search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Se människan. Inte gärningen utan gärningsmannen!

Tidskriften Advokaten bad sju forskare, advokater och politiker att presentera sina tankar om försvarsadvokatens roll förr, nu och i framtiden.

Det har gått 100 år sedan August Strindbergs vandringsdrama Ett drömspel i april 1907 uruppfördes på Svenska teatern i Helsingfors. I detta välkända vandringsdrama spelar Advokaten en huvudroll. ”Hans utseende vittnar om oerhörda lidanden - - - och ansiktet speglar alla slags brott och laster varmed hans yrke nödgat honom att taga befattning.”, skrev Strindberg i rollinstruktionen. Drömspelsadvokatens omgivning anser honom ”icke värdig”, och hans vandringskamrat guden Indras dotter ställer frågan: ”Varför? Därför att du tagit de fattiges sak, lagt ett gott ord för den brottslige, lättat bördan för den skyldige, skaffat uppskov åt den dömde... Ve människorna... änglar äro de icke; men det är synd om dem.” Och advokaten får svara: ”Säg icke ont om människorna, jag skall ju föra deras talan.”

Strindberg hade efter en lång utlandsvistelse kommit tillbaka till Sverige 1897. Åren kring sekelskiftet 1900 umgicks han först i Lund och sedan i Stockholm med representanter för advokatkåren. I Lund blev Håkan Gillberg hans nära vän, och i Stockholm var det ”Kalkas”, Karl Staaff, som hjälpte honom med både juridiska och ekonomiska angelägenheter. Håkan Gillberg blev förebilden för advokaten Edvard Libotz i Strindbergs advokatroman Syndabocken (1906), och Karl Staaff var en av de ledande stockholmsadvokaterna decennierna kring sekelskiftet. Båda formade Strindbergs syn på den moderna advokatrollen: idealistisk i sina syften och mål men bittert realistisk i sin tillämpning.

I Ett drömspel synliggjorde Strindberg advokatens roll som medmänniska – men också som en rättspolitisk aktör i ett samhälle i förändring. I en modern brottmålsprocess krävdes ett rättsligt biträde till den tilltalade. I Sverige drogs brottmålsreformen i långbänk. Lagstiftarna tvekade att införa ett statsfinansierat rättsligt biträde åt häktade. Det borde ske först i samband med den stora rättegångsreformen, ansåg man. Den reformen genomfördes emellertid inte förrän 1948. En lag om offentligt biträde till häktad antogs emellertid redan 1906, dvs i år för 100 år sedan. Denna delreform medförde emellertid inte att försvarsadvokaten därigenom fick sitt stora genombrott i den svenska rättshistorien. Tvärtom fanns det en omfattande kritik mot denna advokatuppgift både bland det unga Advokatsamfundets ledamöter och ute i samhället. Det var svårt att uppnå konsensus om samfundsadvokatens uppgifter. Ett uppmärksammat exempel belyser detta. När ungsocialisterna Anton Nilson och Algot Rosberg 1908 ställdes inför Rådhusrätten i Malmö åtalade för mordbrand för det så kallade Amaltheaattentatet, fanns inte någon advokat i Sydsverige, som ville åta sig att föra deras talan. Sådana uppdrag kunde också skada klientkretsens anseende. De ville inte sättas i samband med de tilltalade. Det kunde inte ”falla någon hederlig jurist in att försvara en tilltalad”, sa de. Det blev advokaten Carl Romanus i Stockholm, som fick resa ner till Malmö och försvara de huvudtilltalade i denna vår första ”Terroristrättegång” i modern tid.  

Att förklara försvararuppdraget för omvärlden var ett pedagogiskt problem. Anton Nilson har beskrivit att Romanus visserligen ”utstrålade sådan godhet och vänlighet” att man ”blev sympatiskt stämd mot honom”. ”Men jag insåg snart att han var en främling för arbetarklassens kamp och det bittra motstånd den hade att övervinna.” Anton Nilson hade helst sett att Romanus aktivt ”i pressen och på offentliga möten” hade bemött den storm av förbittring som riktade sig mot ”Amaltheamännen” och den radikala ungsocialismen.  Men det var ju inte försvarsadvokatens uppgift. Han skulle ju inte försvara den brottsliga gärningen utan bevaka och tillgodose de tilltalades rättigheter i brottmålsprocessen.

