frågorna ställs i ett projekt om barns ekonomiska utsatthet, som utgår från barnkonventionen och barndomssociologi. De första resultaten bygger på expertintervjuer och länsrättsdomar vid överklaganden av ekonomiska biståndsbeslut från två län.

Barns ekonomiska utsatthet rör normalitet, avvikelse och utanförskap och både barnkonventionens omsorgsperspektiv – barns rätt till skydd, omsorg och utbildning, och aktörsperspektivets rätt till delaktighet. Vilket utrymme får de två perspektiven i processer om ekonomiskt bistånd? I granskningar konstateras att barnkonventionen inte tillämpas då socialtjänsten inte dokumenterar barns situation eller hur beslut som fattas påverkar barn. (Socialstyrelsen 2001; Socialstyrelsen och Länsstyrelserna 2003). Samtal med barn är sällsynt. Handläggarna uppger sig inte ha kompetens att tala med barn eller tolka vad de säger.

Vi har analyserat cirka 250 länsrättsdomar från 2004–2005. Vi sökte fall där det finns barn i hushållet. Det går inte att specifikt begära fram sådana domar. Att söka efter tecken på barn, blev därmed en explorativ del av studien. I nästa steg analyseras domar där det framgår att det finns barn i hushållet. Vi kan dock inte utesluta att det finns barnfamiljer bland de domar vi valt bort, även om ingenting i texten antyder det. Vi vet inte hur det i så fall påverkat urvalet.

Finns det barn?

Att barn inte alltid syns beror på att familjestrukturen inte framgår. Betyder benämningen av två vuxna som ett par att de är barnlösa till skillnad från när de betecknas som familj? När termen familj kopplas till påpekanden om ansvar att försörja sin familj, framgår det ofta att det finns barn i hushållet, men inte alltid.

Då barn syns i texten sker det ibland indirekt genom att underhåll, barnbidrag och liknande anges som inkomst eller att barnomsorgsavgift och andra barnrelaterade kostnader nämns. I andra domar blir barn synliga som individer, men bara som korta fakta om antal, ålder och kön.

Barns intressen berörs i domar där barn uppges ha behov. För basala behov som mat, kläder och barnsäng beviljas ibland nödbistånd. Vissa föräldrar uppges nämna speciella behov utifrån fritidsintressen som musikinstrument eller en fotbollsturnering. Särskilda behov kan även grundas i problem. Inga särskilda behov får gehör hos rätten. Ofta framställs föräldrar i domarna som personer med oförmåga att anpassa sig till regelverket och ovilja att erkänna egna brister. De tycks legitimera ökade kostnader genom retorik om barns behov.

Barn har inget handlingsutrymme enligt domarna. De få uttrycken för barns vilja är negativa. Barn vill inte acceptera krav eller omständigheter, vilket får förklara kostnader eller att krav ej uppfyllts. Inte i något fall har rätten kommenterat dessa uttryck för barns vilja. Den ovilja som tillskrivs barn förmedlar en bild av dem som problematiska: Ett överviktigt barn vill inte delta i friskvårdsgymnastik och behöver därför träningskläder för att kunna delta i annan fysisk aktivitet. Ett barn med njurproblem och psykiska funktionshinder måste dricka mycket, men accepterar bara läskedryck. Problemet anknyter till en traditionell syn på barn i behov av vuxnas omsorg, kontroll och fostran. Att åberopa barns vägran behöver inte stärka det rättfärdiga i föräldrars begäran. Utifrån normala krav på föräldrar kan det snarare tas som tecken på bristande förmåga att fostra barnet.

Den övervägande delen av informationen som rör barn kommer från de sökande och vi ser inga tecken på att socialtjänsten eller rätten haft kontakt med barn och hämtat information från dem. 

Ska barn vara delaktiga?

