search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Rätt och rättvisa måste gå hand i hand

”Amnesty is not my judge”. Uttalandet kommer från en prominent asiatisk statsman, det moderna Singapores grundare, Lee Kuan Yew. Orden fälldes när Lee nyligen invigde detta års konferens med International Bar Association. Såsom företrädare för Advokatsamfundet deltog jag. Lee talade inför flera tusen församlade advokater, ditresta från världens alla hörn.

Under ett fritt och med passion framfört tal till delegaterna berättade Lee om bakgrunden till Singapores exceptionella framgångar. Hur man utifrån svåra förutsättningar lyckats bygga ett land som i materiellt avseende står mycket högt, som har ett mycket väl fungerande skolsystem, god sjukvård och högklassiga bostäder för landets medborgare. Som gäst häpnar man över landets moderna arkitektur och avancerade infrastruktur. Man tycks därtill i stort sett ha gjort sig av med den farsot som härjar i stora delar av Asien – korruptionen. Men; allt detta har åstadkommits till ett pris – ett högt pris. Och det priset består i att under den polerade ytan döljer sig en polisstat som med järnhand kontrollerar medborgarna. I den staten har rättsstatliga principer blivit allvarligt eftersatta. Frågan om innebörden och existensen av ”rule of law” kom att bli ett viktigt tema för konferensen. Åt detta ägnade IBA en hel dag. Om detta vill jag berätta.

Utgångspunkten för diskussionen var bland annat om en stat, för att den skall kunna sägas uppfylla de krav som ”rule of law” ställer, kan nöja sig med att i formell mening inrätta ett rättssystem där medborgarnas rättigheter i processuellt hänseende blivit tillgodosedda. Räcker det med att samhället tillhandahåller domstolar med kompetenta och icke korrumperade domare och med – till synes – fria advokater som företräder sina klienter i en processordning som ger någorlunda lika förutsättningar för parterna enligt den grundläggande principen om ”equality of arms”?  Är ett rättssamhälle präglat av legalitetsprincipen tillräckligt? Är med andra ord ”rule by law” detsamma som ”rule of law”? För mig är det uppenbart att svaret måste bli nej! Ty om motsatsen vore fallet skulle allsköns förtryckarregimer uppfylla de rättsstatliga kraven om blott övergreppen mot medborgarna sker i lagenliga former. Hitlers Nazityskland och Stalins Sovjetunion skulle antagligen kvalificera sig rätt hyggligt. Självklart kräver ”rule of law” att lagstiftningens materiella innehåll svarar mot rimliga minimikrav. Rätt och rättvisa måste gå hand i hand. Vilka är då dessa minimikrav? Om detta kan man kanske i någon mån tvista. Men vissa kriterier måste alltid vara uppfyllda. Dit hör iakttagandet av mänskliga rättigheter. FN:s deklaration därom utgör en rimlig utgångspunkt. Om dess innehåll är i det närmaste alla länder ense.

Utmärkt, säger man i Singapore. Vi delar den uppfattningen. Men enligt vår mening, säger de styrande krafterna, måste det ske en avvägning mellan statens intresse, till exempel av säkerhet, och av individens personlig frihet. Och i den avvägningen måste varje land göra sin egen bedömning utifrån det landets specifika förhållanden. Intresseavvägningen skulle således vara en nationell angelägenhet vari utländska intressen icke skall lägga sin näsa. Eller som ledaren för Singapores oppositionella arbetarparti uttryckte saken: ”We Singaporeans are quite capable of deciding what kind of country we want…..I don’t think we need anyone outside to canvass our agenda for us”. För så är det väl? Inte skall väl omvärlden lägga sig i om man håller människor i fängsligt förvar utan rättegång eller om man förvägrar dem tillgång till rättsligt biträde, eller om man bestraffar människor på grund av deras sexuella läggning eller ras? Och inte skall väl världssamfundet bry sig om att en ledande västerländsk demokrati genom att tumma på tortyrbegreppet ser till att få en mer effektiv lagföring i vissa typer av mål? Naturligtvis är svaret på alla dessa frågor: Jo! Vi skall lägga oss i! Vi skall lägga oss i både när mänskliga rättigheter kränks i vårt eget land och när detta sker i andra länder. Globalisering är inte bara ett positivt laddat värdeord avseende ekonomisk utveckling. Globaliseringen gäller även grundläggande värden av mänsklig och frihetlig natur. FN:s Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna anges vara universell just av detta skäl. Just därför att det inte är en enskild regims privilegium att åsidosätta dess regler under påstående att detta är en anpassning till ”lokala förhållanden.” På senare tid har denna grundläggande syn på ”rule of law” utsatts för angrepp såväl från religiösa företrädare från den islamiska världen, som från utvecklingsländer med hög ekonomisk tillväxt, särskilt i Asien. Båda dessa grupper förfäktar idén att samhällsbygget skall utgå, inte från en universell definition av ”rule of law”, utan från religiösa föreställningar eller ekonomiska mål.

