search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

”Offer för blåögdhet?”

Vi måste värna om rättssäkerheten, men utan att vara blåögda. Även försvarsadvokater måste se och erkänna den allt starkare yrkesbrottsligheten. Det menar advokat Stig Solhem i en kommentar till Ulf Lundmans debattinlägg i Advokaten nummer 8.

Ulf Lundmans inlägg i nr 8 om rättskipningens utveckling är tänkvärt. Denna präglas beklagligtvis i ganska hög grad av brådska istället för den noggrannhet vi (gamla) minns från förr.

Men det är en passus som får mig att fundera om inte Ulf Lundman kommit en aning för långt i fel riktning, kanske ett offer för en naturlig försvararsjuka: blåögdhet. Det är när han talar om den unge åtalade som skrivit till ett vittne för att säga till henne att ”tala sanning” vid domstolen. Detta är tydligen inget skäl för misstanke enligt Lundman, inte heller för någon oro.

Men vrid perspektivet hundraåttio grader: Lundman är målsägandebiträde och får ett mail där han uppmanas att se till att hans klient håller sig till sanningen när det blir dags för huvudförhandling. Oskyldigt? Man ska väl tala sanning? Men tillägget är underförstått: vi vet var du bor, och var dina barn går i skolan. Och vid huvudförhandlingen visar det sig, föga överraskande, att varken målsäganden eller vittnena längre minns något av vad de sett eller hört, och att polisförhören råkat bli alldeles missvisande. Den åtalade går ut från rättssalen, frikänd, med en hånfull min. Hur känns det för biträdet? Och för försvararen? Och domarna?

Övergrepp i rättssak är det allvarligaste systembrott som förekommer i Sverige. Vårt land hotas inte av terrorister, däremot av en ökande yrkesbrottslighet. De yrkeskriminella har bytt ”paradigm”. Förr accepterade de straff som ett visserligen otrevligt men dock uthärdligt avbrott i verksamheten (trots allt bättre än att gå upp i ottan varje dag för att gå till ett tråkigt, lågavlönat jobb utan framtidsutsikter). Ytterst få kom på idén att hota vittnen, poliser eller åklagare. Detta har ändrats. Men lagstiftarens och rättskiparnas reaktion är märkligt lam.

Det händer att övergrepp i rättssak går ända till fällande dom, men med löjligt låga straff. Många har tydligen svårt att ta till sig allvaret i denna brottstyp. Men skyddet mot yttre och inre fiender är själva utgångspunkten för att människor från början sammanslutit sig i samhällen. Om detta rubbas hamnar vi i total anarki där endast de starkaste har någon rätt.

Media överflödar av rapporter om sprängda och beskjutna bilar, hot och våld mot poliser och mot alla som försöker stå upprätt i stormen. Detta kan inte ha undgått någon. Det är hög tid att vi får en effektiv ”SBI” med nödvändiga resurser, och att alla inser att hot och våld i rättegångar inte får förekomma utan mycket allvarliga påföljder.

Stig Sohlberg, advokat
 
Fotnot: I Frankrike vill den ansvariga ministern tredubbla antalet övervakningskameror och säger så här (Le Figaro 10–11 nov 2007): ”Mieux vaut parler de vidéoprotection. C'est un élément de dissuasion et une aide à l'élucidation des infractions.” – Jag lever hellre i ett sådant samhälle än i ett som behärskas av kriminella.

Annons
Annons