search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Är de stora ekobrottmålen ett hot mot rättssäkerheten?

Tidskriften Advokaten bad sju forskare, advokater och politiker att presentera sina tankar om försvarsadvokatens roll förr, nu och i framtiden.

Det händer ofta. I ett stort och omskrivet ekobrottmål ogillas åklagarens talan. På en efterföljande presskonferens säger åklagaren att han är bekymrad över vilka signaler det kan ge. Och i massmedia förekommer såväl reaktionen att friandet är en rättsskandal som att de friade är skyldiga ändå, om än möjligen inte juridiskt.

Det hände till exempel i Prosolviamålet. Jag är väl insatt i sakförhållandena, eftersom jag var en av försvararna. Trots att jag är affärsjurist med civilrättslig inriktning har jag i olika roller agerat också i några andra stora och omskrivna ekobrottmål, bland dem den så kallade mutskandalen i Gotlandsbolaget (där jag var försvarare) och det så kallade Trustormålet (där jag i tingsrätten biträdde åklagaren som likvidator i Trustor). Omvärldens reaktioner på utgången i dessa mål liknar dem i Prosolviamålet.

Man skall akta sig för att tjuta med ulvarna. Men i ett hänseende är jag faktiskt beredd att falla in i klagokören. De stora ekobrottmålen innefattar rättsskandaler. Och de skickar dåliga signaler till allmänheten om tillståndet i rättsstaten. Men jag har ett annat perspektiv på dessa problem än vad som brukar ges uttryck för i massmedia.

En fungerande rättsstat förutsätter att allmänheten har ett rimligt förtroende för rättsordningen. Om i kända ekobrottmål utgången avviker från vad allmänheten har förväntat sig, uppstår ett slags förtroendegap. Det är farligt. Om man för resonemangets skull håller fast vid hypotesen att domstolarna trots allt normalt dömer rätt, kan konstateras att problemet har att göra med ursprungsförväntningarna. Dessa byggs ofta upp av massmedia i ett samspel med personer, som kan ha ett eget och särskilt intresse av att en ekonomisk olycka vinklas i brottslig riktning. Att mana massmedierna till en återhållsam kritisk inställning lönar sig nog föga. Däremot vill jag mena, att skadan skulle kunna lindras med ett mer kritiskt förhållningssätt under förundersökningen.


I Prosolviamålet är det min bestämda uppfattning att utredningen systematiskt har varit inriktad på att verifiera att massmedias beskrivning var riktig. Det har lett till konsekventa och systematiska skevaktigheter i det underlag som har legat till grund för åklagarens åtalsbeslut.

Problemet med att en förundersökning kan präglas av att utredare och åklagare tar till sig ett på förhand etablerat synsätt blir inte mindre av bristen på kunskap om den affärsmässiga miljön. Det fattas helt enkelt i förförståelse. Detta leder till att vad som för den insatte är en naturlig ordning kan för en åklagare förefalla anmärkningsvärt och graverande. Men naturligtvis kan också det motsatta inträffa; vad någon med kunskap om affärsmiljön omedelbart uppfattar som en oegentlighet ser inte utredare och åklagare, eftersom de inte behärskar miljön.

Betydelsen av brist på förförståelse har efter min mening kommit till ett flagrant uttryck i Trustormålet, där majoriteten i hovrätten på ett för den insatte alldeles obegripligt sätt har godtagit förklaringen om att från Trustor orättmätigt frånhända pengar på flera 10-tals miljoner kronor erhållits i provisioner för vissa diffusa tjänster. För den som kan miljön står det alldeles klart att sådana provisioner förekommer helt enkelt inte.

Betydelsen av förförståelse visar sig också i Gotlandsmålet. Åklagarsidans okunskap om brukligt avtalsmönster i skeppsbyggnadssammanhang ledde honom till att driva linjen att en normal uppgörelse var en muta.

En slutsats som jag har dragit är att det är ytterst farligt att vistas i en affärsmiljö som är förenad med ekonomiska svårigheter. Risken är nämligen stor att någon felaktigt styr in massmedierna på en straffrättslig vinkel, vilket spår polisens utredare och åklagare därefter följer hela vägen till en långvarig rättegång. Att den drabbade sedermera frias är en klen tröst. Han har oftast i massmedierna redan utpekats som skyldig, och genom åklagarens åtalsbeslut har han dessutom satts i domstolsfängelse.


Domstolsfängelse? Ja, det är så att den som åtalas är skyldig att personligen närvara under rättegången. Han är således under rättegångstiden förhindrad att leva ett normalt liv. Och även om han frias finns ingen lagbestämmelse som ger honom rätt till ersättning. I Prosolviamålet satt de tilltalade i domstolsfängelse i åtta månader. Detta till följd av ett åtalsbeslut, som inte kunde överprövas i domstol.

En annan aspekt är att de stora ekobrottmålen tar i anspråk för stora resurser från redan underfinansierade rättsvårdande myndigheter. Således har domstolarna inte tillräckliga resurser för att kunna hantera sin målbalans. Väntetiden är orimligt lång, särskilt i tvistemål.


Vad kan då göras? Jag tror att nyckelorden är kompetens och fokusering.

För att börja med fokuseringen: Vissa regeländringar måste till. Det måste bli möjligt för åklagarna att välja bort det som är mindre väsentligt eller mer svårbevisat. Man måste också ändra domstolsprocessen så att parternas positioner så långt möjligt är har klarlagts före huvudförhandlingen. Huvudförhandlingstiden måste förkortas och därmed den tid den tilltalade har att sitta i domstolsfängelse.

Och vad gäller kompetensen: Det är nödvändigt att förundersökningen i ett tidigt skede läggs upp efter en plan som bygger på en gedigen kunskap om den miljö som undersöks. Sådan kunskap finns inte i tillräcklig utsträckning hos åklagarna när det gäller ekobrott. Jag tror inte heller att det är realistiskt att tänka sig att utbildning eller rekrytering från näringslivet skall lösa problemet. Mitt förslag är att i större ekobrottmål hjälp hyrs in från näringslivet. Jag tror att t ex de större revisionsbyråerna i vissa fall skulle kunna ge mycket valuta för pengarna. Och varför inte också anlita advokater?

Är de stora ekobrottmålen ett hot mot rättssäkerheten? Det bör ha framgått att mitt svar på den frågan är obetingat jakande. Det är allvarligt. Och det är hög tid att göra något åt saken.

Stefan Lindskog
Advokatsamfundets ordförande

Annons
Annons