search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Offentliga försvarare pådyvlas skyldigheter utan stöd av gällande rätt

Systemet för ersättning till offentliga försvarare har stora brister anser advokat Hans Ahlstedt, som berättar om sina egna erfarenheter av hur det slår fel.

I ett uppdrag som offentlig försvarare tarvade uppdraget avsevärt mer arbete än normalt. Det var ett så kallat taxemål, det vill säga ett mål med endast en tilltalad och en försvarare.

Målet gällde en yngling som hade blivit rejält misshandlad av en ordningsvakt och efter denna misshandel fällt ett yttrande, som misshandeln förutan kunde ha uppfattats som ett olaga hot.

Följden blev två polisanmälningar. En anmälan var den misshandlade som till polisen berättade hur misshandeln gick till. En annan anmälan gällde en ordningsvakt som till polisen berättade hur en person (den misshandlade) hade hotat honom. Den senare anmälan utreddes, men i den förra hände ingenting. Som försvarare agerade jag för att förmå polis och åklagare att utreda även misshandeln, bland annat med motiveringen att det inte var osannolikt att det faktiskt var misshandlaren som var målsägande när det gällde hotet, och att det var till fördel att bägge målen kumulerades. Mina extra åtgärder, med många kontakter med såväl polis, åklagare som domstolen, innebar att jag arbetade totalt 8 timmar. Huvudförhandlingen tog inte mer än strax under två timmar (09.25–11.15).

Till följd av tidsåtgången ingavs en kostnadsräkning med en välspecificerad arbetsredogörelse.

Domen kom efter ungefär en vecka. Av domen framgick att klienten frikändes. Förvånansvärt nog prutade rätten på mitt kostnadsyrkande. Tingsrätten skriver, som enda skäl till att jag inte skulle få fullt betalt för mitt arbete:
”Advokat Ahlstedt skall tillerkännas ersättning enligt gällande brottmålstaxa, då han inte förebringat något skäl till att denna skall frångås”.

Döm om min förvåning. Ansiktet fick formen av en fågelholk. Jag nöp mig själv i armen för att se om det bara var en dröm. Det var det inte, för att i nästa ögonblick hade jag kastat mig över Domstolsverkets skrift om rättshjälp och taxor; DVFS 2006:16, med särskilt intresse för 4§ som handlar just om när taxan kan överskridas. Det fanns givetvis inte så mycket som en bokstav som upplyste om att en försvarare måste åberopa/förebringa något särskilt skäl för att vara berättigad till den ersättning som varit ifråga till följd av en tillämpning av §4.

I överklagandet till hovrätten angavs i huvudsak:
”De åtgärder som har vidtagits i uppdraget har redovisats i en arbetsredogörelse, med uppgift om ianspråktagen tid. Av uppgifter om tid, jämfört med förhandlingstiden, följer av Domstolsverkets föreskrifter, DVFS 2006:16; att tidsgränsen för överskridande av taxan med råge är passerad.
Härav följer också att målet krävt avsevärt mer arbete än normalt, vilket utgör huvudkriteriet för när avvikelse från taxan kan ske, pkt 4. Övriga kriterier är arbete under helg. Att det inte har yrkats ersättning på grund av arbete under helg framgår av räkningen och arbetsredogörelse.
Sålunda har tingsrätten, som måste anses känna till bestämmelserna i DVFS 2006:16, haft erforderligt underlag för att kunna frångå brottmålstaxan utan att kräva att försvaret förebringar särskilda skäl för detta, och för den händelse tingsrätten skulle vara frågande inför yrkandet borde de ha utrett detsamma genom att ställa frågor till försvararen”.

Naturligtvis överklagade jag det horribla beslutet till hovrätten.
Saken föredrogs inför en begränsad krets som meddelade ett sparsmakat och föga informativt beslut: ”Hovrätten avslår överklagandet”.
I tillägg på en nästan tom tilläggssida följde meningen: ”Hovrättens beslut får inte överklagas”.

Summering

Att påstå att en försvarare måste förebringa skäl för att avvikelse av brottmålstaxan skall kunna ske skapar ytterligare en omotiverad pålaga för den offentliga försvararen. Är det inte bättre att den domare som inte förstår ett yrkande frågar sig tillrätta i stället för att, utan stöd av lagstiftning, låt vara delegerad sådan, hitta på egna regler. Vi skall samverka i våra olika roller inom rättsväsendet, inte motverka.

Samfundet genomför nu en aktion där våra politiker informeras om brister i taxesystemet.

Det beskrivna förfarandet är ytterligare ett exempel på att taxesystemet inte är rättvist.

Det är naturligtvis inte en nöjaktig ordning att ersättningen till offentliga försvarare och lönerna till domare emanerar från samma myndighet.

Situationen som sådan skapar utrymme för ett delikatessjäv, när den domare som känner sig förfördelad i lönehänseende inte alltid förmår avhålla sig från en viss grad av subjektivitet när det gäller sin prövning av de offentliga försvararnas kostnadsanspråk, med devisen att det är ju faktiskt mina lönepengar det handlar om. Då tröstar det föga att den kanske väsentligaste av alla bestämmelser i Sveriges Rikes Lag fastställer att ”den offentliga makten utövas under lagarna” eller som det står i domarreglerna: ”Ingen må vara domare i egen sak”.

Hans Ahlstedt, advokat

Annons
Annons