search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Den offentlige försvararens ställning måste stärkas

Tidskriften Advokaten bad sju forskare, advokater och politiker att presentera sina tankar om försvarsadvokatens roll förr, nu och i framtiden.

Det görs varje rättegångsdag i domstolarna mycket goda insatser av de offentliga försvararna. Jag behöver dessbättre inte bedöma mig själv. Det är förhållandevis vanligt att försvararen uppträder i rätten tillsammans med en eller flera kollegor. Det är påfallande ofta som jag noterar att försvarargärningen utförs på ett mycket skickligt sätt.

Försvararen blir också uppmärksammad utanför rättssalen. I vissa mål kan mediebevakningen bli intensiv. Även i dessa sammanhang framträder ofta försvarare som visar prov på klientlojalitet, oräddhet och försvararinstinkt.

Det förekommer förstås alltid undantag. Huvudintrycket är dock att försvars-advokaten hävdar sig väl och åtnjuter inte bara klientens förtroende utan också respekt från polis, åklagare och domare.

Detta innebär inte att allt är frid och fröjd.

I ett avseende märks ett kännbart angrepp som rent av hotar att trycka den offentlige försvararen flera steg bakåt. Det finns också områden där det i stället är hög tid att ta steg framåt och stärka försvararpositionen – därmed också den offentlige försvararen.

Först angreppet. Vad jag syftar på är förstås det betydande antalet överklaganden av ersättningarna till försvararna som skett av staten genom JK under det senaste 1,5 året. Domstolarna har inte tvekat särskilt mycket att bifalla JK:s begärda prutningar. Detta har utan tvivel inneburit att de offentliga försvararna inte kan lägga ned tillräckligt med arbete för att försvara den tilltalade/misstänkte.

Att den nya ordningen skulle begränsas till att angripa bristfälliga arbetsredogörelser och förbättra domstolarnas prövningsmöjlighet stämmer helt enkelt inte. Detta i förening med en under flera år i stort sett stillastående timtaxa innebär en märkbar tillbakapressning av de offentliga försvararna.

När man resonerar om dessa frågor ligger det alltid nära tillhands att saken reduceras med invändningar/antydningar om att det är det egna snöda intresset som döljer sig bakom upprördheten. Det är svårt att värja sig häremot, men det säger förmodligen en del om dem som använder sig av sådana argument. Det är dock de misstänkta, åtalade och dömda som ytterst får bära konsekvensen av tillbakapressandet av de offentliga försvararna. Dessa klienter är f ö en grupp som saknar varje tillstymmelse till politisk makt i vårt samhälle.

Över till något mer positivt. I den nya och viktiga JK-rapporten ”Felaktigt dömda” hävdas att domstolen måste ta ett särskilt ansvar för att åtgärda utredningsbrister i väckta åtal. Jag tror inte att den modellen är möjlig eller ens önskvärd. Den som har en reell möjlighet att upptäcka sådana brister är i stället försvararen, främst av det skälet att det är hon eller han som har privilegiet med det förtroliga klientsamtalet. Det är ytterst genom detta samtal som uppslaget, infallsvinkeln, alternativhypotesen kan formuleras. Försvararen har också möjlighet att bedöma hur denna information kan användas i den misstänktes försvar. Om vi nu hävdar detta måste vi förstås också vara beredda att visa att vi klarar av det ansvar som vi tar på oss.

Den offentlige försvararen måste också förordnas på ett tidigare stadium (gäller i första hand frifotsmålen). En aktiv försvararinsats under förundersökningen bidrar till att utredningen breddas och motverkar inriktningen på ett alltför snävt perspektiv.

Försvararens möjlighet till insyn under förundersökningen måste också förbättras. Härigenom kan försvararens granskande och kontrollerande funktion fullgöras på ett effektivare sätt.

Möjligheten att förordna offentlig försvarare i resningsärenden bör snarast införas. Resningsansökningar är ofta komplicerade och utdragna. För att driva en resningsansökan med framgång krävs juridiskt bistånd.

Rätten till offentlig försvarare avgörs i Sverige av processuella, och inte ekonomiska, skäl. Det är en viktig princip. Om den offentlige försvararens ställning försvagas och om arbetsförutsättningarna försämras, innebär detta ett angrepp på den enskildes rättssäkerhet. Detta får inte ske. I stället bör åtgärder vidtas i motsatt riktning.

Tomas Nilsson
Advokat

Annons
Annons