Samtidigt fanns det ett viktigt drag av idealism hos de liberala reformadvokater som verkade för ett sekel sedan. De ville riva det gamla och bygga det nya samhället. Alltsedan 1809 har principen om allas likhet inför lagen utgjort devisen för det moderna demokratiska samhället. Denna princip gällde också parternas ställning i rättssalen, och därmed lades också grunden för försvarsadvokatens uppgifter i den moderna brottmålsprocessen. Med ett rättsligt biträde vid sin sida skulle – tillsammans med en professionell åklagare – skapas balans på rättssalsgolvet. Men förverkligandet av denna vision tog mer än 150 år!

Före det demokratiska genombrottet i början av 1900-talet var det alltså främst liberala jurister som krävde rättsliga reformer, medan de konservativa i möjligaste mån försökte skydda det gamla privilegiesamhället. Genom sitt politiska engagemang för de svaga i samhället bidrog de liberala advokaterna till att bygga det moderna samhället.

När det moderna advokatyrket växte fram under 1800-talets senare hälft var det idealistiska inslaget således en viktig del av yrkesrollen. Den fria advokaturen, die freie Advokatur, gav alla behöriga jurister möjligheten att bli advokat oavsett om de som judarna bekände en annan tro, eller om de som kvinnorna inte var behöriga att bli offentligt anställda jurister.

Jag tvekar inte att säga att den första generationen samfundsadvokater betraktade sitt yrke som ett kall. Åtskilliga av dem var politiskt engagerade; flera satt i riksdagen och verkade för samhällsreformer, andra verkade på den lokala nivån. Det var exempelvis några göteborgsadvokater som tog initiativet till rättshjälp till obemedlade. Sådana sk. fattigsakförare fanns i ett antal städer från 1880-talet. De skulle hjälpa de obemedlade i frågor som rörde familjen, bostaden och arbetet.

Brottmålen däremot ansågs inte vara en uppgift för utbildade advokater. I åtskilliga länder ansågs detta som en viktig och angelägen uppgift. Den blev också en av det nya advokatsamfundets viktigaste debatter. I Norge hade man genom den sk. juryloven 1889 etablerat ett av staten bekostat och förordnat rättegångsbiträde åt häktad. Karl Staaff gjorde en resa till Norge för att studera lagens tillämpning. Han kom tillbaka frälst för reformen, och skrev reserapporter om sin resa i Aftonbladet 1891. ”En av den svenska brottmålsprocessens allra betänkligaste brister är frånvaron av försvarare i grövre brottmål.” Försvararen behövdes för att framdra den bevisning som kunde tala till den tilltalades förmån och dessutom att ge den dess rätta belysning. Det var ”högeligen betänkligt”, skrev Staaff ”att åt domaren ensam överlämna uppletandet av alla de synpunkter, ur vilka den tilltalades förhållande bör betraktas för att hänföras till den riktiga juridiska kategorin”. Med Staaffs resebrev fick diskursen om den offentlige försvararen nytt bränsle, och när han tog plats i Andra kammaren 1898 började han med att skriva en motion i frågan. Han kom också att driva frågan fram till dess lösning genom 1906 års lag.


