search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Viskningar och rop

Riksdagsvalet stundar. Ett sådant val är en av den demokratiska välfärdsstatens viktigaste manifestationer. Då skall folkets vilja komma till konkret uttryck såsom ett kvitto på den politik som förts under den gångna mandatperioden.
Valdebatten speglar typiskt sett de viktigaste frågorna som framstår som mest aktuella. I Sverige handlar det mycket om olika former av bidragssystem. Partierna söker övertrumfa varandra med sockersöta bud om hur olika grupper skall få ut mer av den gemensamma kakan. Mer sällan handlar valdebatten om de demokratiska grundproblemen sedda ur ett mer principiellt perspektiv. Det ger mig anledning till några synpunkter i det ämnet.

I ett samhälle tvingas människor och grupper av människor att samarbeta för att kunna tillgodose elementära behov. Det förutsätter handlingsnormer. Vissa regler har karaktär av rättsregler. I en globaliserad värld ökar också betydelsen av internationell lagstiftning. Folkrätten har följaktligen fått en starkt ökad betydelse inte minst inom ramen för mänskliga rättigheter och humanitär rätt.

Anarkister har brukat propagera för avskaffandet av rättsreglerna till förmån för andra sociala verktyg. Inom marxismen förekommer likaså antirättsliga idéer. I den unga Sovjetstaten kom domstolarna att förvandlas till politiska institutioner. Femårsplanerna ersatte rättsordningen. Rätten blev helt underordnad politiken. Men redan 1936 återgick Sovjetstaten inom många områden till att stödja uppbyggande av en rättsordning och med denna rättsliga institutioner. Det tog således mindre än tjugo år efter revolutionen för det kommunistiska Sovjetunionen att inse behovet av fungerande lagstiftning och rättstillämpning.

Inte bara i det forna öst utan överallt där diktaturer faller skall nya demokratiska samhällen skapas. Då utgör en fungerande rättsordning med opartiska domstolar och oberoende advokater tillsammans med åklagare och polis befriade från korruption en förutsättning för etablerandet av en demokratisk rättsstat.

Bevekelsegrunderna för upprätthållandet av en rättsordning är många och delvis självklara. Rättsregler som kan sanktioneras gör det möjligt att planera och organisera. Rättsregler som iakttar mänskliga rättigheter och respekterar folkrätten skapar förutsebarhet och likhet inför lagen. De skänker därigenom trygghet och säkerhet. Detta i sin tur är en förutsättning för medborgarens lojalitet med rättsordningen. En fungerande rättsordning möjliggör ekonomisk tillväxt. Bara undantagsvis kan rättsreglerna ersättas med andra sociala instrument. Såväl den politiska beslutsprocessen som ett fungerande näringsliv förutsätter en fungerande rättsordning. Följaktligen har rättsreglerna i vårt komplexa globaliserade samhälle kommit att få ökad betydelse. Domstolarnas betydelse har därigenom ökat.

Rättsordningen är emellertid, vilket historien visat, inte ensam, en garanti för rättsstaten. Rättsordningen kan överträdas, utnyttjas och missbrukas av lagstiftaren och rättstillämparen också i tekniskt sett demokratiska stater. Hitler kom till makten genom demokratiska val. Nazismen utövade makten under lagarna – med tillämpning av rättsordningen. Man instiftade raslagar som möjliggjorde många av de övergrepp som den judiska befolkningen fick utstå.

FNs deklaration om mänskliga rättigheter från 1948 och Europarådets Konvention om mänskliga rättigheter från 1950 tillkom som en följd av första och andra världskrigens fasor. Dessa erfarenheter visade tydligt behovet av att försvara den enskilde mot statens maktutövning. En rättsstat respekterar grundläggande fri- och rättigheter såsom dessa kommit till uttryck i FN-deklarationen och Europakonventionen. Dessas grundläggande principer får inte frångås alldeles oavsett hur gott syftet än må vara.

Maktutövning skall vara proportionell. Detta gäller både på det nationella och på det internationella planet. Proportionalitetskravet förutsätter att normgivning och rättstillämpning sker så att balans föreligger mellan, å ena sidan, det offentliga ingreppet och, å andra sidan, det man vill uppnå därmed. Man brukar då kräva att åtgärden är effektiv, att den är nödvändig och att den är balanserad i strikt mening. Effektivitet och nödvändighet kan man ofta motivera. Värre är det med balansen. Ty i det konststycket ligger bl.a. att bedöma hur den enskilda åtgärden förhåller sig till de grundläggande principerna för samhällsbygget. Dagens politiker tenderar enligt min mening att behandla den aspekten tämligen styvmoderligt. När så sker riskerar man att i den förmenta effektivitetens namn offra demokratiska grundvärden.

