search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Skadeståndsrätten handlar om rättvisa

Gästkrönikören, forskaren Mårten Schultz, vill återinföra rättvisebegreppet i den rättsvetenskapliga forskningen.

”Säg mig nu själv uppriktigt, nu utmanar jag dig – det här måste du svara på: tänk dig att du själv skulle kunna uppföra en byggnad som skulle kunna bringa mänskligheten slutlig lycka, äntligen ge människorna fred och ro, men att det härför oundgängligen och omedelbart krävdes, att man var tvungen att utsätta en enda liten obetydlig varelse för tortyr, det där lilla barnet till exempel, som dunkade sin lilla näve mot bröstet, och att denna byggnad skulle grundas på detta barns ohämmade tårar, skulle du då gå med på att under dessa villkor vara denna byggnads arkitekt, svara utan omsvep!”

”Ivan Karamazovs utmaning.”
(Ur: Fjodor Dostojevskij, Bröderna
Karamazov, översättning Staffan Dahl)

Skadeståndsrätt handlar om rättvisa. Det hävdar jag i min nyligen försvarade doktorsavhandling i skadeståndsrätt (Kausalitet, Jure 2007). Det kan låta som ett på samma gång banalt och hårresande påstående. Å ena sidan så är det banalt att juridik på något sätt kan relateras till rättvisetankegångar, å andra sidan kan det framstå som hårresande att låta denna banalitet läggas till grund för en vetenskaplig analys av ett rättsområde. Min uppfattning är att påståendet varken är banalt eller kontroversiellt.

Det är en seriöst menad vetenskaplig förklaring av ett rättsområde som kommit att växa till att bli ett av rättsordningens mest dynamiska och intressanta, vars moderna utveckling varit dramatisk och som mer och mer tagit över straffrättens funktion av att tillhandahålla ”juridiska berättelser” för allmänheten. Och det är en förklaring som i ett större sammanhang kan betraktas som ett ställningstagande för ett juridiskt språkbruk och en juridisk metod som tar rättvisebegreppet på allvar. Juridiken behöver rättvisebegreppet.

En invändning mot en sådan här förklarande teori kan vara att förklaringar av rätten inte bör ske på ett sådant här plan. Den traditionella civilrättsliga metod som brukar kallas rättsdogmatisk medger knappast en analys av detta fundamentala slag. Rättsdogmatiken, som ofta även anses som den praktiska metod som används av ”praktiker” (den lätt nedlåtande term som rättsvetenskapen ibland använder på alltifrån domare, till advokater till bolagsjurister), kretsar kring rättskällor och strävar efter värderingsfrihet. Inom en sådan tradition finns det inte gärna utrymme för en analys av rättsområdens allra djupaste värdebas. Ett sådant förhållningssätt är säkert helt rimligt när det gäller domstolens eller advokatens verksamhet.

Men rättsvetenskapens uppgift är inte densamma som övriga juristers. Många jurister inom olika arbetsområden ägnar sig åt rättsutredningar, åt att försöka förstå innebörden i regler på ett visst område, åt att tolka normer. Men en god rättsvetenskaplig utredning bör nog i allmänhet avkrävas något mer.

Skattebetalaren eller den forskningsstödjande mecenaten har rätt att ställa kravet att den vetenskapliga utredningen gör något mer, att den ställer de djupa frågor som domstolen, advokaten eller myndighetsjuristen sällan har tid, möjlighet eller behov av att ställa. Att läsa författningstext och tolka förarbeten räcker inte. I denna diskussion behövs en föreställning om rättens moraliska grundstruktur. Om rättens rättvisa, till exempel.

Skadeståndsrätten handlar alltså om rättvisa, påstår jag. Vad betyder då det? Det betyder till en början att en bra förklaring av vad skadeståndsrätten har för funktion och innebörd är en förklaring av skadeståndsrättens moraliska fundament.

En bra förklaring av skadeståndsrättens karaktär måste gå bortom de ytliga funktionsargument som ofta anförs, såsom reparation eller prevention, kostnadsspridning eller kanalisering.

