search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Var är de rättspolitiska visionerna?

Det är valår. Inför val brukar politikerna tala om vård, skola och omsorg – det vi brukar kalla välfärdsstaten. Intresset för rättspolitiken flammar då och då upp, men rättsstaten pratar vi mindre om. Rättspolitiken rör principiellt rättsliga spörsmål, som konflikter mellan stat och individ. Det är grundläggande frågor i samhällsbygget. Då borde väl också partierna ha tydliga, långsiktiga, ideologiskt grundade rättspolitiska visioner.
Men vilka är dessa visioner? Vilka är prioriteringarna?
Rättsväsendet får större uppmärksamhet från media, allmänhet och politiker än vad som var fallet för bara några år sedan. Denna uppmärksamhet är tyvärr nästan alltid händelsestyrd. De händelser som föranleder intresset är ofta inte relevanta eller kännetecknande för de mer principiella frågorna. Detta är begripligt ur allmänhetens och medias perspektiv. Men, det är bekymmersamt från rättspolitiska utgångspunkter. Det leder ofta till att politikerna vill visa handlingskraft – ledande rättspolitiska företrädare binder snabbt upp sig för olika lösningar och förslag som saknar förankring i ett större sammanhang. Det framgår tydligt om man studerar de politiska partiernas ståndpunkter i frågor om tvångsmedel, rättshjälp och brottsoffer, bara för att nämna några exempel. I förvånande utsträckning saknas klara principiella skiljelinjer vilka frågor och maximer som de olika partierna har prioriterat. Hade politikerna sådana principiella hållpunkter skulle de kanske kunna visa större förmåga att hålla emot tillfälliga opinionsstormar.

Det statsbärande partiet saknar helt rättspolitiska handlingsprogram. Med något undantag har samtliga partier svängt betänkligt i centrala rättspolitiska frågor. De två största partierna har i centrala frågor bytt åsikt med korta intervall. Rättspolitiken har kännetecknats av inkonsekvens och, såvitt avser de två största partierna, också av en stor samsyn präglad av pragmatism och kollektivism.

Avsaknaden av uttalade ideologiska och principiella grundvalar för rättspolitiken är en allvarlig brist. Allvarlig framför allt för att finansieringen av rättsväsendet riskerar att bli en restpost. De smulor som blir över när välfärdssamhället (nödtorftigt) finansierats går till rättsstaten. Vi ser också effekterna av detta. Delar av rättsväsendet är idag starkt underfinansierat. Domstolarna har tvingats till stora sparkrav, trots att måltillströmningen ökat, ibland på grund av beslutade reformer. Balanserna har ökat och principen om avgörande inom rimlig tid kan i många fall inte tillgodoses. Sverige har fällts flera gånger i Europadomstolen för mänskliga rättigheter av det skälet.

Men också på flera andra rättspolitiska områden är bristen på långsiktiga visioner och idéer besvärande. Några exempel.

En del av rättsväsendet som brukar uppmärksammas särskilt är polisen. Polisen har tillförts 2,4 miljarder i ökade resurser sedan år 2000. Trots detta har inte verksamheten visat förbättrade resultat mätt i uppklaringsprocent. Varför ger inte satsningarna resultat? Finns det grundläggande fel inom organisationen? Bedrivs verksamheten på ett effektivt sätt? Arbetar polisen då brotten begås? Är maktfördelningen inom polisorganisationen effektiv? Politikerna borde redovisa varför det är effektivt och bra med en myndighet när det gäller åklagarna och kriminalvården, men inte när det gäller polisen. Det finns argument såväl för som emot en sådan ordning när det gäller polisen. Dessa argument borde dock lyftas fram och inte sopas under mattan.

Brott och straff är ett tema som röner allmänhetens uppmärksamhet, särskilt när någon intern rymmer eller när någon dömts till ett fängelsestraff som understiger vad allmänheten anser – baserat på ibland tveksam mediarapportering – vara rimligt. Då prioriteras frågan också i den politiska debatten och politiska växlar ställs snabbt ut. Nya fängelser och strängare straff. Men hur ser visionen om de övergripande målen ut? Vilka är de mest angelägna åtgärderna att vidta för att nå dessa mål? Vilken ideologisk grundsyn har man på reaktioner vid brott? Alla förefaller ense om att fängelse är skadligt. Trots detta ser vi en ständigt ökande fängelsepopulation på grund av att domstolarna dömer till längre straff och på grund av senare frigivning. Har vi inte en övertro på att polisen och kriminalvården skall klara allt som föräldrar, skola och samhället i övrigt inte lyckas med?

