search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Rättskultur – Vad är det?

Vad är egentligen en rättsstat? Rättsstaten är mer än summan av dess institutioner. Det finns också något som skulle kunna kallas en "rättskultur" som kan existera parallellt med institutionerna, men också – i varje fall iviss utsträckning – oberoende av dem. Det menar advokat CHRISTIAN ÅHLUND, ordförande i ILAC, International Legal Assistance Consortium. I Åhlunds bransch – rättsbiståndet – är det viktigt att mottagarländerna har åtminstone ett visst mått av denna rättskultur för att stödet ska kunna slå rot. Men frågan är: hur identifierar man denna "kultur"?

Innan man börjar reformera rättsväsendet i ett utvecklingsland gör man i allmänhet en diagnos mot någon form av checklista. Till exempel:

• Finns det en konstitution? Innehåller den garantier för de grundläggande mänskliga rättigheterna?
• Utses domarna av ett organ som är fristående från den exekutiva makten?

Om svaren på dessa och liknande viktiga frågor är negativa blir slutsatsen att rättssystemet är bristfälligt och i behov av reform. Men om vi skulle tillämpa samma checklista på länder som anses vara väl fungerande rättsstater så kan vi exempelvis konstatera att i Storbritannien finns det inte någon skriven konstitution alls, och i Sverige utses domarna direkt av den exekutiva makten.

Ändå tycks maktdelningen mellan det engelska kungahuset, parlamentet och premiärministern fungera ganska bra, även i avsaknad av en skriftlig konstitution. Och i Sverige finns det ingenting som tyder på att domarna i sitt dömande skulle låta sig påverkas av den exekutiva makten, trots bristerna i tillsättningsproceduren.

Det tycks alltså som om ett land, trots viktiga avvikelser från den ”rättsstatliga checklistan”, ändå kan ha en rättslig kultur, som kompenserar de institutionella bristerna. En sådan kultur innefattar att myndigheter och allmänhet anser sig ha ett gemensamt intresse, att det finns en allmänt accepterad uppförandekod, som fungerar som ett rättesnöre även när rättsstatens institutioner brister. I sådana kulturer tar myndighetspersoner som regel inte mutor och medborgarna följer i stort sett lagen även om de vet att de inte riskerar att åka fast.

En sådan rättsstatlig kultur är naturligtvis inte begränsad till det nationella planet. Ett land med en sådan kultur vill sannolikt också vara en lojal partner i det internationella samarbetet. Denna målsättning har sällan uttryckts så väl som av Franklin Roosevelt i hans installationstal som amerikansk president 1933: ”På världspolitikens område kommer denna nation att uppträda som den gode grannen – grannen som har en grundläggande självrespekt och därför också respekterar andras rättigheter – grannen som respekterar sina åtaganden och respekterar vikten av ingångna avtal i och med en värld av grannar.”

Världen är full av stater, med bristfälliga rättssystem, utbredd korruption och i avsaknad av mänskliga rättigheter. Och mycket pengar slösas bort genom att man försöker reformera fel länder. En grundläggande förutsättning för ett lyckosamt reformarbete är att regeringen i landet ifråga är uppriktigt med på noterna. Det finns idag ett stort antal länder, som efterfrågar internationellt rättsbistånd mest för att kunna framstå som mer attraktiva handelspartners eller för att attrahera utländska investerare. Men om inte de styrande är villiga att också själva underkasta sig rättsstatens principer blir effekterna av ett reformarbete naturligtvis minimala. Många länder har idag ett rättsligt system som kan visa upp många av rättsstatens formella institutioner, men de styrande fortsätter att sko sig på det allmännas bekostnad och ostraffat bryta mot regler som de själva varit med om att stifta. Ett sådant uppträdande är motsatsen till en rättslig kultur.

För att det internationella rättsbiståndet verkligen skulle kunna göras effektivt skulle man behöva hitta ett sätt att identifiera och koncentrera sig på sådana länder, där det finns åtminstone ett embryo till en rättslig kultur, som sedan skulle kunna utvecklas och fungera som  en plattform för ett reformbygge.  Men hur kan man mäta graden av rättslig kultur? Och hur kan man jämföra mellan länder med olika juridiska traditioner? Tänk om någon skulle kunna konstruera ett ”rättskulturindex”, liknande tidskriften Economist’s ”Bic Mac Index” där man använder priserna på en Big Mac i olika länder för att jämföra olika valutors köpkraft.

I USA har faktiskt i somras National Bureau of Economic Research publicerat en undersökning, som möjligen skulle kunna användas som ett index på olika länders grad av rättskultur. Undersökningen omfattar 146 länder och riktar in sig på dessa länders FN-diplomater och deras parkeringsvanor i New York 1997-2002, en period när diplomaterna på grund av den diplomatiska immuniteten inte kunde tvingas att betala parkeringsböter.  Det uttryckliga syftet med studien har varit att mäta betydelsen av sociala normer när det gäller korruption och studiens upphovsmän menar att de har tagit fram ett trovärdigt mått på graden av kulturellt betingad korruption i olika länder. I toppen av listan ligger Kuwait med 246 obetalda parkeringsförseelser per diplomat. Övriga länder på tio-i-topplistan är Egypten, Chad, Sudan, Bulgarien, Mozambique, Albanien, Angola, Senegal och Pakistan. I botten, med noll förseelser, ligger bl a Canada, de skandinaviska länderna, Irland och Japan.

En liknande undersökning i London har gett anmärkningsvärt likartade resultat. Upphovsmännen till dessa studier tolkar diplomaternas parkeringsvanor som ”ett uttryck för deras underliggande benägenhet att för personlig vinnings skull bryta mot regler, när de inte behöver räkna med att stå till svars”.  Med andra ord, vad som mäts här är benägenheten hos myndighetspersoner från olika länder – men i en miljö som är lika för alla – att missbruka sin ställning och ostraffat bryta mot lagen. Och frågan är alltså om vi inte här har ett motsvarande ”Big Mac Index” för graden av rättskultur i olika länder.

Naturligtvis måste man vara mycket försiktig att betrakta detta index som någonting annat än ett kuriosum. Kanske kan det bara användas som en förklaring till det magra resultatet av juridiskt bistånd i många länder. Men kanske kan det också vara användbart som ett mått av flera för att identifiera utvecklingsländer med en sådan grad av rättskultur, att ett reformarbete kan slå rot och ge bestående resultat.

Christian Åhlund
Generalsekreterare ILAC, International Legal Assistance Consortium

Annons
Annons