search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Recension: Bevisbörda och beviskrav i tvistemål

Alla advokater vet att den övervägande del av tvistemålen i våra domstolar är bevismål. Bevisvärdering och bevisbördefrågor är det som fäller avgörandet.
Det är inte utan att man många gånger haft svårt att värja sig från tanken att domstolarna griper efter den bevisbörderegel som passar bäst för att nå det resultat som domstolen vill nå.

Den svenska bevisbördeläran har inte varit så väl analyserad och bearbetad, vilket möjligen är förklaringen till att praxis framstår som rätt spretig. Denna brist har nu till stor del undanröjts av LARS HEUMAN genom den nyligen utkomna studien ”Bevisbörda och beviskrav i tvistemål (Norstedts 2005, 542 s). Han tar i den systematiskt upp de övergripande frågorna på bevisbörderättens område, främst den rättsvetenskapliga teoribildningens roll för domstolarnas tillämpning. Analysen inriktas även på den betydelse som praxis har eller borde ha för teoribildningen.

till synes har han lyckats att sammanställa ett större antal fall för att belysa innebörden och betydelsen av flera konkurrerande och ibland även samverkande förklaringsmodeller. Heuman har som ledstjärna i sitt omfattande arbete haft att en god teori bygger inte bara på ett analytiskt tankearbete utan även på systematisk genomgång av rättspraxis. Teoribildningen måste ha sina fötter i praxisvärlden samtidigt som domstolarna måste ha tillgång till utvecklade och underbyggda teorier. Det ena lika viktigt som det andra.

Vi som redan som unga jurister tillägnade oss EKELÖFS bevisbördelära (med den omhuldade överviktsprincipen) har senare i det praktiska juridiska arbetet nog förvånats över hur begränsat genomslag hans lära har haft i den dömande verksamheten. Möjligen kan det vara så att det i den svenska doktrinen utvecklats abstrakta bevisvärderingsregler som inte används av domstolarna. Om det är så är doktrinens bevisbördelära en rent fristående teoriskapelse med helt otillräcklig förankring i praxis. Heuman konkluderar detta på följande sätt: Ekelöfs allmänna materiellträttsliga teori har under flera decennier bildat en utgångspunkt för alla jurister som läst hans framställningar. De jurister som sedan blev domare tillämpar dock inte teorin.

Heuman når mycket långt i sin framställning då han både analyserar de olika teorierna och prövar i vilken omfattning de har kommit till tillämpning i det empiriska materialet. Omvänt gör han utifrån materialet bedömningar av styrkan och värdet av de olika teorierna.

Genom Heumans arbete har den svenska bevisbördeläran fått en mycket värdefull presentation och analys. Hans egna bedömningar ger naturligtvis extra stort värde åt framställningen. Man får hoppas att den noga studeras av domstolsjuristerna och av oss advokater.

För den som praktiskt arbetar med processföring i tvistemål är verket av mycket stort värde. Det kommer säkert att bidraga till att advokaternas argumentering i bevisbördefrågor blir mer pregnant och vetenskaplig.

Verket har sin givna plats i bokhyllan hos de flesta advokater. Dessutom kommer en eftertänksam genomläsning att höja kunskapsnivån hos oss alla. Säkerligen betydligt mer än att sitta av en eller annan påtvingad kurs. Studier på den egna kammaren överträffar allt.
ADVOKAT THORULF ARWIDSON
Annons
Annons