Synen på brottsoffer, brottsoffrets ställning och balansen i straffprocessen har förändrats markant under åren. Här är utvecklingen inom socialdemokraterna särskilt tydlig. Socialdemokraterna utgick tidigare från brottsoffrets ekonomiska trygghet. De befarade också att rättslig hjälp till brottsoffer skulle riskera gärningsmannens intressen på så sätt att myndigheterna inte förblev objektiva. Detta förhållningssätt har genomgripande förändrats under vår nuvarande justitieminister. Men det finns grundläggande frågor som inte har fått sina svar. Är vissa brottsoffer viktigare än andra? Vad är det primära behovet för brottsoffer? Skall det tillgodose personligt stöd eller rättslig hjälp?

Rättssäkerhet och integritet har kommit att uppmärksammas av riksdagen under våren – möjligen lite för sent. Efter 11/9 har vi sett en aldrig tidigare skådad ström av integritetskränkande lagstiftningsförslag och rop på hårdare tag. Förslagen motiveras slagordsmässigt med terrorhot och ökad grov, gränsöverskridande och organiserad brottslighet. I direktiven till Integritetsskyddskommittén (Ju 2004:05, dir. 2004:51) anför regeringen att det kan finnas anledning att göra en samlad analys avseende förhållandet mellan den totala verkan av den nuvarande lagstiftningen om tvångsmedel och annan övervakning och skyddet för den personliga integriteten. Det är en intressant fråga vad man avser att göra med resultatet av den kommitténs arbete när det är klart. På det straffprocessuella området kommer den att vara inaktuell när resultatet levereras. Det är egendomligt att regeringen varit så motspänstig när det gäller att låta denna kommitté avsluta sitt arbete innan alla nya förslag lagts. Viss respit verkar dock kommittén nu få – vissa förslag kommer sannolikt att bordläggas i riksdagen.

Rätten att få sin sak prövad är inte längre självklar. Rättsskyddet är kraftigt urholkat. Taxebestämd ersättning till rättsliga ombud blir allt vanligare. Avgörande inom rimlig tid är inte någonting som kännetecknar i vart fall civilprocessen. Hur överensstämmer detta med principen om allas likhet inför lagen? Strävan att uppnå likställda parter? Skall denna rätt underordnas hänsynen till statens finanser på sätt som sker? Dagens nivå avseende rättstillgänglighet och omfattningen av denna är inte rimlig. Rättshjälpen har kommit att bara vara ett begränsat bidrag bland andra bidrag. Det skulle vara värdefullt att få svar på frågorna om systemet i Sverige är avpassat för den nivå som ett land som Sverige borde sträva efter. Om det finns planer på att utöka möjligheterna till att få ersättning för att få sin sak prövad. Eller om det är så att politikerna ser ytterligare behov av inskränkningar. Inskränkningarna i rättshjälpen innebär enligt min mening att vi har övergivit principen om allas likhet inför lagen.

Det anses vara en grundläggande rättighet att den enskilde har rätt att fritt välja ombud. I den senaste budgetpropositionen antyds dessvärre att rätten till offentlig försvarare kommer att inskränkas. Vi riskerar dessutom på sikt att inga advokater kommer att vara beredda att företräda enskilda. I princip saknas det återväxt inom humanjuridikens område. Den främsta orsaken till detta torde vara den mycket låga ersättning som advokaten får enligt timkostnadsnormen. Den ger en lön åt advokaten som med nästan en fjärdedel understiger en rådmans lön. Det är givetvis principiellt helt fel.

I de frågor som jag berört ovan är det i det närmaste omöjligt att finna en konsekvent linje hos de olika riksdagspartierna. Rättsväsendet är en grundläggande del av samhället och förtjänar respekt. Rättspolitiken måste bli ett prioriterat område. Den rättspolitiska debatten måste bli livligare. Detta kräver att också andra än politiker engagerar sig i den – advokater, domare, åklagare och poliser. Det är vi alldeles för dåliga på!

ANNE RAMBERG
ADVOKATSAMFUNDETS GENERALSEKRETERARE

Publicerad i nr 5, 2006