search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Varför ska en mördare ha advokat?

Tidskriften Advokaten bad sju forskare, advokater och politiker att presentera sina tankar om försvarsadvokatens roll förr, nu och i framtiden.

”Varför ska en mördare ha en advokat?”, frågar den femtonåriga eleven och det är säkert hundrade gången jag får den frågan på ett skolbesök.

Ja, det som för oss som är – eller har varit – advokater är självklart, är det inte för alla andra.

De flesta av oss har nog varit med om att människor även i den närmaste bekantskapskretsen ställer frågan: hur känns det egentligen att försvara någon som man vet är skyldig?

Ofta följs denna av frågan om det rimliga i att skattebetalarnas pengar används till brottslingars advokatkostnader.

Även om många människor ifrågasätter att grova brottslingar ska ha rätt till betalda advokater, är inte den rättigheten hotad. Idag är det en självklarhet för samtliga riksdagspartier att alla som är misstänkta för ett allvarligt brott ska företrädas av någon som tillvaratar deras intressen.

Som med så många andra reformer har rätten till offentlig försvarare vuxit fram i takt med samhällsutvecklingen. Visserligen fanns det vissa möjligheter redan genom 1734 års lag, men det var framför allt när lagen om offentligt biträde åt häktad antogs för exakt hundra år sedan, som man kan säga att den offentliga försvararen föddes. Till skillnad mot vad man kan tro mötte reformen motstånd från Advokatsamfundet. Även långt efter införandet var det många advokater, särskilt i Stockholm, som inte ansåg att det var en advokats uppgift att företräda brottslingar. I stället lyfte man fram civilmålen och frågan är om man inte kan stöta på den inställningen även idag.

Under det sekel som har passerat har naturligtvis förbättringar gjorts. När lagen om rättegångsbiträde åt häktad kom 1919 hade den offentliga försvararen fortfarande svårt att göra ett fullgott arbete. Den misstänkte hade till exempel inte någon rätt att ta emot besök av eller brev från sitt biträde under förundersökningen. Det fick ske först när polisutredningen var avslutad. Någon möjlighet att tala i enrum med sin klient fanns inte heller, utan vid besöken var personal från fängelset alltid närvarande.

Den stora förändringen kom genom rättegångsbalken och då grundlades de principer som gäller idag med rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utgifter. Vad som kan anses som skälig ersättning har diskuterats sedan dess och kommer säkert att fortsätta att debatteras i all framtid.

Sedan 1983 ska en försvarare utses till misstänkt som är anhållen eller häktad eller misstänks för brott med minst sex månader i straffskalan.

Genom det system vi har i Sverige har även den som är misstänkt för ett mycket allvarligt brott rätt att välja mellan alla Sveriges advokater. Vi kan glädjande nog konstatera att advokaterna nästan uteslutande ställer upp i sådana mål. Även om misstänkta i nästan alla demokratiska länder har rätt till biträde som betalas av staten är vi relativt unika i det att de mest utsatta kan få de mest efterfrågade advokaterna. Det är något vi kan vara stolta över i Sverige. Ändå kan situationen för advokater (och därmed klienterna) förbättras på flera områden. Så länge en del journalister rapporterar om ett yrkande i en kostnadsräkning som vore det detsamma som advokatens lön efter skatt, finns en stor pedagogisk uppgift att fylla för alla som tror på ett rättvist system med offentliga försvarare. Och även om vi ibland kan tycka det är tjatigt att behöva höra invändningar mot att de grövsta brottslingarna har rätt till advokat som betalas av skattebetalarna, är det viktigt att vi tar diskussionen. Att ha rätt till juridiskt biträde när man misstänks för ett brott är som vi vet en demokratisk rättighet. Men demokratin är som bekant aldrig självklar – den måste vinnas åter och åter igen.

Thomas Bodström
Ordförande i justitieutskottet, tidigare justitieminister och advokat

Annons
Annons