search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Linjen är rät och logisk

Avgående jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström om att återvända till advokayrket.

När jag var liten var jag pojke. Sedan växte jag upp och blev man. Därefter blev jag försvarsadvokat. En utvecklingslinje som får anses vara både rät och logisk. Efter 20 år som advokat bröts linjen år 2000 då jag förordnades som jämställdhetsombudsman. En del advokater ansåg att det bar iväg utför. De flesta var dock positiva men samtidigt förvånade. Hur kunde en 55-årig man, försvarsadvokat, så totalt ändra yrkesinriktning och lämna de spektakulära brottmålsrättegångarna för att istället lägga sin energi på något så pass perifert som jämställdhet, i princip en kvinnofråga i mångas ögon.

Nu bryts linjen på nytt när jag under hösten startar en advokatbyrå tillsammans med Thomas Bodström. Det är naturligtvis väldigt inspirerande. Som alla i min ålder vet är grundreceptet för att bromsa det mentala stelnandet att omge sig med unga människor. Vi kommer, bland annat därför, att försöka dra till oss yngre advokater med ett samhällsengagemang och intresse för rättspolitik.

Men min återgång till advokatbanan har också väckt en del förvåning och ifrågasättanden. Några (advokater) välkomnar i och för sig att jag äntligen tagit mitt förnuft till fånga och återvänt till den verkliga verkligheten. Andra tycker att jag är en svikare som lämnar jämställdhetsarbetet och insinuerar att engagemanget kanske inte satt så djupt.

Reaktionerna är intressanta. De speglar våra föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt och beskriver också hur oväntade avsteg från den utstakade vägen väcker oro och motstånd.

I ärlighetens namn skall sägas att de allra flesta kommentarer som jag fått, nu som då, har varit överväldigande positiva. Det hindrar inte att det ligger en stor utmaning i att försöka övervinna det motstånd som mina rörelseförändringar framkallat. Den uppgiften har ingått i mitt uppdrag som JämO och utgör också en del av uppdraget som advokat. Både arbetet som advokat och som JämO har ett inslag av kall. Eller uttryckt på ett mindre pretentiöst och mer modernt sätt: både advokaten och ombudsmannen har en rättspolitisk och samhällspolitisk uppgift.

Värna den eller dem som är i underläge i det enskilda fallet och bidra till förändringar av de strukturer som orsakar utsatthet, orättvisor och diskriminering. Med den utgångspunkten blir inte steget mellan att vara advokat och jämställdhetsombudsman särskilt långt.

Under mina år som JämO har många frågat om jag inte saknar advokatverksamheten i allmänhet och domstolsförhandlingarna i synnerhet. Självklart, har jag alltid svarat. Den anspänning som en rättegång medför är både engagerande och inspirerande men också tröttande. Nerven i rättegångens dramaturgi och den kittling som ett framgångsrikt genomfört vittnesförhör framkallar tilltalar det personliga egot. De som inte tillstår att domstolens scen erbjuder advokaten goda möjligheter till personlig tillfredsställelse tror jag lurar sig själva. Misslyckanden och tillkortakommanden som tär på självkänslan är myntets baksida.

Det gäller bara att inte låta behovet av en egen kick bli alltför framträdande eftersom klientens intresse av ett bra resultat kommer i första hand. En bra utgång i målet men en missnöjd klient är bättre än motsatsen. Allt detta är naturligtvis självklarheter.

När jag tänker tillbaka på åren som advokat är det just minnet av förhandlingarna i rätten som framträder särskilt starkt. Förklaringen ligger delvis i det som jag berört ovan men framför allt är det ansvaret för den enskilda klienten som gör sig påmint. Precis som många andra advokater har jag haft klienter som själva understryker ansvarets tyngd genom utrop som ”jag lägger mitt liv i dina händer” eller ”hela min framtid beror på dig”. Några har bokstavligen kysst mina skor eller bett till Gud att hon eller han skall stå mig bi i mina ansträngningar för klientens sak. Även om det kan finnas manipulativa inslag i den typen av uppträdanden, så är det ett faktum att advokaten ofta är den enda som är på klientens sida, ett förhållande som är själva essensen i advokatens uppgift. Detta exklusiva inslag i advokatyrket är paradoxalt nog både inspirerande och tärande, och det senare var en av orsakerna till att jag i slutet av 1990-talet kände behov av ett uppehåll.

