search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Brottmål: Rättssäkerheten är ett ansvar för alla

Rättssäkerheten är god i den svenska brottmålsprocessen. Men det finns problemområden. Osäkerhet i bevisvärderingen, resursbrist och prutade advokaträkningar är några av hoten mot rättsstatens grundprinciper.
Varje dag hålls mängder av domstolsförhandlingar. I de allra flesta fall sker det utan dramatik och med värdighet för alla inblandade, trots att stora värden och starka känslor är inblandade. Det är ett tecken på att människor känner förtroende för rättsväsendet, menar Tomas Nilsson, advokat och vice ordförande i Advokatsamfundet.

– Generellt tror jag att tilltron till rättsväsendet är hög. Men om den ska fortsätta vara det måste vi våga föra en diskussion och peka på de fall där det inte fungerat, säger han.

– Rättssäkerheten är bättre idag än för trettio år sedan, bland annat för att vi är mycket bättre på att redovisa i domskälen hur vi ser på bevisningen.

Det säger Staffan Levén, hovrättslagman vid Hovrätten för västra Sverige.

Han får medhåll av riksåklagaren Fredrik Wersäll. Hans bild är att alla i rättskedjan ägnar allt mer tid åt att garantera de tilltalade rättssäkerhet.

Brottmålsadvokaten Per E. Samuelson har närmast motsatt uppfattning.

– De elva fallen i Axbergers rapport är bara toppen på ett isberg. Det finns många felaktigt dömda, säger han.

Han anser att domstolarna dragits med av den allmänna opinionen i vissa mål, och att det lett till att många fälls på allt för svag bevisning. Tydligast märks det i sexualbrott, som fått mycket uppmärksamhet i medier och samhällsdebatt.

– Fokuseringen på dessa samhällsproblem sätter ett stort tryck på alla i rättsväsendet. För enskilda domare blir det svårt att frikänna när det finns en utpekad gärningsman, säger han.

Resultatet blir att rättssäkerheten havererat på vissa områden. Per E. Samuelson talar om ett ”svart hål av rättsröta” i sexualbrottsmålen.

Tomas Nilsson går inte lika långt. Generellt ser han rättssäkerheten som god i Sverige. Men han ser ändå systematiska brister i rättssystemet.

Den svåra bevisvärderingen
– För att ha en hög grad av rättssäkerhet måste vi upprätthålla höga beviskrav, säger Tomas Nilsson.

Han anser att domstolarnas kontrollfunktion i rättskedjan brister i vissa fall, just för att beviskraven är oklara. Ett exempel på detta är brott ”begångna tillsammans och i samförstånd”, en formulering som ofta används av åklagare. Brist påprejudikat gör det svårt att pröva påståendet. I praktiken har detta inneburit att beviskraven sänkts, menar Tomas Nilsson.

Han efterlyser tydligare riktlinjer för bevisvärdering från Högsta domstolen. HD kan genom sina avgöranden klargöra nivån för att ett brott ska anses bevisat, och även hur bevisprövningen ska göras.

– Sådana avgöranden påverkar också polis och åklagare, och även försvararen. De berättar vad som är viktigt att kontrollera i bevisprövningen, säger han.

Hovrättslagman Staffan Levén håller med om att det behövs fler HD-avgöranden för att klargöra praxis för bevisvärdering. Men han tycker också att det finns anledning till en viss självkritik för domarkåren.

– Brister i utredningen ska komma den tilltalade till godo. Där är domstolarna möjligen inte tillräckligt uppmärksamma idag, säger han.

Dåliga utredningar
Det största problemet för rättssäkerheten tycker ändå Staffan Levén finns inom polisen.

– Om polisen gör ett bra, objektivt arbete gagnar det rättssäkerheten. Vi ser alltför många dåliga polisutredningar, inte minst när det handlar om förhör med barn.

– Polis och åklagare kontrollerar inte vittnesuppgifter tillräckligt källkritiskt.

Och försvarsadvokaterna är förvånansvärt passiva, säger Per E. Samuelson, som betonar att alla parter i rättsväsendet har ett ansvar.

Det största hotet mot rättssäkerheten är enligt Fredrik Wersäll brist på resurser i rättssystemet.

– Det är svårt att få tid att vara grundlig, säger Fredrik Wersäll.

Staffan Levén upplever också den stora arbetsbelastningen som ett problem. Det som får stryka på foten när domarna drunknar i högarna av mål är domskrivandet, säger han.

Hans-Gunnar Axbergers uppfattning att domstolarna har skyldighet att lyfta fram brister i förundersökningen har mött starka reaktioner i rättsväsendet. Staffan Levén hör till dem som reagerat genom en debattartikel i Dagens Nyheter den tionde juni skriven tillsammans med två andra domare.

– Parterna har ansvar för att ta fram uppgifter. Jag vänder mig bestämt mot att domstolen skulle ta ansvar för utredningen, säger han.

Oroas av nedprutningar
Hans uppfattning delas av riksåklagaren och de båda advokaterna. Alla pekar i stället på försvararens viktiga roll för rättssäkerheten.

– Det är utomordentligt viktigt med balans i rättssalen. Försvararen måste få tid att arbeta aktivt under förundersökningen och i rättssalen, säger Fredrik Wersäll.

De intervjuade advokaterna oroas av hovrätternas prutning av advokaträkningar.

– Det är mycket allvarligt att JK anställer två jurister för att få ner antalet arbetade timmar från advokaterna. Redan nu lägger försvarare ner för lite tid på många mål. Man riskerar att skapa ett system där en advokat som lägger ner 100 timmar får pruta för att han jämförs med advokater som lägger ner 40 timmar, säger Per E. Samuelson.

Tomas Nilsson skulle också vilja se att timkostnadsnormen ersattes av en friare skälighetsprövning av arvodena.

Svårt få resning
När det ändå blir fel i domstolen finns möjligheten till resning som en säkerhetsventil för den dömde. Resningsansökningar granskas av riksåklagaren, som beslutar om det behövs några nya undersökningar i fallet. En olycklig dubbelroll för RÅ, menade Hans-Gunnar Axberger. Fredrik Wersäll håller med om att den inte är helt okomplicerad, men anser ändå att Högsta domstolens prövning av ansökningarnagaranterar rättssäkerheten. Men det är svårt för en ensam dömd person att driva fram en resning.

– Den dömdes möjligheter att ansöka om resning borde stärkas, till exempel genom att man får rätt till juridiskt biträde för det, säger Fredrik Wersäll.

Tomas Nilsson är av samma uppfattning. Hans erfarenhet är att en resningsansökan är både komplicerad och tidskrävande.

– I princip borde mål inte behöva gå till resning. Det ska bli rätt första gången, säger Per E. Samuelson.
ULRIKA BRANDBERG, TOM KNUTSON