search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Offentlige försvararen 100 år!

Den offentlige försvararen fyller hundra år i år. Det firar vi med att i detta nummer av tidskriften särskilt uppmärksamma denne rättens aktör.

Rätten till advokat och det fria valet av ombud följer av lag och en rad internationella konventioner. De grundläggande bestämmelserna återfinns i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 och i Europakonventionen från 1949.

”Det svenska sakförareväsendet erbjuder deremot en verkligen sorglig anblick. Hvad underrätterna angår, äro städernas domstolar och särskildt hufvudstadens mer än tillbörligt hemsökta af ett antal s.k. sakförare af underhaltig beskaffenhet så väl i moraliskt som juridiskt hänseende.”

”En närmare beskrifning på den antydda kategorien af personligheter, som sålunda idka handteringen att föra andras talan inför rätta, är emellertid lika öfverflödig som motbjudande.”

”Sakförareyrket har såsom sådant kommit i allmän missaktning. Den stora mängden känner knappt till andra sakförare än de i bästa fall tvetydiga personer, som med en betecknande benämning kallas "brännvinsadvokater".

”Underrätterna på landet befinna sig i den på sätt och vis lyckligare belägenhet att sakförare vanligen ej förekomma ide mindre betydande rättegångarne. Parterna utföra der oftare sjelfva sin talan.”

Detta är några av de många målande, om än mindre smickrande, skildringar av dåtidens rättegångsombud, de så kallade sakförarna, som återfinns i Nya Lagberedningens förslag till ny rättegångsordning från 1881. Sveriges advokatsamfund bildades sex år senare, 1887. Först i samband med nya rättegångsbalkens införande 1948 kom dock advokaten att få en officiell ställning.

En av de viktigaste nyheterna i det brottmålsförfarande som infördes genom den nya rättegångsbalken var den misstänktes rätt till försvarare under förundersökningen. Tidigare hade en sådan rätt som huvudregel enbart gällt under själva rättegången. Rätten till försvarare inträdde dock först i och med att utredningen kommit så långt att en viss person var skäligen misstänkt för brott. Så ser systemet ut också i dag.

På goda grunder finns det anledning att utvidga denna rätt till biträde. Dagens reglering där en offentlig försvarare kan förordnas först i och med att den misstänkte formellt delgetts skälig misstanke om brott innebär att förundersökningsledaren av utredningstekniska skäl kan vänta med att delge sådan misstanke i förhoppning om att utan försvarare kunna få fram så mycket som möjligt att lägga till grund för åtal. Det är alltså i praktiken förundersökningsledaren som förfogar över frågan om när en försvarare kan förordnas, något som starkt kan ifrågasättas ur ett ”equality of arms” -perspektiv. Dessutom är det inte sällan de initiala utredningsåtgärderna som läggs till grund för ansvarstalan senare i domstol. Innehållet i den svenska regleringen har återkommande fått skarp kritik från såväl Europarådets som FN:s antitortyrkommittéer. Också Sveriges advokatsamfund har under lång tid påtalat denna grundläggande brist. Förändringar i linje med vad som nu påtalats finns i ett betänkande från Justitiedepartementet (SOU 2003:74 Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen). Beredningen av betänkandet har dock pågått länge och det finns ännu inte några konkreta förslag.

Åklagarnas dubbla roller som utredande objektivt organ under förundersökningen och därefter som part i rättegången innebär inte minst optiska problem. Överhuvudtaget råder en otillfredsställande obalans i brottmålsprocessen. Det finns en rad åtgärder som skulle kunna avhjälpa de  brister som behäftar brottmålsprocessen.  Förordnande av försvarare på ett tidigt stadium i processen och ökad informationsgivning från åklagaren om hur förundersökningen bedrivs, är några förbättringar som skulle underlätta för försvaret att läsa in målet och att kunna påverka utredningen. Detta skulle skapa gynnsammare förutsättningar för ett aktivt försvar och bidra till en bättre process. I linje härmed borde i ökad utsträckning flera försvarare kunna förordnas i större mål. Försvaret bör också senast i samband med delgivning enligt rättegångsbalken 23:18 få tillgång till den så kallade slasken alternativt förteckning av vad som ingår. Det är i ljuset av vad som framkommit på senare år en angelägen reform.