Timingen var med andra ord god när dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg ringde mig i mars 2000 och undrade om jag ville bli jämställdhetsombudsman. Om en del i den personliga karaktärsneurosen utgörs av ett behov av att utsätta sig för påfrestningar kan man säga att erbjudandet i sig innehöll en sådan stark utmaning att det inte gick att motstå.

Även om steget från advokat till JämO inte var så långt ur ett MR-perspektiv så var det ändå en betydande förändring i min arbetssituation. Till att börja med är det skillnad på att vara privatpraktiserande advokat och chef för en statlig myndighet. Efter sju år i den rollen känner jag det som en stor förmån att ha fått lära mig den svenska statsförvaltningen inifrån. Det odlas många myter om förvaltningens ineffektivitet, om offentliganställda som inte känner ansvar för de skattemedel de disponerar och att ett allmänt icke-engagemang i medborgarnas problem präglar statens tjänstemän. Verkligheten är den motsatta och då syftar jag inte bara på ”min” myndighet.

Den motvind, som alla brottmålsadvokater känner av, blåser till och från ännu hårdare när man arbetar med frågor som rör könsdiskriminering och jämställdhet. ”Sverige är redan jämställt så det behövs ingen lagstiftning eller ombudsman”, säger en del. ”Försök inte göra våld på naturen genom att tvinga kvinnor och män att vara likadana” är en annan invändning mot jämställdhetsarbetet. ”Det kan bli för mycket jämställdhet” är ett vanligt uttalande som åtminstone språkligt sett är intressant.

Några artikulerar alltså att de är emot en förändring i riktning mot jämställdhet. Det största hindret mot att bli av med de strukturer som leder till att kvinnor generellt har andra och sämre villkor än män att ”forma samhället och sina egna liv” är enligt min erfarenhet det passiva motståndet. (Citatet är det övergripande jämställdhetspolitiska mål som riksdagen antog våren 2006). Vad skall man göra med alla dem som håller med om i stort sett allt vi på JämO säger men som inte rör ett finger för att bidra till en förändring? Det är i själva verket den stora utmaningen, att entusiasmera människor att skärskåda sina egna liv, att ifrågasätta sitt och omgivningens förhållningssätt till de mönster som är förtryckande och att vidta de möjliga konkreta åtgärder som en sådan analys ger anledning till. Den utmaningen är i själva verket formulerad i 1 § 2 st. jämställdhetslagen. Där sägs att lagen syftar till att förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet.

På individplanet består utmaningen i, som alltid och överallt när det gäller mänskliga rättigheter, att verka för att stärka förutsättningarna för ”access to justice”. Alltför många är okunniga om vad könsdiskriminering är, definierar inte händelser de varit med om som diskriminering, vet inte vart de skall vända sig, vågar inte hävda sin rätt och så vidare. Att få till stånd en ökning av anmälningsfrekvensen för brott mot diskrimineringslagstiftningen är en av de viktigaste uppgifterna för att komma åt kränkningar av mänskliga rättigheter.

När jag går tillbaka till advokatyrket lämnar jag inte jämställdhetsfrågan. Det är omöjligt på grund av frågans betydelse. Men det är också nödvändigt att ett jämställdhetsperspektiv genomsyrar allt arbete som har anknytning till människors levnadsförhållanden. Själv känner jag inte till något arbete som inte har det.

Claes Borgström, Sveriges avgående jämställdhetsombudsman