Enligt barnkonventionen har barn i frågor som berör dem rätt att ge uttryck för sin uppfattning och att få den beaktad, med hänsyn till ålder och mognad. I processer om ekonomiskt bistånd tillgodoses inte den rättigheten så långt vi kan se. Det kan förstås så att när socialtjänsten ser ekonomiskt bistånd som en fråga för vuxna kan det både spegla barns skyddsbehov och ha som mål att stärka föräldraskapet. I det ligger en underordning av barn och ett bortseende från den expertis barn besitter, när det gäller sin livssituation. Internationell forskning liksom vår egen visar att när familjen har ont om pengar är en vanlig strategi bland barn att skydda föräldrarna från kunskap om ekonomiska krav i skolan och på fritiden. Det innebär att föräldrar, hur gärna de än vill, inte kan ge en fullständig bild av barnens behov till socialtjänst och länsrätt.

Barns deltagande begränsas aktivt. Biståndshandläggare har använt uttrycket ”ofrivilliga barnsamtal” för situationer då barn följer med föräldrar till socialtjänsten och passar på att framföra egna synpunkter. Ett samtal om pengar, är med få undantag både ofrivilligt och oönskat från socialtjänstens sida. Möjligen kan en förälder få stöd i att förklara familjens ekonomiska situation för en krävande tonåring.

Barns bästa och barnperspektiv

Enligt domarna hänvisar vissa föräldrar till barns bästa och barnperspektivet. Det verkar vare sig påverka socialtjänsten eller länsrätten. Även socialtjänsten åberopar i enstaka fall barns bästa men då som skäl att avslå begäran om bistånd. Länsrätten skulle kunna hänvisa till barns bästa, men har inte följt dessa uppmaningar.

Dessa hänvisningar grundar sig sällan på barns egna ståndpunkter. Barns kanal in i processen är föräldrarna, men när dessa åberopar barns behov och intressen tycks det inte påverka domslutet. Då rätten inte i något fall aktivt efterfrågar barns perspektiv drar vi slutsatsen att länsrätten inte anser det vara dess sak att lyssna på barn. Inte heller ser länsrätten det som en brist i sitt underlag att det saknas information från barn i socialtjänstens utredning.

Samtidigt hotas barns integritet då uppgifter som i socialtjänstens utredningar skulle vara sekretessbelagda genom länsrätten blir offentliga. Barns behov, funktionshinder, problem med hälsan eller med relationer lyfts fram av biståndssökande föräldrar. En rimlig tolkning är att den utlovade sekretessen i socialtjänsten kan bidra till att sökande redogör för detta i detalj. Att informationen hämtats från barn själva eller att de gått med på att uppgifterna förs fram, är osannolikt. Biståndssökande verkar inte informeras, vare sig från socialtjänst eller länsrätt, om att ett överklagande innebär att uppgifterna offentliggörs. Skälet kan vara lovvärt – att inte avskräcka från att överklaga, men tydligare information om vilken typ av information som faktiskt får betydelse skulle underlätta för föräldrar att sovra i de uppgifter de lämnar. En praxis i domstolen att inte referera uppgifter som saknar betydelse för domen skulle också minska sekretessproblemen.

Både socialtjänsten och länsrätten betraktar barn som objekt för föräldraskapet snarare än som aktörer med egna rättigheter. Här finns en spänning mellan socialtjänst och länsrätt å ena sidan och länsstyrelsen och socialstyrelsen å andra sidan, som  utifrån barnkonventionen framhållit barns rätt till delaktighet även i biståndsärenden. Vi vill avsluta med tre frågor som berör huvudproblemen i det vi berört.

  • Behöver synen på överklaganden som en tvist mellan den vuxna sökande och socialtjänsten där länsrätten ska förhålla sig neutral till de två parterna utesluta att länsrätten ser också till tredje part – i det här fallet barnet?
  • Vilken rättslig instans ska se till att barn får möjlighet i enlighet med barnkonventionen att själva uttala sig om vilka behov de har?
  • Då sekretess och integritet rimligtvis är centrala begrepp inom juridiken, varför tillämpas de inte så att integritetskänsliga uppgifter om barnen skyddas från att bli offentliga genom länsrättens domar?
    Projektet avslutas 2009 och finansieras av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS).

Elisabet Näsman, Stina Fernqvist, Christina von Gerber, Sociologiska institutionen, Uppsala Universitet

Annons
Annons