Det saknas som bekant lagregler om när rättsväsendets myndigheter bör vidta åtgärder för att komplettera brottsutredningar i samband med att frågan om resning aktualiserats. Det finns också enligt min mening skäl att se över nuvarande system, givetvis med förbehåll att det alltjämt är domstol som skall besluta i frågan om resning skall beviljas.

Ett angeläget framsteg vore vidare att införa en möjlighet att förordna offentlig försvarare efter lagakraftvunnen dom, liksom rätt till rättsligt biträde för att initiera ett resningsförfarande. Regeringen tillsatte i juni i år en utredning med uppdrag att se över vissa frågor i samband med ansökan om resning i brottmål. En central fråga för utredaren att ta ställning till är hur en dömd person så tidigt som möjligt skall kunna få rättsligt biträde för att kunna begära resning. Det finns anledning att uttala starkt stöd för denna tanke.

Försvarsadvokaten har en svår och utsatt roll i brottmålsprocessen. Det är lätt att uppfattas som besvärlig. Det är min bestämda uppfattning att försvarsadvokaten, inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar, skall vara så ”besvärlig” som klientens intresse kräver.

Polis och åklagare förses idag med finansiella resurser liksom nya hemliga tvångsmedel, nya redskap och möjlighet till omfattande informationsutbyte med nationella och internationella organ för brottsbekämpning. Detta leder till att betydelsen av försvararens insatser ökar ytterligare. Ett exempel på polisens förändrade arbetsmetoder och dessas inverkan på brottmålsprocessen har nyligen införts i rättegångsbalken. Numera kan en polis som arbetar som infiltratör i en kriminell organisation vittna i domstol under en särskild så kallad ”kvalificerad skyddsidentitet”, vilket innebär att han eller hon istället för sin verkliga identitet får uppge den fiktiva identitet som polismannen arbetar under. Detta kan i många fall för den tilltalade och dennes försvarare liknas vid att ställas inför ett anonymt vittne. Försvararen är till exempel förhindrad att ställa frågor om något som har med den verksamhet som bedrivits under skyddsidentiteten att göra, (infiltrationsverksamhet och dylikt).

Vidare har personer som ställts under ett så kallat personsäkerhetsprogram (vittnesskydd) givits möjlighet att dels slippa bli tillfrågade om vissa uppgifter som hänför sig till verksamhet enligt personsäkerhetslagen, dels slippa berätta om vissa omständigheter. Detta innebär bland annat att uppgifter om vilka närmare förmåner ett vittne erhållit normalt inte får efterfrågas. I den misstänktes perspektiv innebär det självklart stora rättssäkerhetsbegränsningar. Bevisvärdet av dessa förhörspersoners utsagor förtjänar därför särskilt att uppmärksammas. Över huvud taget krävs vaksamhet på detta område.

I USA har helt nyligen införts lagstiftning som innebär att misstänkta terrorister skall dömas av militärdomstolar. Idessa domstolar kommer inte bara anonyma vittnen att tillåtas utan också bevisning framkommen under tortyr. Detta sker i världens mäktigaste land. Ett land som brukar berömma sig av att värna mänskliga rättigheter. Det är förskräckande. Advokaterna och andra intellektuella i USA har protesterat kraftigt. Försvarsadvokaten bär ett särskilt ansvar för att göra sin röst hörd när grundläggande rättigheter åsidosätts i rättstillämpningen eller när lagstiftaren föreslår ny repressiv lagstiftning som kränker mänskliga rättigheter. Det kan hända här också. Fram för den kämpande advokaten inte bara i rättssalen utan också på barrikaderna!

Försvararen skall med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Detta innebär att försvararen skall peka på brister i utredningen, anvisa alternativa hypoteser, angripa bevisningen, se till att allt som talar till klientens förmån kommer fram. Att offentliga försvarare allt oftare inte får ersättning för detta nödvändiga arbete leder ofrånkomligen till att de inte kan tillvarata sina klienters intressen på ett rättssäkert sätt. Det innebär att vi riskerar att se fler oskyldigt dömda. Det innebär att de som har råd i ökad omfattning anlitar privata försvarare. Det betyder att det inte råder likhet inför lagen. Tiden är nu kommen för att i rättssäkerhetens intresse stärka försvarsadvokatens roll.

Anne Ramberg

Annons
Annons