search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Större fördelar än nackdelar med orädd JK

Advokatsamfundets vice ordförande Tomas Nilsson skriver om JK och rapporten ”Felaktigt dömda”

Den senaste, och alltjämt pågående diskussionen om JK,Göran Lambertz, inleddes med att professorerna Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud samt f.d. justitierådet Inger Nyström gick till ett samlat angrepp på JK. Som väsentlig grund för attacken användes professor H G Axbergers rapport Felaktigt dömda, som initierats av JK.

Förre justitieministern Thomas Bodström har instämt i kritiken mot Lambertz. För hans del tycks det mest vara en fråga om att profilera sig i förhållande till den nuvarande justitieministern och i motsats till henne framstå som handlingskraftig och den som begriper sig på vad läget kräver. När Bodström tycker att regeringen ska ”ta itu med situationen” och styra upp JK:s formuleringar har han förmodligen inte beaktat vikten av det oberoende och den självständighet som JK måste ha vid den viktiga tillsyns- och granskningsverksamhet som JK-ämbetet utövar.

När det gäller Diesens med fleras kritik av rapporten Felaktigt dömda har dessa hänvisat till den debattartikel som Diesen har skrivit i Juridisk Tidskrift.  Den enligt Diesen m.fl. ”grundliga granskning” av rapporten som där förekommer, imponerar knappast. I hög grad framförs en illa dold irritation över att JK-uppdraget lämnats till en straffrättsspecialist (som Axberger är) och inte till en processrättsspecialist som Diesen är. I JT-artikeln hänvisar Diesen – som stöd för att han har bättre underlag för sina slutsatser om resningsrättsfallen än rapportförfattarna – till ”ett snart färdigt examensarbete” av en jur stud. Denna typ av belägg förekommer inte alltför sällan i Diesens debattartiklar och brukar föranleda en mycket begränsad uppskattning bland framstående jurister. Tydligen inte hos medangriparna i detta fall.

Om JK-rapporten kan sägas att den är verkligt intressant först om man kan konstatera att den dömde borde ha frikänts redan vid rättegången i den ordinarie processen. Enligt min uppfattning belägger utredningen detta förhållande. D v s det är inte så att domstolarna har saknat anledning att förutse och väga in de omständigheter som senare – efter resning - ledde till friande domar.

JK-rapporten pekar utöver detta på väsentliga svagheter och brister som förekommer i förundersökningar som åklagarna ansvarar för men som polisen utför. Rapporten belägger även svagheter i domstolarnas metod för bevisvärdering vid granskningen av målsägandebevisning. Detta innebär inte att rapporten är invändningsfri. Försvarsadvokaterna har för övrigt ingen anledning att inte vidkännas kritik. Genom ett aktivt och konstruktivt försvarsarbete skall vi i den tilltalades intresse verka för sakens riktiga belysning. Otillräckligheter även i detta hänseende kan ibland konstateras.

Diesens med fleras ståndpunkt – som framförs med emfas – att de aktuella resningsfallen från 90-talet inte säger något om domstolarnas kvalitet i dag, framstår däremot som helt obelagd.

Omfattningen av bristerna i lagföringen är svår att uttala sig om. Min egen bedömning är att rättsväsendet generellt håller en mycket god kvalitet. För att detta förhållande ska upprätthållas och även förbättras måste man dock vara beredd att öppet föra en saklig diskussion om påtalade svagheter. Riksåklagarens inställning vid Juristkommissionens paneldiskussion i december – att rapporten och den därpå följande debatten skulle ha ställt till med irreparabla skador för rättsväsendet – framstår mest som ett stöduttalande avsett att upprätthålla åklagarkårens självkänsla. Det hade varit bättre om RÅ hade välkomnat en öppen, gärna kritisk men också självkritisk, attityd t ex med bäring på åklagarnas metodarbete.

Påståendet att några domare, på grund av en avog förhandsinställning till rapporten, har vägrat att ta del av den, kan väl knappast vara sant. Fru Justitias ögonbindel är inte till för att rättsväsendet ska undvika att se och uppmärksamma sina kritiker, vilka för övrigt påfallande ofta är försedda med en välutvecklad och sympatisk rättskänsla.

Beträffande JK Göran Lambertz kan det möjligen finnas skäl till diskussion om vissa av hans ageranden. Jag har dock uppfattat att han är en person som är beredd att lyssna till sakliga och underbyggda invändningar. Bland hans kritiker finns emellertid en skadlig inställning av totalförnekelse och en ofelbarhetsattityd, som exempel reaktionen på JK:s resonemang om polismäns sannings- och objektivitetsplikt.

Åtminstone tillsvidare får man konstatera att fördelarna med att ha en justitiekansler som är en orädd och frispråkig företrädare för rättssäkerheten, klart överstiger nackdelarna med att samma person någon gång kan kritiseras för generaliseringar eller bristande känsla för formfrågor.

Tomas Nilsson, advokat och vice ordförande i Advokatsamfundet.

Annons
Annons