search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

En politisk reform som engagerade juristerna

Många jurister i olika politiska positioner engagerade sig i frågan om rätt till offentligt biträde i brottmål. Åsikterna skilde sig åt – liberala idéer stod mot konservativa. Reformen var för många liberaler en del i ett större socialt projekt. Men den var också en bricka i spelet om aktörernas roller i brottmålsprocessen.

När 1906 års lag om rättegångsbiträde åt häktad i underrätt kom till fanns motsvarande eller mer omfattande regler i många europeiska länder. Inte minst den norska jurylagen 1889 hade inspirerat många av förespråkarna för rätten till rättegångsbiträde.

Kjell Åke Modéer, professor i rättshistoria, har forskat om bakgrunden till och tillkomsten av 1906 års lag. Han konstaterar att Sverige av de skandinaviska länderna genomgående har varit sent ute med att genomföra förändringar av processens former.

– Det är en intressant kulturell fråga varför det är så. Men en anledning är att vi länge hade en stark och konservativ domarkår som var motståndare till åtskilliga reformer, säger han.

Starka domare

Redan i 1734 års rättegångsbalk gavs möjligheter till den som misstänktes för ett brott att låta sig representeras av ett ombud. Någon rättighet var det knappast frågan om, eftersom domaren alltid kunde neka. Rättegången var huvudsakligen inkvisitorisk, och domaren den självklara huvudpersonen i rättssalen. Först 1890 blev rätten att anlita en försvarare ovillkorlig.

Under hela 1800-talet diskuterades behovet av en processreform. Många aktiva jurister, framför allt liberala, ville övergå till en ackusatorisk process, med åklagare och den åtalade som jämbördiga parter. För att uppnå det förespråkade de också att den misstänkte skulle ha rätt att använda sig av ett ombud som förde hans talan. Inspirationen kom bland annat från den franska ”Code d’instruction criminelle” från 1808.
Men inom rättsvetenskapen ville många också slå vakt om den svenska traditionen, och inte minst om domarens ledande ställning.

Brottmålsadvokater med dåligt rykte

Under 1800-talet hade en kår av ”sakförare” som agerade ombud i rättsprocesser börjat växa fram. 1885 hölls ett första sakförarmöte i Stockholm, ett möte som blev det första steget mot bildandet av Advokatsamfundet två år senare. Inspirationen kom också här från grannländerna.

Bland advokaterna fanns ivriga förkämpar för ökad rättssäkerhet och en förändring av brottmålsprocessen. Men samfundet som organisation drev inte frågan om rätten till rättegångsbiträde.

En förklaring till det är brottmålsadvokaternas tvivelaktiga rykte. Det fanns en stor skepsis hos allmänheten mot dem som företrädde misstänkta brottslingar i domstol. Också inom advokatkåren var meningarna delade om det verkligen var en hederlig arbetsuppgift att försvara misstänkta brottslingar.

– Många advokater ville inte ta sig an brottmål. Även efter reformen hände det att man inte kunde få fram försvarare på den ort man höll en rättegång, berättar Kjell Åke Modéer.

1898 höll dock samfundets Stockholmsavdelning ett möte kring frågan ”Hur böra advokaterna förhålla sig till brottmålen?”. Advokaten John Tjerneld inledde mötet med att plädera för en förändrad process. Men, menade han, även inom det rådande inkvisitoriska systemet behövdes försvarare. Det var därför nödvändigt att advokaterna började ta på sig försvararuppdrag för att visa lagstiftaren att de kunde klara den uppgiften, påpekade Tjerneld.

Försiktigt reformarbete

Arbetet med en processreform började 1880, när den nya lagberedningen startade sitt uppdrag. Beredningen kom med försiktiga reformförslag.

1891 skrev advokaten Karl Staaff, senare ledare för Liberala samlingspartiet, en serie artiklar i Dagens Nyheter. Staaff var inspirerad av det norska systemet. Han förespråkade både en processreform och att samhället skulle ta ansvar för att förse den misstänkte med en försvarare.

Karls Staaff blev riksdagsman, och 1898 motionerade han i andra kammaren om att frågan om ett offentligt finansierat försvar för tilltalade i brottmål skulle utredas. Han fick stöd i liberala och socialdemokratiska tidningar, men lagutskottet avstyrkte motionen.
Även andra liberala jurister argumenterade för mer omfattande reformer. Bland dem fanns Staaffs kusin C. O. Montan och hovrättspresidenten i Göta hovrätt O. W. Staël von Holstein.

– De som talade för rätten till försvarare var fyllda av rättspatos. De präglades av en liberal idealism, säger Kjell Åke Modéer.