Den engelske historikern Erik Hobsbawm har kallat perioden från 1789 och fram till första världskrigets utbrott för ”Det långa 1800-talet”. Studerar vi den perioden finner vi åtskilliga förklaringar till varför de juridiska yrkesrollerna har utvecklats som de gjort fram till våra dagar. Idag har vi lämnat ”Det korta 1900-talet” (1914-1989) bakom oss. Under denna period dominerade välfärdsstaten, eller ”Den starka staten”. Idag har vi lämnat denna dominerande modernitet bakom oss, och vi konstruerar i stället en senmodern rättsvetenskap, som betonar uppbrott och kritik. Vi lever visserligen fortfarande med mycket av modernitetens rättskultur, men samtidigt håller vi på att skapa en ny betydligt mer komplex och heterogen senmodern rättskultur. Den bygger inte som 1900-talets enbart på nationalstatens normer utan också på andra gränsöverskridande och konkurrerande normsystem. Dagens normsystem är öppna både i tid och i rum. De är såväl transnationella som uttryck för ”rättens djupstrukturer”. Idag lever vi inte i en ”antingen-eller’’-värld, dvs antingen Sverige eller Europa, antingen gällande rätt eller historisk rätt. Idag gäller ”både-och”, dvs både svensk och europisk rätt, både ”modern” och ”historisk” rätt. Idag håller vi med andra ord på att bygga en helt ny syntes, i vilken 1900-talets modernitet får konkurrens av bland annat rättskulturella djupstrukturer.    

Dessa djupstrukturer är särskilt intressanta, för det för oss bortom moderniteten, beyond modernity, till det förmoderna när vi idag – som här –  vill synliggöra vår tids advokatkultur. Flera intressanta aktuella diskurser om advokaternas roll i vår tids samhälle visar att de ideal, som karaktäriserade den förmoderna advokatkulturen för ett sekel sedan, lyfts fram i dag som motkrafter till 1900-talets ”moderna” kultur. Den tyske konstnären Caspar David Friedrich målade vid 1800-talets början landskap med levande ruiner. På samma sätt söker man idag identifiera de ”levande ruiner” som fortfarande ger karaktär åt vårt rättskulturella landskap och som visar på viktiga bestående djupstrukturer i vårt samhälle. 

Ett exempel: Under 1900-talet blev affärsjuristerna, corporate lawyers, dominerande aktörer inom västvärldens advokatkårer. Vår tids juristkulturer har i hög grad privatiserats. I nationalstaten dominerade domarkulturen, men marknadsekonomins juridik styrs av advokater. Deras klienter är juridiska personer med ett svåridentifierat ethos, medan de så kallade humanjuristernas klienter är fysiska personer av kött och blod. Det är också dessa advokater som mer eller mindre medvetet förvaltar de ideal, som fanns i den rättspolitiska tidsandan redan före 1900-talets modernitet. När vi idag bryter upp från 1900-talets välfärdsstat kan vi i vår senmoderna tid konstatera att det finns de, som erinrar om det premoderna advokatyrkets kärna av humanitet. De framhåller att advokaten inte bara ska vara professionell, kompetent och kunnig. Advokaten ska också inge och vinna förtroende främst i förhållande till klienten men också till samhället. I USA finns ett antal juristprofessorer som odlar dessa argument. De riktar en kraftfull kritik mot både en alltför praktikorienterad juristutbildning och en alltför girig och materiellt inriktad advokatkår. Förre dekanen på Yale Law School, Anthony N.Kronman, krävde för tio år sedan att dagens corporate lawyers skulle leva upp till Alexis de Tocquevilles aristokratiska advokatideal om advokaten som en statsman, a lawyer statesman, som bidrar till att bygga det goda samhället. En annan diskurs identifierar de advokater, som endast tar fall som överensstämmer med deras ideal. Dessa så kallade cause lawyers har något de tror på, ”something to believe in”.

Jag påstår inte att dessa diskurser dominerar dagens amerikanska advokatkultur. Snarare är de tämligen marginella. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de existerar som en viktig motkraft, vilken gör att vi fortfarande 2006 kan låta oss inspireras eller fascineras av både Karl Staaffs idealism och August Strindbergs Drömspelsadvokat. Modernitetens pragmatism var visionär och framåtblickande. Den gav inte utrymme för den typ av reflexion om ”djupstrukturer”, som tillkomsten av 1906 års lag om rättegångsbiträde åt häktad här har gett uttryck för. Och det gläder förhoppningsvis inte bara ett rättshistorikerhjärta.

Kjell Åke Modéer
Professor i rättshistoria

Annons
Annons