search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Vem ska förlika sig med att bli oskyldigt dömd?

Advokat Thomas Olsson har reagerat på Claes Sandgrens debattinlägg i Advokaten nr. 8.

Tidigare i år publicerade Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt rapporten Felaktigt dömda. I rapporten behandlas elva rättsfall där personer dömts till långa fängelsestraff för grov brottslighet för att senare beviljas resning och frikännas i en ny rättegång. Den fråga son behandlas i rapporten är, som titeln antyder, om någon eller några av de dömda blev felaktigt dömda i den ursprungliga rättegången. För en korrekt förståelse av rapporten är det väsentligt att hålla isär begreppen ”felaktigt dömda” från ”oskyldigt dömda”, även om de många gånger sammanfaller.

Med ”oskyldigt dömd” kan avses å ena  sidan en person som är oskyldig i juridisk mening och å andra sidan en person som är oskyldig i en absolut mening. Varje person är juridiskt sett oskyldig så länge det inte framlagts bevisning av tillräcklig styrka för att kunna fälla honom till ansvar i en rättegång, medan en absolut oskyldig person inte har begått något brott. För att kunna påstå att någon är oskyldig i en absolut mening krävs kännedom om sanningen i det enskilda fallet. Huruvida en person är oskyldig i juridisk mening bestäms däremot av den rättsliga regleringen, särskilt den som avser bevisprövningen. Utgångspunkten är att beviskravet i brottmål är högt ställt – utom rimligt tvivel – av det enkla skälet att risken för att oskyldiga skall dömas måste vara så liten som möjligt.

I förra numret av Advokaten har Claes Sandgren, professor i civilrätt, kommenterat rapporten Felaktigt dömda. Sandgren förefaller mena att JK:s utredare, professor H-G Axberger, missuppfattat rättssystemets natur. Således hävdar Sandgren att oskyldigt dömda kan visserligen förekomma, men att det är ett fenomen som måste accepteras inom det nuvarande rättssystemet. Som förklaringar till att oskyldig kan komma att dömas pekar Sandgren på faktorer som att poliser manipulerar bevis, att kriminaltekniker slarvar, att rättsläkare feldiagnosticerar eller inkompetenta försvarare som inte förmår att så rimligt tvivel. Dessa faktorer kan leda till att bevisningen mot den oskyldige framstår som så stark att han blivit överbevisad om sin skuld och därför döms för en gärning som han inte utfört.

Den första frågan som inställer sig vid ett studium av Sandgrens artikel är om han verkligen har läst rapporten och den andra frågan som uppkommer, om Sandgren har läst den, är vad det är han menar att författarna till rapporten har missförstått.

I rapporten granskas elva fall där personer först dömdes till långa fängelsestraff för grova brott för att sedan erhålla resning och frikännas från åtalet. Rapportens bedömning är att de personer som frikändes efter resningsbeslutet, möjligen med ett undantag, inte borde ha fällts till ansvar i de ursprungliga rättegångarna. Enligt rapporten var bevisningen i de ursprungliga rättegångarna inte tillräckligt stark och domstolarna bortsåg från ett flertal brister i utredningsmaterialet. Det rör sig således, enligt rapportens uppfattning, om ett antal personer som dömts trots att de varit oskyldiga i juridisk mening.

I rapporten redovisas ett antal punkter där det anses föreligga klara brister i den tidigare handläggningen av fallen. Som exempel kan nämnas brister i utrednings- och bevismaterialet, vaga gärningsbeskrivningar, otillräcklig granskning av målsägandeberättelsen och spekulativa domskäl. Bristerna är återkommande och sanktionerade inom ramen för det rådande rättssystemet. De anses därför, med rätta, vara strukturella.

Till rapportens slutsatser kan läggas att problemen är särskilt dominerande i vissa typer av mål, t ex indiciemål och mål om sexualbrott företrädesvis inom familjen (åtta av de elva fallen som granskas i rapporten rör sexualbrott). Sandgrens inlägg berör överhuvudtaget inte frågorna om strukturella problem vid handläggningen i domstolarna. I stället får man intrycket av att Sandgren försöker skyla över problemen genom att hänvisa till andras misstag och det omöjliga i att veta säkert hur det förhåller sig i det enskilda fallet. Således är det klart att någon kan bli oskyldigt dömd på grund av att polisen manipulerat bevisningen, men det är inte det som är problemet enligt rapporten, utan problemet är att domstolarna ignorerar de brister i utredningen som kan tyda på att bevisningen manipulerats. Därför döms personer som är oskyldiga i en juridisk mening på grundval av en otillräcklig bevisning och därmed har risken för att personer som är oskyldiga i en absolut mening straffas för brott de aldrig begått blivit oacceptabelt stor.

Enligt min uppfattning är oskuldspresumtionen en väsentlig grundsten i rättsstaten och varje angrepp mot denna riskerar att skaka den i dess grundvalar. Därför måste en kritik som går ut på att beviskraven i vissa typer av brottmål sänkts som en följd av strukturella brister i handläggningen tas på största allvar. Rapporten utgör ett viktigt dokument som bekräftar de insikter och farhågor som framför allt försvarsadvokater av och till påtalat sedan början av 1980-talet. Rapporten kommer även i en tid när missmodet börjat sprida sig och erfarna kollegor börjat tala om att inte åta sig den här typen av mål. De upplever att de inte kan påverka utgången av målet enär domstolarna inte är mottagliga för invändningar och att deras närvaro i rättssalen endast syftar till att legitimera en rättsosäker process.

Personligen delar jag deras oro och oroar mig över deras uppgivenhet. Därför är det viktigt att nu lyfta fram rapportens slutsatser och inte låta dem avfärdas som missuppfattningar eller godtagbara brister. Att riskera att en oskyldig döms på bristfällig bevisning är inteenmissuppfattning och inte heller en godtagbar risk.

Thomas Olsson
Advokat

Annons
Annons