search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Individuella löner får underliga konsekvenser

Hyresrådet Jan Adéll anser att det finns bättre sätt att ge domarna ersättning för särskilda uppgifter än individuella löner.

En domare bör värderas och därmed också belönas efter sin utförda eller förväntade domargärning. Numera har domstolsverket gått ifrån denna grundprincip och i samband med lönerörelse verkat för att höja lönen extra mycket för vissa obefordrade domare med anledning av sidosysslor, såsom utbildning av notarier, bibliotekstjänst, datautbildning och uppdrag i Röda Korset utan att ifrågavarande domare visat sig bättre lämpad för sin domarsyssla. En sådan domare kan alltså utan att ha blivit befordrad få särskild ersättning och lättnad i arbetet för utbildningsverksamhet plus höjd domarlön. Man kan leka med tanken att ett justitieråd, som också är ordinarie domare, skulle få höjd justitierådslön på grund av att han lett kurser eller haft uppdrag som skiljedomare.

Andra obefordrade domare som i strid med grundprincipen fått extra löneförhöjning vid lönerörelse utgör 88 särskilt utvalda vid större domstolar (de så kallade 88-orna). Detta nya tillvägagångssätt kan jämföras med vad som tidigare gällt, nämligen att de ordinarie tjänsterna inte förändrades lönemässigt sinsemellan bortsett från tillägg för lång erfarenhet, det vill säga förtjänst; en välmotiverad ordning med tanke på att längre erfarenhet regelmässigt förbättrar kompetensen. Den tidigare lönemässiga stabiliteten var ett stöd för att domaren skulle verka självständigt i sitt arbete för rättvisa och inte ta ovidkommande hänsyn. Stödet minskar med nyordningen som även får en del överraskande konsekvenser. Vid en så kallad tvåsits eller tresits kan ordföranden, som ibland utgörs av en äldre obefordrad domare, ha lägre lön än sin(a) meddomare som kanske fått löneförhöjning med anledning av sidosysslor. En sådan löneförhöjning kvarstår även efter det att sidosysslan, som gynnade arbetsgivaren och motiverade förhöjningen, har upphört.

Ge ersättning

Ett bättre sätt att belöna sidosysslor (till exempel datautbildning av personal) är att ge berörda aktiva, obefordrade domare skälig ersättning eller tillräcklig lättnad i det vanliga arbetet för sysslan men enbart under den tid som den utförs. Vad som sagts hindrar inte att man har högre grundlön för domare vid vissa domstolar beroende på arbetets svårighetsgrad, men då bör detta framgå vid tillsättningen av tjänsterna. Nyordningen löser inte det problem som finns bland domare liksom på andra håll, nämligen att ett fåtal inte sköter sitt arbete tillräckligt väl kvalitativt sett på grund av slarv eller lättja. Däremot vållar nyordningen problem genom otrivsel i arbetet och minskad arbetslust på grund av upplevd orättvisa i lönesättningen, förutom att stödet för domarens självständighet minskas enligt vad som angetts ovan.

För chefsdomare utgår naturligt nog högre domarlön, varav en del avser personalledning. Ersättning för sistnämnda funktion borde utgå särskilt, så att den kan upphöra ifall domaren skulle sluta som personalledare. I sammanhanget är det angeläget att nämna att vissa högre domare med omfattande personalledning, till exempel presidenter i överrätter och lagmän i de större tingsrätterna, bör förordnas för begränsad tid – till exempel högst sex år åt gången – i funktionen som personalledare, så att de inte under längre tid kan försämra arbetsledningen till men för en större myndighet, ifall de inte skulle passa för uppgiften. Dessutom skulle en sådan tidsfrist sporra dessa chefer att göra ett bra resultat till gagn för rättsväsendet.

Jan Adéll, hyresråd

Annons
Annons