Mathildas långa kamp för att bli advokat

Mathildas pappa, Axel, var överste och mamman Cecilia var född Nordenfeldt. Familjen bodde på Björneborgs Bruk i Värmland.

Mathilda Staël von Holstein arbetade i början av förra seklet som korrespondent på advokatbyrå, därefter som amanuens och senare kamrer i Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Hon engagerade sig tidigt i kvinnosaksfrågorna, särskilt för kvinnans politiska rösträtt. Hon blev medlem i Fredrika Bremer-förbundet och ordförande i Stockholms kvinnliga studentförening.

Genom självstudier och privatundervisning lyckades Mathilda Staël von Holstein skaffa sig de nödvändiga kunskaperna för inträde till universitet. Hon blev jur kand i Stockholm 1918 efter att ha fått dispens från kravet på studentexamen, som annars var obligatorisk för inträde vid universitet.

I advokatsamfundets stadgar saknades bestämmelser som lade hinder ivägen för kvinnliga sökande. Sämre beställt var det däremot på den offentliga sidan. I själva regeringsformen från 1809 fanns det ett stadgande, § 28, som löd ”Konungen (är lika med regeringen) äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske män till alla de ämbeten och tjänster inom riket, högre och lägre, vilka äro av den egenskap att Konungen fullmakt därå utfärda”. Ordet ”män” tolkades efter bokstaven och vid sekelskiftet motionerades det flitigt i riksdagen om att ändra detta ord till ”person” eller ”medborgare”.

Efter långa och bittra strider i båda riksdagens kamrar ändrades inte ordalydelsen, men väl tillämpningen av paragrafen 1907. Regeringen kunde därefter befordra kvinnor i enlighet med de grunder som skulle fastställas av regeringen och riksdagen! Först en bit in på 1920-talet jämställdes manliga och kvinnliga ämbetsmän sedan vissa grundlagsändringar trätt i kraft.

Ett annat hinder för kvinnliga jurister var reglerna i gamla rättegångsbalken från 1734, närmare bestämt 15 kap 2 §, där det ifråga om rättegångsombud stadgades att dessa ”skole vara oberyktade redlige och förståndige män”. Detta tolkades på olika sätt vid olika häradsrätter och rådhusrätter. Det innebar att vissa domstolar tillät kvinnliga rättegångsombud medan andra inte gjorde det.

På den tiden var det för övrigt vanligt att rättegångsombud saknade juridisk skolning. Så kallade sakförande och ”brännvinsadvokater” dominerade bland rättegångsombuden. Advokattiteln hade under denna tid en dålig klang då många juridiskt oskolade personer använde sig av den. Dåtida jurister som var rättegångsombud använde, om de suttit ting, hellre titeln vice häradshövding.

Det visade sig svårt att få en lagändring till stånd. Anföranden i riksdagen och remissyttranden från olika håll var ofta starkt negativa eller känslomässiga, ibland bådadera.

Häradshövding Axel Ölander som satt i riksdagens första kammare yttrade ”att även åt kvinnorna inrymma befogenhet att utöva advokatverksamhet är onödigt, onyttigt och till och med skadligt. Nog torde vi ha tillräckligt med män som äro lämpliga att föra talan inför rätta utan att vi behöva vända oss till kvinnorna!”

Advokat Philip Lehman, som varit med och grundat Sveriges Advokatsamfund 1887 och som också var riksdagsman, anförde i stället att: ”rättskipningen har enligt min erfarenhet inte blivit lidande ide fall när en kvinna godtagits som ombud inför rätta. Om ordet ’män’ ändras till ’medborgare’ eller ’person’ torde man därefter inte behöva befara att bliva överlupen av kvinnliga advokater. Jag ser ingen fara i att lagen öppet medger kvinnor som har håg och kunskaper att utöva advokatverksamhet att idka sådan verksamhet”.

Ändringsförslagen gick igenom iriksdagens båda kamrar och den nya lagen trädde i kraft 1898.