Skadeståndsrätten har inte och har aldrig haft som allmän funktion att skador skall repareras. Inte heller har den någonsin syftat till att alla skador skall förebyggas. Ibland kan skadeståndet användas i ett enskilt fall för att fylla funktionen reparation, ibland används det för att signalera för framtida potentiella skadevållare att de borde avhålla sig från aktiviteter som kan leda till skada.

Och ibland, ibland missar båda dessa argument målet. Förklaringen av vad skadeståndsrätten spelar för roll i samhället och mer specifikt rättsordningen måste sökas på ett djupare plan.

I modern skadeståndsteori har förklaringen på ett djupare plan tagit avstamp i två principiellt skilda teoribildningar. En utilitaristiskt hållen ekonomisk teori som ser till samhällseffekter och -kostnader och en individualistiskt hållen moralisk teori som framhåller individuella rättigheter och skyldigheter. I konkreta termer kallas den första approachen i allmänhet för en rättsekonomisk approach och företräds av kända namn som Posner, Calabresi och Shavell (inspirerade av nobelpristagaren Coase). Den andra approachen kallas ibland för den moraliska eller filosofiska approachen, men det vanligaste uttrycket är teorin om korrektiv rättvisa.

Min uppfattning är att rättsekonomiska förklaringar av skadeståndsrätten missar målet och det totalt. Rättsekonomin vilar på moraliskt ohållbara fundament. En rättsekonomisk analys betonar samhället eller kollektivet på bekostnad av individen och rättigheterna, den betonar effektiva lösningar där det centrala är konsekvenserna för samhället i stort. Det moraliskt ohållbara fångas i Dostojevskijs eleganta moraldilemma ovan. Den rättsekonomiska analysens omoraliska kärna gör den ofta till en orimlig förklaring av vad rätten innebär. Det gäller särskilt för skadeståndsrätten. 

På ett djupare plan kan skadeståndsrätten bäst förstås som ett utflöde ur ett specifikt rättviseideal, ett rättviseideal som formulerades tydligt redan hos Aristoteles. Inom denna tradition framhålls att det är en moralisk skyldighet att korrigera skador som man orsakar andra och att denna skyldighet kan beskrivas som ett utflöde ur ett (av flera, ömsesidigt beroende) rättviseideal.

Denna enkla moraliska tankegång är central i skadeståndsrätten och den lämpligaste grunden för en förklaring av denna del av rättssystemet. I skadeståndsrätten accepteras inte förlusten av ett barn som i Dostojevskijs dilemma för att sörja för ett större syfte: skadeståndssanktionen uttrycker rättsordningens ogillande av ett sådant omoraliskt beteende. Individens rättigheter och skyldigheter står i centrum för det skadeståndsrättsliga normsystemet. 

Rättviseförklaringar av detta slag borde vara ett självklart inslag i den rättsvetenskapliga analysen. Men rättviseargument hör hemma även inom det juridiska samtalet i övrigt. Den svenska juristkulturen har länge präglats av en vanföreställning om att rättvisetankegångar på något vis skulle vara ovetenskapliga eller flummiga och att de därför bäst bör hållas utanför det juridiska samtalet. Denna vanföreställning kan förmodligen delvis tillskrivas Uppsalaskolans inflytande och inom skadeståndsrätten kan kanske Vilhelm Lundstedts hatkampanj mot rättvisebegreppet ha skrämt jurister från att använda ett uttryck som enligt teoretiska företrädare (som Lundstedt) förkastats som helt meningslösa.

Det är hög tid att frigöra sig från denna atavism. Rättsvetenskapen behöver begreppet rättvisa och vi behöver arbeta med det i högre grad än tidigare. Men även inom den tillämpade juridiken bör det finnas större utrymme för en argumentation som utgår från olika rättviseföreställningar. Redan för tvåtusen år sedan beskrev Aristoteles hur rättvisan kan kräva praktiska, juridiska konsekvenser. Denna iakttagelse står sig bra även idag.

Mårten Schultz, jur. dr.

Annons
Annons