search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Dags för advokatkåren att gå över gränsen

Tidskriften Advokaten bad sju forskare, advokater och politiker att presentera sina tankar om försvarsadvokatens roll förr, nu och i framtiden.

Det omfattande internationella samarbetet inom straff- och straffprocessrätt är alltjämt i liten grad kopplad till frågan om hur en advokat bäst ska kunna biträda sin klient. Fokus ligger i stället på utökade samarbetsmöjligheter för polis och åklagare. Det finns ju en allt större förvissning inom EU och de enskilda medlemsstaterna att särskilt terrorism och organiserad brottslighet är problem som inte kan lösas av enskilda nationalstater för sig. Utifrån detta har man på kort tid lyckats bygga upp nya kanaler för samarbete, ett samarbete som växer dag för dag.

En av de nya samarbetsformerna är det EU-kontor som går under namnet Eurojust. Eurojust är en form av sambandscentral där åklagare från olika länder samarbetar i konkreta ärenden, ofta genom att helt enkelt samtala om hur respektive medlemslands rättsordning i praktiken fungerar, och hur man bäst kan få något uträttat där. En av de verkliga knäckfrågorna framöver är om denna samarbetsform ska övergå till att bli en europeisk åklagarmyndighet – med självständig möjlighet att väcka talan för olika typer av brott i nationella domstolar.

Till detta kan läggas det omfattande arbetet med att låta principen om ömsesidigt erkännande få genomslag på snart sagt alla plan i det straffprocessuella arbetet. Den grundläggande tanken är att om rättsordningen i ett land tillåter en myndighet att göra något, så ska denna myndighet kunna begära att myndigheter i ett annat land ska utföra detta på sitt territorium, utan materiell prövning. (Skulle också kunna benämnas principen om indirekt myndighetsutövning).

Vad ska då en advokat säga till den person som har blivit utsatt för husrannsakan grundad på en framställan av en fransk myndighet, eller som (inom en nära framtid) är på väg att få sina tillgångar förverkade efter en framställan av en tysk myndighet, eller som är på väg att bli överlämnad till en process i Spanien på framställan av en spansk myndighet? Vadsäga till den person som står åtalad i Sverige för brottslighet som till stor del har internationell anknytning, och där man vet att såväl den svenska polisen som den svenska åklagaren haft daglig kontakt med sina respektive internationella kollegor, och där bevisningen har övervägande internationell anknytning? Kan advokaten med gott samvete säga till klienten: ”Du är nu i trygga händer”? Svaret kan sällan bli annat än nej. Hanteringen av ett yrkande om ett straffprocessuellt tvångsmedel, som ju grundas dels på ett annat lands regler, dels på en – i ett annat land utförd – bedömning av ett händelseförlopp, förklarar varför.  Ombudet måste – för att överhuvudtaget kunna uträtta någonting – själv känna till såväl den materiella regeln som den rättskultur inom vilken den används, eller alternativt kontakta någon som vet vad som gäller. Som det nuvarande systemet i EU ser ut, handlar det om 25 olika system som kan kopplas ihop på detta sätt.

Polisen har på goda grunder fått sitt Europol, åklagarna sitt Eurojust. Brottmålsadvokaterna å sin sida har ännu inte fått någonting. Det är här befogat att tala om en förändrad balans, eller kanske snarare en obalans. Frågan är om detta är nödvändigt i kampen mot kriminalitet, mitt svar är nej. Polis och åklagare kan ges effektiva verktyg för att upptäcka och lagföra brott, samtidigt som skyddet för den enskilde upprätthålls, i vart fall såpass att denne kan få se sin sak allsidigt belyst. Utgångspunkten för det pågående skrotandet av nationalstatsrätt måste vara att det egentligen inte finns någon motsättning mellan det ena och det andra.  

Advokatkåren måste nu snabbt inse att också straff- och straffprocessrätt ”gått över gränsen”. Frågan är då om man kan tänka sig ett närmare samarbete mellan advokater/byråer över nationsgränserna. Finns det någon möjlighet att de stora affärsbyråerna i större utsträckning tar itu med straffrätt? Kan måhända den traditionella fristående svenska brottmålsadvokaten på egen hand – genom självstudier – klara av att upprätthålla kvalitén i sitt arbete, även när det ytterst gäller tilllämpningen av utländsk rätt? Eller ska vi tvingas åse ett framtida kompetensunderskott på ombudssidan?  Det finns onekligen en risk för det.

Gunnar Persson
Jur. dr.

Annons
Annons