search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Försvararens rätt och skyldighet att tillvarata klientens intressen

Jur. dr. Lena Ebervall kommenterar Johan Öbergs debattinlägg i Advokaten nr 6.

I nr 6 förtäljer advokat Johan Öberg följande tankeväckande historia ur en försvarares vardag. Advokaten hade före rättegången kontaktat åklagarens vittne, vilket framkom under åklagarens förhör. Detta ”resulterade i en påtagligt förtätad stämning i rättssalen”. I stället för att förklara förhöret avslutat frågade nu rättens ordförande vilka frågor advokaten ställt och om detta varit obehagligt för vittnet. Ordföranden deklarerade också att det var ”tillåtet men ovanligt” att advokater gjorde på detta vis. Ingenting framkom som tydde på att advokatens kontakter med vittnet varit otillbörliga. Trots detta gav händelsen i rättssalen genomslag i domen, i vilken man uttryckligen ifrågasätter lämpligheten av advokatens tilltag att ringa upp vittnet.

Incidenten är djupt oroande, på flera plan. Ytterst handlar det om tillståndet för rättssäkerheten i vårt land.
På det omedelbara planet gäller – vilket alla advokater vet – 46 § VRGA, som stadgar att advokat, utan hinder av att vittne åberopats av motparten, är oförhindrad att sätta sig i förbindelse med vittnet för att göra sig underrättad om vad vittnet kan uppge. Samma paragraf fastslår i första stycket att advokat inte får utöva otillbörlig påverkan på vittne. Det är givetvis denna lokution Johan Öberg tänker på när han talar om ”advokatens varumärke” som skall fria honom från alla misstankar om oegentligheter. I den bästa av världar borde det vara så, att domstolar och andra myndigheter prima facie utgår från att en advokat handlar etiskt i och utanför processen. I princip skall det räcka att det rör sig om en advokat, för att domstolen lugnt skall kunna ägna sig åt den roll som RB utstakat åt rätten och låta försvararen ägna sig åt sin roll. Brottmålsprocessen är uppbyggd på denna rollfördelning. Visserligen kan rätten ingripa, till exempel för att avvisa olämpligt ombud i målet jml. RB 12:5, men det är sällsynt att detta görs och än mer sällsynt att det görs mot en advokat. Vad man i dessa sammanhang – tråkigt nog ofta från domstols- och åklagarhåll – tycks glömma eller bortse ifrån, är att advokaten inte bara har rätt att vidtaga egna utredningar eller höra vittnen och andra för målet viktiga personer, utan i vissa fall är skyldig att göra detta, för att kunna bevaka klientens rätt.

Skyldig att utreda

Det finns ett klassiskt fall ur praxis som illustrerar dessa principer. Jag tänker då på den lysande motiveringen Svea hovrätt anförde i RH 1983:78, där tingsrätten just avvisat en försvarsadvokat som ombud jämlikt 12:5. Advokaten hade i utredningssyfte haft samröre med en misstänkt person under omständigheter som utifrån dagens stränga bedömningsgrunder framstår som flagranta. Tingsrätten återkallade förordnandet på den grunden att advokatens åtgöranden ”i hög grad rubbat förtroendet att vara försvarare i målet”. Hovrätten undanröjde och advokaten återfick med omedelbar verkan förordnandet. Jag citerar:

”Offentlig försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Detta skall han göra självständigt – i förhållande till den misstänkte, till polisen, till åklagaren och till domstolen; hans självständighet är en av grundvalarna för den enskildes rättssäkerhet i straffrättskipningen. Han är oförhindrad - och efter omständigheterna skyldig - att på egen hand skaffa utredning i saken. En annan syn på hans uppgift skulle kunna hämma, eller helt avhålla från, motiverade insatser för den misstänktes sak. Självfallet gäller den begränsningen att han inte får begå brott, försvåra den utredning polis och åklagare bedriver eller missbruka de särskilda rättigheter som följer med hans ställning som offentlig försvarare. (…) Det är tydligt att A i denna sak mött svårigheter att inom förundersökningens ram vinna viss utredning som han bedömde vara viktig för försvaret av sin huvudman. Att han då gick egna vägar för att söka sådan utredning synes ha varit väl motiverat. (…) Också sådana vägar måste försvararen vid behov äga beträda utan att fördenskull överskrida gränsen för sitt lagliga arbetsområde; men uppenbarligen kan en sådan insats ställa höga krav på hans omdöme.”

Hovrättens inledande motivering är direkt hämtad ur RB 21:7 om försvarares skyldigheter. RB 21:7 är grundvalen för försvararens roll, vilket tydligt framgår av förslaget till rättegångsbalk, den legendariska PLB (SOU 1938:44). RB betraktas med rätta som ett mästerverk i lagstiftningshänseende och dess grundläggande idéer om legalitet, objektivitet och effektivitet inom rättskipningen har präglat och skall fortfarande prägla svenskt domstolsväsende. Den dag svenska domare inte längre förstår försvarsadvokatens grundläggande roll för en objektiv straffrättskipning är en svart dag för rättssäkerheten i vårt land. Ytterst vilar demokratin på idén om att varje medborgare är garanterad en stark, orädd och oberoende försvarare den dag han står anklagad för brott, med statens enorma maktapparat på andra sidan.