En rättsordning som inte kan erbjuda sina invånare skydd för grundläggande rättsprinciper är inte förenlig med vad som kallas för en rättsstat. På senare tid har den demokratiska rättsstaten utsatts för hårda prövningar.

Sveriges utlämnande av två asylsökande egyptier till det land de flytt från, med uppenbar risk att där utsättas för tortyr, liksom frysningen av tillgångar för de så kallade Somaliasvenskarna är två allvarliga exempel på när rättsstatliga principer övergivits.

Israels agerande att i Gaza kidnappa demokratiskt folkvalda parlamentsledamöter och regeringsmedlemmar och hålla dem som gisslan, liksom att uppföra en nio meter hög mur på ockuperat område på Västbanken, samt urskillningslösa bombningar av Libanon är alla exempel på när folkrättsliga regler och rättsordningen övergivits.

President Bush har på en rad punkter utmanat rättsstaten USA. Presidenten har utan att höra kongressen beordrat telefonavlyssning av amerikanska medborgare utan föregående beslut av domstol. Presidenten har vidare satt sig över lagstiftningen genom att inrätta fånglägret på Guantanamo Bay. Ett interneringsläger, där närmare tusen människor under förnedrande förhållanden, sedan 2001, sitter fängslade utan att vara åtalade, utan att vara delgivna misstanke om brott, utan att ha rätt till advokat, utan att få sin sak prövad i domstol, utan kontakter med sina familjer osv. De är kort sagt rättslösa.

Också premiärminister Blair har under senare tid föreslagit en rad ingripande åtgärder. En av de mest uppmärksammade var att på lösa grunder kunna hålla människor i förvar upp till 90 dagar utan rätt till advokat, utan rätt att veta vad man fängslats för, utan rätt till domstolsprövning. House of Lords satte stopp för förslaget, vilket har föranlett Blair att ondgöra sig över rättsväsendet och kräva att det levererar vad folket önskar.

Det gatans parlament som Blair stöder sig på är samma uppgivna folkvilja som svenska politiker lutar sig mot när man vill införa hårdare tag och ökade tvångsmedel i jakten på misstänkta brottslingar. Ett vanligt argument är att ”Vi måste beakta medborgarintresset”. Genom ett sådant synsätt har politikerna iklätt sig rollen som viljelösa offer för den för tillfället rådande opinionen.

För att rättsväsendet skall kunna fungera på ett ändamålsenligt sätt krävs, liksom vid all annan verksamhet, en adekvat finansiering. Finansieringen av rättsväsendet är en viktig fråga som sedan lång tid behandlats mycket styvmoderligt av de politiska partierna. Rättsväsendets andel av statsbudgeten är närmast försumbar, 29 miljarder, viket motsvarar fyra procent. Till skillnad från rättsstaten, tillåts välfärdsstaten kosta ansenliga summor. Den förutsätter ett näringsliv som kan generera vinster. Ett fungerande näringsliv förutsätter ett väl fungerande rättssystem. Företag liksom enskilda måste kunna vända sig till domstol och få sin sak prövad inom rimlig tid. De långa handläggningstiderna i domstolar, särskilt i tvistemål har lett till att Sverige fällts ett flertal gånger i Europadomstolen.

Ett fungerande rättssystem är garantin för tillväxt och ett utvecklat samhälle. Det utgör ett skydd mot maktmissbruk och upprätthållande av demokratiska rättsstatliga principer. I försvaret av dessa har juristerna en viktig roll att spela. Som jurister måste vi med kraft protestera mot varje åsidosättande av rättsstatens principer. När politikerna tycks nedprioritera de frågorna, måste vi bidra med att sätta in regelbildningen i sitt principiella sammanhang. Det sägs inte sällan att juristerna är tysta i den politiska debatten. Det finns i vårt land fog för den kritiken. Juristerna har fått lära sig att göra åtskillnad mellan politik och juridik. Och att juristerna inte skall lägga sig i politikernas servering. Det är förstås nonsens. De två områdena överlappar varandra mycket ofta. En fördel med den överstatlighet som präglar det globaliserade samhället är just att många politiker först nu inser att man inte är suverän i den meningen att man kan stifta vilka lagar man vill. Man måste i lagstiftningsarbetet hålla sig till de grundläggande spelregler som gäller för civiliserade nationer. Övertramp av de principerna sker ibland. Då måste vi jurister ropa till. Inte för ofta. Men ibland. Och då räcker det inte med att viska. Ibland är det till och med så illa att vi måste ropa högre än vanligt. Ett valår som infaller i en för rättsstaten problematisk tid ger ett utmärkt tillfälle att göra detta.

I demokratins intresse.

ANNE RAMBERG
ADVOKATSAMFUNDETS GENERALSEKRETERARE