search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Beslut om boende är inte en förutsättning för reglering av umgänge

Hovrätten över Skåne och Blekinge tolkar lagen fel när den hävdar att man måste reglera barnets boende för att ett beslut om umgänge mellan barn och förälder ska vara giltigt. Det menar debattören Mats Sjösten, chefsrådman vid Göteborgs tingsrätt.
Det fordras inte – i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad – att domstolen vid beslut om umgänge beslutar också om boende. Är föräldrarna överens om att barnet skall bo/bor tillsammans med en förälder kan umgänge fastställas mellan barnet och den andra föräldern trots att det inte finns något beslut/avtal om boende.

Före den 1 oktober 1998 var det inte möjligt för domstolen att besluta om umgänge i de fall barnets föräldrar hade gemensam vårdnad. Fungerade inte umgänget mellan barnet och den förälder som det inte bodde tillsammans med, var det möjligt att reglera umgänget endast om den gemensamma vårdnaden upplöstes. Den ena föräldern tillerkändes då vårdnaden ensam, medan umgänge fastställdes mellan barnet och den andra föräldern.

Efter den ändring som gjordes av reglerna i 6 kap. föräldrabalken den
1 oktober 1998 är det numera möjligt för domstolen att, även när föräldrar har gemensam vårdnad, besluta om boende, dvs vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans med, och/eller umgänge mellan barnet och en förälder som det inte bor tillsammans med. Reglerna om detta finns i 6kap. 14 a, 15 och 15 a §§ föräldrabalken.

Det framgår varken av lagens bokstav eller av dess förarbeten att en förutsättning för att domstolen skall kunna besluta om umgänge är att det finns ett beslut även i frågan om boende. Vårdnadstvistutredningen, vars betänkande Vårdnad, boende och umgänge (SOU 1995:79) låg till grund för lagstiftningen, anförde (s.94 och 146) att en förutsättning för att umgänge skall kunna fastställas mellan barnet och en förälder även om barnets föräldrar har gemensam vårdnad är att barnet inte bor tillsammans med den förälder som begär att umgänget skall fastställas.

I propositionen Vårdnad, boende och umgänge (1997/98:7), som i fråga om boende och umgänge i allt väsentligt överensstämde med Vårdnadstvistutredningens förslag, berördes över huvud taget inte frågan om det för att umgänge skulle kunna fastställas fordrades även att frågan om boende reglerades. Dock anfördes beträffande begreppet boende (s. 57 och s. 113) att med boende avses barnets faktiska boende.

Lagutskottet (1997/98:LU12 s.38, rskr. 229) anförde, med anledning av ett motionsyrkande om att frågan om barnets boende som huvudregel skall lösas genom antingen dom eller avtal, att utskottet inte kan se att det skulle föreligga något behov av en sådan lagändring. Utskottet anförde vidare att det bör, såsom regeringen också föreslår, vara tillfyllest att föräldrarna får avtala om barnets boende och att frågan om barnets boende på talan av någon av föräldrarna får beslutas av domstolen.

Lagstiftningen har också kommit att tillämpas på det angivna sättet, dvs beslut om umgänge meddelas utan att även beslut om boende finns eller samtidigt meddelas, se till exempel hovrättens dom i NJA 2000 s. 345.

I beslut den 11 januari 2006 i målet Ö3036-05 har emellertid Hovrätten över Skåne och Blekinge gjort en annan bedömning.

Malmö tingsrätt hade i ett interimistiskt beslut förordnat om umgänge mellan barnen och deras far på visst sätt. Ibeslutet hade tingsrätten – utan att fatta något beslut om boende – konstaterat att föräldrarna var överens om att barnen faktiskt bodde hos modern. I överklagande till hovrätten yrkade modern att umgänget skulle begränsas. Hovrätten undanröjde tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. Hovrätten anförde följande:

Efter 1998 års ändringar av föräldrabalken krävs inte längre att den gemensamma vårdnaden om ett barn upplöses för att en domstol skall kunna förordna om umgänge. I stället förutsätts numera att barnet bor tillsammans med endast en av föräldrarna. Är så fallet, kan domstol förordna om umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Alternativt kan föräldrarna träffa ett avtal om umgänge enligt bestämmelserna i 6 kap. 15 a § andra stycket föräldrabalken.

Liksom vårdnad och umgänge är ”barnets boende” ett rättsligt begrepp, till vilket olika rättsverkningar är knutna. Bland annat kan ett domstolsförordnande om boende, liksom ett avtal som är träffat mellan föräldrarna med iakttagande av formföreskrifterna i 6 kap. 14 a § andra stycket föräldrabalken, verkställas efter ansökan hos länsrätt (se 21 kap. 1 § andra och tredje styckena samma balk).

Härav måste anses följa att – vid fortsatt gemensam vårdnad – ett domstolsförordnande om umgänge förutsätter att också frågan om barnets boende regleras av domstolen eller genom ett avtal av nyss nämnt slag. Det är däremot inte tillräckligt att barnet på grund av en formlös överenskommelse mellan föräldrarna rent faktiskt bor tillsammans med en av dessa. En sådan ordning skulle bland annat få till följd att ”boendeföräldern” inte hade möjlighet att begära verkställighet för barnets återlämnande efter utövat umgänge, om ”umgängesföräldern” vägrade lämna ut barnet.

Tingsrättens förordnande saknar således stöd i lag. Det skall därför undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt behandling.

Frågan blir då – har hovrätten i Malmö rätt, vilket skulle innebära att rättstilllämpningen under drygt sju år varit felaktig?

En uttalad målsättning med förändringarna i föräldrabalken var att lagen skulle underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt komma överens om hur frågor om vårdnad och umgänge m.m. skall lösas (prop. 1997/98:7 s. 1). Att i ett sådant fall tvinga på föräldrarna en reglering av en fråga som de är överens om och som de av det skälet inte har anhängiggjort för domstolen vore att gå emot lagens syfte och – eftersom riksdagen ställde sig bakom propositionen – lagstiftarens intention.

Ett annat argument för att det inte fordras ett beslut om boende för att det skall kunna meddelas ett beslut om umgänge, är att det varken av lagens bokstav eller av dess förarbeten framgår att så är fallet. Hade det vid gemensam vårdnad fordrats ett beslut om boende för att det skulle vara möjligt att besluta också om umgänge är det en rimlig utgångspunkt att förutsätta att denna fråga också behandlats i lagens förarbeten.

Oavsett om hovrättens resonemang beträffande frågan om verkställighet har fog för sig eller inte kan detta emellertid inte motivera ett ställningstagande för att det måste vara antingen boende- och umgängesbeslut eller inget beslut alls. Väljer föräldrarna att föra sin talan så att de inte uppnår en verkställelsemöjlighet i en fråga om boende kan rimligtvis domstolen inte – kanske efter materiell processledning – göra något åt det. Uppstår den situation som hovrätten anger får den part som behöver ett beslut om boende framställa ett yrkande därom vid rätten; alldeles särskilt i en situation som i det av hovrätten behandlade fallet eftersom det fanns ett mål anhängiggjort i domstolen.

Som framgått är ett beslut om boende inte en förutsättning för att umgänge skall kunna regleras vid gemensam vårdnad. Jag delar därför inte hovrättens bedömning och är av uppfattningen att den kommit till ett felaktigt slut.

MATS SJÖSTEN, CHEFSRÅDMAN, GÖTEBORGS TINGSRÄTT

Publicerad i nr 5, 2006
Annons
Annons