Samfundsstyrelsen avgav 1998 ett vägledande uttalande angående försvarares rätt att vidta egen utredning. Detta citeras ibland lite vårdslöst av personer som tycks anse att det begränsar försvararens möjligheter. För den som tagit del av lagförarbetena till rättegångsbalken, VRGA och hovrättsbeslutet som ovan citerats, är det dock uppenbart att uttalandet endast förtydligar redan gällande regler. I VRGA fastslås ju klart och tydligt att advokat inte får utöva otillbörlig påverkan på vittne. Där misstanke uppstått om sådan påverkan har disciplinnämnden ingripit mycket tydligt under årens lopp. Styrelsen framhöll först och främst att en försvarare med nit och omsorg självständigt skall tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Man fann inte att det förelåg några särskilda begränsningar i försvararens rätt att vidta egna utredningar i förberedelsearbetet. Detta gällde även vid införskaffande av upplysningar från personer som har hörts eller kommer att höras av motsidan. Försvararen har härvid samma rätt som åklagaren. Vad man gjorde i uttalandet var att inskärpa vikten av försiktighet och gott omdöme vid sådana kontakter. Etiken kräver givetvis att man noggrant upplyser vittnet om vilken roll man intar och vad som gäller. Man rekommenderar också att advokaten om möjligt dokumenterar samtalet, för att ingen misstanke om otillbörlighet skall förringa värdet av inhämtade uppgifter och därmed skada klientens sak.

Försvararens roll

Styrelsens uttalande kan enligt min bestämda uppfattning inte läsas som en begränsning av hittills gällande principer. Uttalandet bör också läsas i ljuset av den anmälan som aktualiserade det. I fallet var fråga om en advokat som skulle ha låtit den misstänkte själv närvara vid samtal med ett vittne.

Man ser att i 1998 års fall var fråga om en annan situation – betydligt mer tveksam – än den, som advokat Johan Öberg råkat ut för. A fortiori måste gälla att rätten i Johan Öbergs fall visat anmärkningsvärd okunnighet om de principer som rättegångsbalken en gång för alla fastslagit för försvarsadvokaten.

Det finns en stor fara i att tolka sådana här styrelseuttalanden som ett steg i riktning mot en svag och ängslig försvararroll. Detta har naturligtvis inte varit styrelsens syfte. Jag tror det är angeläget att samfundet tydligt slår vakt om en stark och oberoende försvararkår.

Man hör alltmer ofta domare och även andra aktörer inom rättsväsendet ge uttryck för den mest häpnadsväckande okunnighet om försvarsadvokatens funktion i rättsstaten. Det kan vara domare och åklagare som med hjälp av polis söker trakassera en försvarare att avslöja vad klienten sagt i ett förhör som man glömt spela in (se Advokaten 2002, nr 3, fall 6). Det kan vara en professor som menar att advokater som har ”som affärsidé” att fria sexualbrottslingar bör hjälpa sina klienter att erkänna i stället för att biträda deras förnekande av brott (se Leijonhufvud i Advokaten 1997 s. 12). Det kan till och med vara JK, som satsar betydande resurser på att skära i försvararnas räkningar, så att vi till slut får ett A- och ett B-lag bland det misstänkta klientelet, där endast de rika har råd att köpa försvararens tid. Allt detta är mörka orosmoln på rättsstatens himmel. Vi får aldrig tröttna på att påminna rättstillämpande instanser att det är försvararens rätt och skyldighet att på varje lagligt vis tillvarata sin klients intressen – antingen klienten är god eller ond, skyldig eller oskyldig. Utan en oberoende prövning där den misstänkte fått anföra allt som kan vara nödvändigt för sitt försvar – det må vara aldrig så obehagligt för vittnen och andra – kan vi inte få rättvisa domar!

et är lätt att även ett anrikt och starkt yrkesförbund som samfundet låter sig dras med i de trender som härskar för ögonblicket inom rättslivet. På 1970-talet handlade allt om brottslingen och hans personliga problem, om rehabilitering och human vård.

Det senaste decenniet har ett välbehövligt fokus satts på brottsoffrets rättigheter. Detta får dock inte betyda att den misstänktes rätt åsidosätts. I dagens Sverige känns det ibland som om det bara är försvarsadvokaterna som bevakar de brottsmisstänktas rättigheter. Detta är en farlig trend. En rättsstat är bara stark om den garanterar rättvisa åt den svagaste!

Jur. dr Lena Ebervall

Annons
Annons