Tiden mogen för försvararen

Runt år 1900 var diskussionen om en reform av rättsprocessen het. Åsikterna gick isär utmed ideologiska skiljelinjer, och liberaler stod mot konservativa.

1904 la den liberale justitieministern Ossian Berger fram en proposition om att staten skulle vara skyldig att ordna ett biträde åt den som var häktad om han begärde det. Det blev diskussioner i riksdagen, och andra kammaren röstade ja till förslaget. Men första kammaren stoppade reformen.

En ny proposition kom två år senare, något nedbantad. Nu fick den också stöd av ett par ledande konservativa jurister, Ernst Trygger och Ivar Afzelius, och lagen kunde drivas igenom.

Under arbetet med lagen begärde Advokatsamfundets Göteborgsavdelning i en skrivelse att misstänkta skulle ha rätt att själva välja försvarare. Men förslaget ledde ingen vart.

Steg mot processreform

Lagen om rättegångsbiträde åt häktad i underrätt gav den som satt häktad för ett brott med minst två års straffarbete i straffskalan rätt till ett biträde på det allmännas bekostnad. Biträdet förordnades av länsstyrelserna. Det ställdes inga krav på att biträdet skulle vara advokat, men den ansågs som lämpligt.

Fortfarande fanns det möjlighet att i stället anlita ett privat biträde. Den som hade råd att betala ur egen ficka gjorde troligen det, bland annat för att själv kunna välja ombud. Lagen omfattade bara grova brott. Ändå hade den stor betydelse, fastslår Kjell Åke Modéer.

– På längre sikt blev lagen ett steg mot och ett incitament till att påskynda processreformen.

Lång väntan på processreform

Ganska snart insåg man att 1906 års lag inte räckte till. 1919 utvidgades rätten till försvarare för häktade personer. Kravet på att brottet måste ha minst två års straffarbete i straffskalan togs bort. Det blev också möjligt att fortsätta anlita advokat för att överklaga en dom till högre instans.

Ersättningen till offentliga biträden var dock ganska mager, och den som hade råd föredrog som regel att anlita ett ombud själv. Ombudet fick inte heller möta sin klient i enrum, utan fängelsepersonal var närvarande vid alla samtal.

Det skulle dröja ända till 1948 och nya rättegångsbalken innan den misstänkte fick rätt att själv välja ombud och nästan alla ombud blev offentliga. Förespråkarna för den ackusatoriska principen fick vänta lika länge på en genomgripande processreform.

Processfrågan och den sociala frågan

– Rätten till försvarare hänger intimt samman med processfrågan. Ett av de stora hindren för genomförandet av offentligt försvar var att man ville invänta en processreform, säger Kjell Åke Modéer.

Förutom diskussionen om straffprocessens utformning framfördes många sociala argument i debatten. För bland andra Karl Staaff var rätten till försvarare en del i det sociala projekt många liberaler ville genomföra. Det handlade om att ge fattiga praktiska möjligheter att tillvarata sina rättigheter, möjligheter som rika människor redan hade.

– Den sociala frågan var viktig vid den här tiden. Under 1800-talets sista decennium väcktes tanken på socialstaten till liv. Många blev medvetna om att ett laissez-fairesystem där var och en sköter sig själv drabbar de svaga, säger Kjell Åke Modéer.

När reformarbetet väl kom igång hade också rättssäkerhetsargumentet börjat användas. Bland andra justitierådet Ivar Afzelius argumenterade i riksdagen för att en försvarare kunde utgöra en rättsgaranti, i det fall då domaren inte lyckades fullt ut.

Ulrika Brandberg, Tom Knutson

Litteratur

•Blomkvist, Curt: Försvararen, Sveriges advokatsamfund 2003.
•Ebervall, Lena: Försvararens roll. Ideologier och gällande rätt; Norstedts juridik, 2002.
•Från advokatens verkstad. Uppsatser utgivna med anledning av Sveriges advokatsamfunds 100-årsjubileum 1987.
•Inger, Göran: Svensk rättshistoria; Liber läromedel, 1980.
• Lindberg, Hugo: Gallret – utanför och innanför;  Wahlström & Widstrand 1963.
•Modéer, Kjell Åke: Den offentlige försvararen. Rättshistoriska studier rörande frågan om rättegångsbiträde åt häktad; i Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg (red. Kjell Åke Modéer), Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin, 1976.
•Nationalencyklopedin
•Stjernstedt, Georg: Brottmålsadvokaten. Några ord om försvaret i brottmål; Tidens förlag, 1928.
•Tidskrift för Sveriges advokatsamfund /Tidskriften Advokaten, diverse nummer.
•Vem är det. Svensk biografisk handbok 1977; PA Norstedt & Söners Förlag, 1976.

Annons
Annons