Förvisso kan det finnas extrema situationer där ett land kan ha behov av att tillfälligt åsidosätta vissa rättigheter genom att göra inskränkningar till exempel i integritetsskyddet. Men det handlar då inte om att åsidosätta ”rule of law” eller att derogera från annat än de mindre fundamentala reglerna (till exempel demonstrationsfrihet i vissa fall) och inte från de mer grundläggande (till exempel tortyrförbudet). Vidare förutsätts att undantagen är nödvändiga och att proportionalitetsprincipen beaktas.

Det inledningsvis gjorda uttalandet av Lee Kuan Yew är ett uttryck för en relativerad syn på ”rule of law” och mänskliga rättigheter. Lee är en före detta advokat utbildad i Oxford, en kraftfull och orädd ledare med stor charm och påfallande begåvning. Han är en klassiskt karismatisk diktator. Han kan visa på goda materiella resultat av sitt långa samhällsbygge. Men det hjälper inte. Kritiken för systematiskt åsidosättande av mänskliga rättigheter träffar honom ändå. Och den träffar förstås inte bara honom. Den träffar alla dem som offrar viktiga rättsstatliga principer för politiska syften. Den träffar dessvärre också alla de jurister och advokater som på olika sätt medverkar som rådgivare till regimen eller ”bara” är medlöpare. Det var oroande att det Singaporianska advokatsamfundet, att juristprofessorerna, att oppositionsledaren som medverkade var så eniga om det förträffliga i Singapores system. Att inte ens dessa argumenterade för en ändrad syn på lagstiftningen med krav på utvidgad yttrandefrihet och borttagande av det obligatoriska dödsstraffet vid narkotikabrott eller en förändring av rätten att hålla misstänkta terrorister fängslade på obestämd tid. Att inte ens dessa välutbildade jurister och advokater offentligt kräver att Singapore ansluter sig till de grundläggande FN-konventionerna. Det gav en obehaglig eftersmak. Mammon har uppenbarligen flyttat in i hjärtat också på dem som har ett särskilt ansvar för upprätthållandet av rättsstaten. Som jag på dessa sidor många gånger tidigare framfört, kan stundom även svenska politiker förfalla till beteenden där man inte tillräckligt beaktar grundläggande värden. På senare år har det ofta handlat om kränkningar av den personliga integriteten i förment terroristbekämpande syfte.

Konferensen i Singapore avslutades med ett anförande som jag sent skall glömma. Det hölls av domaren i den sydafrikanska författningsdomstolen, Justice Albie Sachs. Tidigt en anhängare av ANC:s befrielsekamp och en oförtröttlig kämpe för mänskliga rättigheter stod han i talarstolen. Med en arm och ett öga bortsprängda i ett bombattentat iscensatt av apartheidregimen för att röja honom ur vägen, berättade han bland annat om hur han i ANC hade sett till att införa rule of law- principer i en befrielseorganisation under strid på liv och död. Han berättade att han vid 58 års ålder hade blivit utpekad som terrorist och nekats inresa till USA.  Han berättade om tortyren och om förnedringen. Han berättade om attentatet mot honom och om senare möte med attentatsmannen. Hans berättelse handlade om mänskliga rättigheter, om försoning och om fredligt samhällsbyggande i Nelson Mandelas anda. Den stora publiken lyssnade under absolut tystnad i en oerhört förtätad stämning. Jag kan försäkra att det knappt fanns ett torrt öga i publiken. Sachs kritiserade inte med ett ord förhållandena i något visst land. Men hans personliga berättelse blev ett oerhört starkt budskap om de mänskliga rättigheternas fundamentala betydelse för varje rättssamhälle. Hans budskap är något vi alla borde försöka ha i tankarna i vårt dagliga arbete.

Anne Ramberg
Generalsekreterare

Annons
Annons
Annons