search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus
  • Debatt

Humanjuristens överlevnad

Advokat Göran Hellberg vill underlätta för humanjurister att anställa biträdande jurister och värna om advokatens processkunskaper.

Den 22 mars 2007 deltog jag i etikkommitténs hearing som anordnades i anslutning till Södra avdelningens årsmöte i Lund. Jag har därefter också tagit del av kommitténs slutbetänkande och övriga avdelningars remissvar. Det är ett omfattande och ambitiöst arbete som lagts ner inom ramen för utredningsuppdraget. Som jag uppfattar saken har utredningen kommit till med anledning av de jävs- och intressekonflikter som framför allt de större affärsbyråerna upplevt i samband med så kallade controlled auctions. Samfundets regler har tydligen begränsat dessa byråers expansiva strävanden.

Eftersom jag inte tillhör den växande skaran av affärsjurister utan har min hemvist bland den i alla hänseenden minskande andelen av så kallade humanjurister så gjorde jag genast den reflektionen att ett motsvarande engagemang från samfundets sida vore önskvärt även när det gäller att värna om humanjuristernas framtid.

I den informella diskussionen kollegor emellan delas Advokatsamfundets medlemmar ofta in i två grupper – affärsjurister och humanjurister. Jag är medveten om att denna indelning i viss mån är missvisande, men jag anser ändå att den kan ligga till grund för en nödvändig debatt om värdet av humanjuristernas överlevnad. Debatten om de båda gruppernas olika villkor har länge förts bland kollegor, men väldigt sällan synts i mer offentliga sammanhang.

Med humanjurister avser jag de advokater och biträdande jurister som sysslar med familjerätt, brottmål, invandrarrätt, skaderegleringar och – som det brukar heta – annan allmän praktik. De uppträder ofta i domstol.

Med affärsjurister avser jag de advokater som inom affärsjuridikens breda område företräder främst större bolag och organisationer. De uppträder mindre ofta i domstol.

Ett av rättsstatens fundament är en duglig och opartisk advokatkår. Där torde Sverige fortfarande hävda sig väl. Det innebär emellertid inte med automatik att andra av rättsstatens fundament tillgodoses. Jag tänker då främst på ”access to justice”. Genom bland annat den successiva nedmonteringen av rättshjälpsreformen har stora grupper av samhällsmedborgare hamnat utanför rättsstatens skydd. Därigenom har också humanjuristerna mist en stor del av klientunderlaget. De så kallade rättshjälpstaxorna var från början felkonstruerade och har dessutom inte följt med den allmänna kostnadsutvecklingen inom konsultbranschen. Det är ingen tillfällighet att humanjuristerna minskar inom Advokatsamfundet.

Uteblivna resultat

Det tog många år innan samfundet förstod just den frågans vikt och började agera. De senaste åren har man från centralt håll kommit ut i debatten på ett bra sätt, både när det gäller rättsstatens principer samt beträffande rättshjälps- och taxeproblematiken. Resultaten har dock tyvärr i allt väsentligt uteblivit. Frågan är då om man inte måste angripa problemet även från andra håll.

Jag ser ytterligare två områden där ändringar kan ske.

Det ena området är skatte- och avgiftssystemet. Ett betydande problem när det gäller humanjuristernas fortbestånd rör möjligheterna att anställa biträdande jurister. De flesta humanjuristerna är ensamföretagare. Det är som alla vet förenat med betydande risker och kostnader att som ensamföretagare anställa en biträdande jurist.

Eftersom staten måste värna om sina rättsprinciper är det också angeläget att staten bidrar till att skapa förutsättningar för en fortsatt existens av dugliga och oberoende humanjurister.

Många biträdande jurister anställs direkt efter sin utbildning eller som en fortsättning på sin notarietjänstgöring. Den första tiden som yrkesverksam jurist inom humanjuridikens område har ett tydligt inslag av utbildning. Den nya regeringen har inom andra områden funnit skäl att införa rabatter när det gäller arbetsgivaravgifter. Ett sätt att värna om advokatkåren vore att undanta biträdande jurister, som är anställda hos humanjurister, från skyldigheten att erlägga sådana avgifter under förslagsvis tre år, vilket motsvarar den tid som tingsmeriterande biträdande jurister normalt sett måste arbeta innan de kan ansöka om inträde i samfundet.

Det andra området är det som jag anser vara advokatens signum – processandet.

I en artikel i Advokaten (nr 5/2001) utvecklade jag denna tanke närmare. Kort uttryckt anser jag att merparten av humanjuristerna har en unik specialitet, som de inte delar med någon annan yrkeskår, nämligen att uppträda i domstol. Jag skrev sammanfattningsvis i artikeln att det bästa sättet att stärka och värna om advokatens yrkesidentitet – advokatens signum – är att ta fasta på den yrkesspecifika kunskap som advokaten ger uttryck för i rättssalen.

Samfundet bör därför på olika sätt och i alla sammanhang

  • framhålla att endast advokaten är expert på att processa
  • värna om och utveckla domstolen som forum för att lösa tvister
  • verka för ett förbättrat arvodessystem
  • förstärka advokatens försvararroll
  • vänja sig vid tanken att advokattiteln inte passar i alla konsultsammanhang.

Den sista av de ovan angivna punkterna känns extra aktuell i skenet av de diskussioner som förts i samband med controlled auctions.

En möjlighet att göra humanjuristens yrke mer lockande vore att differentiera taxesystemet så att det arbete som utförs genom uppträdande i domstol gav en högre timersättning (”processarvode”) än det som utförs utanför domstolen (”handläggningsarvode”). Kanske hade det också ökat incitamenten såväl för humanjurister att anställa biträdande jurister som för nyutexaminerade jurister att söka sig till den del av ”skrået” som jag tillhör.

Processadvokatens uppgift skulle då i huvudsak vara att uppträda i domstol. Mycket av det förberedande arbetet skulle utföras av biträdande jurister. Detta arbete kunde bestå av rutinmässiga klientkontakter, utredningar, sitta med vid polisförhör, föreslå och utveckla bevisning etcetera. En sådan ordning, som i olika varianter torde finnas utomlands (se exempelvis Storbritanniens barrister – solicitor), kräver införandet av en särskild processexamen och en ändring i såväl samfundets regler som lagstiftning.

Jag hoppas nu att detta debattinlägg kan föra med sig att samfundet på centralt håll på ena eller andra sättet tar tag i frågan. Kanske skall man tillsätta en arbetsgrupp lik etikkommitténs eller göra en uppvaktning hos departementet. Vad tycker medlemmarna? Vad säger samfundets ledning?

Advokat Göran Hellberg

Annons
Annons
Annons