Advokat Lehmans förutsägelse om att man inte ’behövde befara att bliva överlupen av kvinnliga advokater”, visade sig hålla. Först 1918 blev Eva Andén den första kvinnliga advokaten i Sverige och även om hon fick många efterföljare så dominerar männen än idag i detta yrke.

Redan 1919 blev Mathilda Staël von Holstein kompanjon med Eva Andén. Kompanjonskapet varade till 1923 då Mathilda Staël von Holstein öppnade en egen advokatbyrå. Ilikhet med Eva Andén kom hon att handha en hel del familjerättsliga ärenden, men hon kom också alltmer att arbeta med fastighetsrätt och fastighetsärenden.

Mathilda Staël von Holstein var fordrande i sin advokatverksamhet. Hon ställde stora krav på sig själv men också på de biträdande jurister som från tid till annan arbetade hos henne. Hon förutsatte att ärendena sköttes oklanderligt, juridiskt och personligt korrekt men var samtidigt mycket generös och delade med sig av sina stora kunskaper till de yngre.

Som vi tidigare sett hade kvinnor länge ej rätt till statlig tjänst. Mathilda Staël von Holstein kom att ingå i en kommitté vars syfte var att undanröja detta hinder. Advokaten Valborg Lundgren har i boken ”Från advokatens verkstad” 1987, skildrat detta enligt följande.

”Frågan om undanröjande av kvarstående grundlagshinder mognade så småningom och en utredning inom justitiedepartementet 1919 resulterade i att det fortsatta arbetet anförtroddes åt en kommitté med fru Emilia Bromée som ordförande – den första kungliga kommittén med en kvinna som ordförande. Bland kommittéledamöterna fanns också Mathilda Staël von Holstein. Hon berättade med allvar och humor om hur man fick kryssa försiktigt i utredningarnas labyrinter mellan kompromisser av skilda slag. Det gällde ju att nå ett positivt resultat. Hårdast stod striden om chefstjänsterna och domarbefattningarna. – Skulle inte en ung kvinnlig domares silkesstrumpebeprydda ben komma att distrahera advokater, åklagare och allmänhet? ’Nödargument!’ kallade hon sådana uttalanden.’’

Hon berättade också att beträffande chefsbefattningarna formulerade Emilia Bromée ett uttalande som inte kunde motsägas: ”Det är riktigt att de flesta kvinnor inte äga förutsättningar att bekläda högre befattningar i statens tjänst, men detta gäller förvisso även flertalet män.” Och därmed var denna fråga borta ur bilden.
Kommitténs betänkande resulterade i förslaget att ”kvinna skall vara likställd medman i fråga om behörighet att inneha statstjänst – med vissa undantag för militära och polisiära befattningar. Och så prästämbetet. Kommitténs betänkande utsattes för hård kritik av remissinstanserna. Men justitieministern tog fasta på de positiva utlåtandena, och efter åtskilliga turer fördes den segslitna frågan i hamn och den så kallade behörighetslagen kom 1923.”

Mathilda staël von holsteins föräldrar dog tidigt och hon fick därefter i större eller mindre utsträckning ta hand om och försörja sina elva yngre syskon. Detta bidrog förmodligen till att hon aldrig kom att gifta sig. Senare ilivet kom hon att dela hushåll med Ingegerd Palme som på sin tid var en känd kvinnosakskvinna och fastighetsmäklare.

När Mathilda Staël von Holstein dog 1953 hade hon sedan flera år tillbaka inte drivit någon aktiv advokatverksamhet.

Trots Mathilda Staël von Holsteins långvariga advokatverksamhet, stora insatser i Fredrika Bremer-förbundet och i andra föreningar och även i olika kommittésammanhang är hon idag en närmast okänd advokat.

Magnus Ullman

Muntliga källor: Intervjuer med Carl-Axel Staël von Holstein och Ellen Lauritzen
Skriftliga källor: Magnus Ullman: ”Kvinnliga pionjärer verksamma i Sverige” 2004; Valborg Lundgren: ”Våra första kvinnliga advokater”, 1968.