- Nyheter
Med känsla för kriminalromaner: Hjälten Rosenbaum visar på rättsliga problem
Deckarförfattandet började med att Olov Svedelid och Leif Silbersky, som då hade känt varandra en tid, upptäckte att de hade ett gemensamt intresse; passionen för detektivromaner.
– Vi kom underfund med att vi kunde slå våra kloka huvuden ihop och på så vis utnyttja våra sakkunskaper inom respektive områden, säger Leif Silbersky.
Tillsammans diskuterade de sig fram till hur deras deckarhjälte skulle gestaltas. De två enades om att hjälten skulle vara advokat.
– På så sätt fick jag möjlighet att beskriva hur den perfekte brottmålsadvokaten agerar, förtydligar han.
Svedelid å sin sida hade strax efter kriget sett en människa i Simrishamn som varje dag gick ner till strandkanten. Mannen ställde sig och blickade ut mot den tyska sidan. Svedelid fantiserade om att det kunde vara en person som förlorat sina anhöriga under kriget i koncentrationsläger eftersom mannen och hans familj var av judisk börd.
På så sätt skapades Samuel Rosenbaum.
Förändras över tiden
Sedan den första kriminalromanen om Samuel Rosenbaum har han åldrats. Mer och mer lämnar han över arbetsuppgifter till sin unga släkting Rhea Moser-Enzino även om han finns kvar som hennes mentor. Han tvingar henne att tänka på samma sätt som han gör. Men hon får komma fram till slutsatserna själv.
Hur gammal kan då Rosenbaum bli?
– Det finns mycket fina mediciner nu för tiden så att man både intellektuellt och fysiskt kan hålla sig väl i trim, säger Silbersky med en underfundig ton innan han tillägger:
– På sikt uppstår ett trovärdighetsproblem, när Rosenbaum närmar sig 110-årsåldern. Tronföljden finns kvar och Rhea finns i bilden. Och ännu är han intellektuellt vid full vigör även om kroppen inte lever upp den fysiska hälsan som han själv vill ha.
Men det faktum att Rosenbaum åldras behöver inte betyda att han är slut som romanhjälte.
– Det som är så härligt som författare är att man har makten att gå tillbaka i tiden. Man kan hoppa mellan tidsepoker och berätta om vad som hände för en lång tid sedan då han löste äldre fall.
Så även om det hunnit bli 22 kriminalromaner med Rosenbaum så finns inget som hindrar att det blir ytterligare 22.
– Då är det snarare Olovs och min egen hälsa som sätter hinder i vägen för det.
Advokater är lämpliga
Advokater, särskilt de som ägnar sig åt brottmålsjuridik, är ovanligt väl lämpade att skriva kriminalromaner, anser Silbersky, genom att de får så omfattande erfarenhet.
Leif Silbersky säger sig även ha en pedagogisk uppgift med sina böcker. Att lära läsarna att det svenska rättssystemet inte är som det amerikanska som oftast visas på teve. Han försöker beskriva en verklighet som är förankrad i den som han upplever i sitt yrke.
– Jag lägger stor vikt vid förhörsteknik, som jag även har undervisat i, och det försöker jag driva vidare i romanform.
I sina böcker om Rosenbaum belyser Silbersky både juridiska och etiska frågeställningar som försvarsadvokaten ställs inför. I böckerna framskymtar även den kritik som Silbersky har mot vissa företeelser i det svenska rättssystemet.
– Det är alldeles för lätt att bli frihetsberövad under utredningstiden, säger han med skärpa. Ofta leder en häktning inte fram till något annat än att den häktades privatliv slås i spillror, som en följd av att personen utpekats som misstänkt för brott.
Har du något råd till en ung advokat som funderar på att börja skriva?
– Om du har något budskap som du vill få ut så är det skrivna ordet betydligt bättre än det muntliga. Jag har hållit tusentals pläderingar, men av dem finns ingenting kvar. Av det som jag skrivit, alla böcker och artiklar, finns allt kvar. Att få en nytryckt bok som man själv har skrivit i famnen är ungefär som att hålla en nyfödd bebis. Det känns härligt!
